Kronofogden, Markoolio och EU:s skuldkrishantering

Karl-Erik Edris

Ett inslag i den pågående finanskrisen som är minst sagt säreget är att man till länder som redan lånat för mycket erbjuder en lösning som består av ännu större lån. Jag har då för egen del alltid tänkt på Kronofogden och hur det skulle se ut om denna institution löste problemen för sina klienter på detta bisarra sätt. Nu har en av mina favoritskribenter på SvD, Andreas Cervenka, slagits av samma tanke. Han brukar inte skräda orden. Idag har hans betraktelse rubriken Konkursvarning för EU:s räddningsplan. I den redogör han på sitt som vanligt tillspetsade språk för det orimliga i att försöka rädda länder ur deras låneknipa genom att ge dem ännu större lån. Redan i ingressen klipper han till ordentligt

Bara en floskelavtrubbad EU-byråkrat kan kalla en blyväst för en livboj och förvänta sig att bli trodd. Politikernas räddning av krisande euroländer ser i själva verket ut att vara en enkelbiljett till den undergång de påstår sig vilja undvika.

Och för övrigt kryddar han sin framställning med konstateranden som

Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels.

och

Istället för att lösa grundproblemet genom att staga upp vingliga banker används EU:s resurser till nödlån som tycks lika effektiva som att släcka en skogsbrand med Molotovcocktails.

och

På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Ländernas statsobligationer är lika populära som grönsaker från Fukushima och räntan uppe på ockernivåer

Själv tänker jag i sammanhanget på Markoolio av alla personer. Han skrev en gång i tiden en låt med titeln Mera mål. Han borde kanske engageras för att göra en ny variant med titeln Mera lån.

Men alldeles bortsett från detta excellerar Cervenka inte bara i skarpa formuleringar och ironier, han inser också vilka som kommer att få bära bördan

Krisstrategin har från börjat byggt på den heliga principen att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris. Smärtan bärs bara av ena parten, låntagarna. Det blir extra problematiskt eftersom bankernas skulder blivit befolkningarnas.

När irländarna nu ska hosta upp ytterligare 24 miljarder euro, pengar som tas från pensionärer och dagisbarn, går fortfarande de som lånat ut 16 miljarder euro till bankerna i form av så kallade seniora obligationer helt skadeslösa. För att rädda banker i framförallt Tyskland och Frankrike från obehagligheter offras en hel generation invånare som måste tillbringa decennier med att betala av på skulder de själva inte skapat.

Och därför är hans rekommendation i stället något slags skuldsanering enligt mönster från Kronofogden. Det verkar ju inte vara det som ligger närmast till hands för dem som har den avgörande makten i situationen så därför nöjer jag mig med kommentaren att en sak är säker. Sista ordet är inte sagt.

—–
Andra bloggare om , ,

En löftesrik början med Juholt

Karl-Erik Edris 4 Comments

Det var en fröjd att höra Håkan Juholts tal. Äntligen en fullt närvarande person som talar från hjärtat. Min första reflektion kring valet av Juholt gäller den bespottade valberedningen. Den har ju kritiserats för en skrattretande otidsenlig process som leder tankarna till katolska kyrkans påveval. Och när Berit Andnor talar om processens öppenhet så verkar många känna en doft av Kafka. Men om nu en fullständigt värdelös och otidsenlig valberedningsprocess leder till valet av en man av Håkan Juholts kaliber hur dålig är då processen? Jag ställer bara frågan. Och dessutom kan man ju tillfoga att katolska kyrkan verkar ha klarat sig ganska bra. Och ganska länge. 

Det mest utmärkande för Juholts tal var förstås med vilken ledighet och personlig närvaro som det framfördes. Det är så som trovärdighet genereras. Man jämför honom med Göran Persson, men det är enligt min mening en haltande jämförelse. Göran Persson var visserligen en mycket god talare, men han hade en helt annan utstrålning kring sig. Han var kung sol och skapade i varje fall inte hos mig en känsla av att han ledde en rörelse på ett levande och kreativt sätt. Han var kraftfull, slug och beslutsför, men växte människor i hans närvaro? Och kunde han generera den kärlek och glädje som kan få en grupp att blomstra? Så vitt jag kan bedöma var Göran Persson i själva verket en självsäker ledare som höll andra i schack.

Juholt är förstås än så länge ett oskrivet blad som ledare. Men det här första talet (uppbackat av ytterligare några mediala framträdanden under senare tid) indikerar kraftfullt att Juholt är självsäker på ett helt annat sätt än Göran Persson. Jag tror helt enkelt att Juholt har en smittande självsäkerhet som gör att andra växer och utvecklas. Han verkar inte känna sig hotad av andras styrka. Naturligtvis skulle jag veta mer om detta om jag hade jobbat med honom eller talat med personer som gjort det. Men det intryck han gör på mig är just att han har en attityd till sig själv och till sin uppgift som gör att andra känner inspirerad stolthet inför att få hjälpa Juholt att leda socialdemokraterna till framgång.

Detta är en oerhörd styrka. För det möjliggör för socialdemokraterna att åter blir ett angeläget parti i kraft av ett tillräckligt självförtroende i sin ideologiska grundhållning för att våga gå verkligheten mycket nära. Den ideologiskt osäkre eller krampartade ser ju hela tiden saker som de borde vara enligt ett stelnat ideologiskt schema och missar därför hur det verkligen förhåller sig. Det är samma psykologi i detta som när en psykolog möter en klient. Känner klienten att psykologen mest är ute efter att bekräfta sina förutfattade och inlärda teorier om saker och ting så sluter sig klienten och för därigenom psykologen bakom ljuset. Och får heller förstås ingen hjälp eftersom psykologen relaterar sig till en teoretisk fantasi om klienten och inte till den verklige klienten. Framgångsrik politik kräver lyhörd kontakt med verkligheten. Så är det bara. Och skall jag alltså döma enbart av det intryck Juholt gör så har nu socialdemokraterna möjligheter att hitta tillbaka till att vara en framtidsskapande politisk rörelse.

När det gäller Juholts politiska besked är jag inte lika oförställt positiv som när det gäller det intryck han gör som person och ledare. Men hur paradoxalt det än kan låta är detta med de politiska beskeden inte lika viktigt i det här läget. Han gjorde en del klara och starka ideologiska markeringar om solidaritet och rättvisa, och dem delar jag helt och fullt. Och jag uppskattar mycket hans intentioner att se till att Socialdemokraterna öppnar sig för det bästa framtidstänkandet om ekonomi och politik.

Men det jag framför allt känner mig tveksam inför är hans syn på det rådande ekonomiska systemet. Han yppade inte ord som ens antydde en kritik mot hur det ekonomiska systemet fungerar. Att han inte gillar att skattepengar förvandlas till vinster i internationella riskkapitalbolag är enligt min mening ingen djupgående kritik av vårt ekonomiska systems grundläggande spelregler. Så det jag undrar är om han är en god gammalsosse eller gråsosse i den meningen att han tror att i stort sett evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att han alltså tror att det oavsett rådande miljö-, klimat- och resurskriser skall gå att hitta ett sätt att få ekonomin att växa utan att det går åt fanders med vår vackra jordiska hemvist. Att det alltså skall gå att genom teknologiska innovationer skapa en s.k. ”hållbar tillväxt” som kopplar loss tillväxten från det som hittills har varit dess miljökonsekvenser.

Har han den tron så hoppas jag att han också har en öppenhet för omprövning den dag det inte längre går att undvika en sådan. Då kanske han kan snegla lite åt Göran Perssons håll och väcka tanken om ett grönt folkhem till liv igen. Men denna gång utan illusioner om evig tillväxt.

Sist och slutligen vill jag bara säga att jag tycker att socialdemokraterna verkligen är att gratulera till att de trots det som verkade vara en katastrofal ledartorka kunde vaska fram en man med Juholts resning. Det lovar gott för framtiden. Att jag känner mig osäker på Juholts och partiets beredskap inför den förestående globala omkonstruktionen av det ekonomiska systemet förändrar inte detta omdöme. Globalt sett finns denna beredskap i mycket ringa mån inom det politiska livet. Den odlas i andra sammanhang. Men när det blir verkligt skarpt läge så är enligt min mening Socialdemokraterna långt bättre positionerade att bidra till denna omkonstruktion av det ekonomiska systemet än de borgerliga partierna. Och förklaringen är förstås deras betoning på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Detta tillsammans med frihet under ansvar är värden för framtiden.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SVT, Exp1, Exp2, Exp3, AB1, AB2, AB3, GP1, GP2, HD, Sydsvenskan

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Karl-Erik Edris

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan ”logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att ”tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man ”håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  ”logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras ”resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den ”mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein ”jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

Karl-Erik Edris

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut – skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet ”om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom ”kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med ”kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Partiformad inskränkthet eller universitetsformad?

Karl-Erik Edris 2 Comments

I en intressant Svd-kolumn (Partiet eller universitetet) filosoferar Roland Poirier Martinsson (RPM) om värdet av akademisk utbildning för politiker. Det som utlöste reflektionen var hur Håkan Juholt hanterade frågan om sina obefintliga akademiska meriter. Han sa nämligen att partiet bärs av idéer och värderingar och att det är ”dom jag skall företräda och inte någon akademisk examen”.

Detta sätt att resonera imponerar inte på RPM. Hans huvudargument för att en akademisk examen även är viktig för en politiker är:

Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Den tar slut ungefär i 25-årsåldern (då Einstein utvecklade relativitetsteorin, Gödel sitt ofullständighetsteorem och Dylan gav ut Blonde on Blonde). Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva.

Men om man tillbringat den tiden i en miljö som är intellektuellt omskakande kan något dröja sig kvar – ett metaperspektiv på den egna världsbilden: jag vet vem jag är, men det fanns andra spår som jag valde bort. Vart hade de fört?

Om man i stället går in i ett politiskt ungdomsförbund och låter partiet ersätta universitetet innebär det som RPM ser det att man väljer motsatsen till den akademiska miljöns öppenhet och perspektivrikedom. Man löper helt enkelt risken att bli inskränkt och enkelspårig, även om RPM inte använder sådana odiplomatiska uttryck. Han säger i stället:

om de danande åren för våra politiker typiskt ser ut på det viset lär vi typiskt få politiker som stängde dörren till omvärlden ungefär samtidigt som deras sinnen blev mottagliga för världens mångfald.

Hur klokt det här än låter delar jag inte RPM:s synpunkt fullt ut. Enligt min erfarenhet är det inte så att genomsnittsakademikern får någon särskilt påfallande förmåga att inta ett metaperspektiv på sin världsbild. Och det hör samman med det faktum att de flesta av oss har svårt att lära oss något om vi inte samtidigt tror på det. På ytan kanske vi lär oss olika fakta, men vi får då på köpet med oss det perspektiv eller den världsbild som fakta är insvepta i. Vi lär oss alltså fakta och kommer att tro på perspektivet utan att vi ens riktigt förstå att vi gör det.

Se t.ex. på ekonomiutbildningarna. De producerar procentuellt sett minst lika många som tror på vårt nuvarande ekonomiska system som ett normalt teologiskt institut producerar troende präster. Eller se på de naturvetenskapligt utbildade. Nog tror många av dem att vår tillvaros upphov är en lycklig eller olycklig slump och att det inte heller finns någon högre mening med livet och tillvaron trots att dessa uppfattningar inte är några fakta utan är ett synsätt som så att säga följer med på köpet.

Jag delar däremot det jag uppfattar som poängen RPM:s krönika, nämligen att det inte är bra om våra ledare är inskränkta och ideologiskt enkelspåriga. Att vi alltså behöver ledare med mogen överblick och förmåga att inta ett metaperspektiv, dvs. har en förmåga att ställa sig granskande utanför sig själva och betrakta sina förgivettagna uppfattningar. Men jag är skeptisk till hans tro att universitetsutbildningen skulle vara särskilt effektiv för att åstadkomma en sådan mogen hållning.

Den skulle kanske kunna vara det. Men i så fall behöver vi först erkänna att den för närvarande inte bara handlar om att förmedla kunskap utan att den också är en kraftfull förmedlare av oftast oredovisade trosuppfattningar. Min uppfattning är alltså att vi genom våra utbildningar (och vår tidiga och från början kollektiva barnuppfostran) försöker stöpa alla i samma form samtidigt som vi försöker dölja detta genom ihärdigt prat om individualism och kritiskt tänkande. Så min ståndpunkt är alltså att jag håller med RPM om att det finns risk för att politiker utan akademisk utbildning, som låtit sig formas av ett parti, uppvisar en viss typ av ideologisk inskränkthet,  men det är enligt mening bara en annan typ av inskränkhet än den normalakademiska inskänkthet som formas av våra universitet.

När det slutligen gäller Juholt vet jag inte vilken form han är stöpt i och vilken eventuell inskränkhet han lider av. Jag hoppas dock att han är ett original i den meningen att han har den inre frihet som gör att han kan vara sann mot sig sig själv och inte ständigt behöver visa att han har lärt sig och vet vad man bör tycka och tro. För i så fall kan han vara en ledare och behöver inte begänsa sig till att bara vara vald till det.

——-
Andra bloggare om , , , ,

Ett indirekt erkännande av Juholt

Karl-Erik Edris

I en ledare i SvD med rubriken Ta fajten, Damberg tycker skribenten att Mikael Damberg bör utmana Håkan Juholt så att kongressombuden får en chans att välja en förnyelse som SvD:s ledarredaktion tycker verkar påkallad.

Jag uppfattar detta månande om socialdemokratisk förnyelse som så säreget långt drivet att jag tror att det måste ligga en hund begraven. Jag tror helt enkelt att ställningstagandet är ett exempel på det man inom psykoanalysen kallar en ”reaktionsbildning”. Att man alltså innerst inne tror att Juholt kommer att göra Socialdemokraterna till ett verkligt reellt hot mot moderaterna och Alliansen. Men att man inte vill kännas vid detta på ett medvetet plan eftersom man med det analysperspektiv som man har (och håller för sant och korrekt) inte kan göra ett dylikt hot vare sig begripligt eller troligt.

——-
Andra bloggare om , , ,

Underskatta inte Juholt

Karl-Erik Edris

Efter mycket vånda, eller i varje fall efter mycket spekulationer, har så den socialdemokratiska valberedningen fattat beslut. Håkan Juholt är mannen som skall väljas till ny partiledare. Och jag måste säga att jag är mycket glatt överraskad. Valberedningens arbete har i medias spekulationer framstått som en enda lång parad av kandidater som enligt min mening inte hållit måttet utom Per Nuder (som tackade nej). Allt såg övermåttan dystert ut. Ett tag verkade det bli antingen Mikael Damberg eller Thomas Östros, och det påstods att Göran Persson var ute och sluggade till förmån för Östros. Då började några förorda Pagrotsky som obestridligen är en intelligent karl. Men egentligen inte en politikertyp. Och klokt nog tackade han nej.

Först i detta läge dök alltså Juholt upp i spekulationerna. Tills idag har han för mig bara varit ett namn. Någon enstaka gång har jag hört honom i någon kort intervju. Men jag har inte exponerats tillräckligt för honom för att egentligen få någon uppfattning. Han har alltid verkat rätt spetsig och klar, och när han i höstas tyckte att Sahlin och partiledningen borde ställa sina platser till förfogande så gjorde det ett gott intryck på mig. Inget överslätande partihyckleri helt enkelt.

Nu har jag lyssnat på hans första presskonferens. Och jag säger det igen. Underskatta inte den mannen. Han har kanske utseendet emot sig med buskiga ögonbryn och mustasch, men detta är en levande, öppen och humoristisk person som dessutom är viljestark och smart samtidigt som han nog har vissa stråk av koleriskhet om han blir pressad. I det stora hela framstår Juholt för mig som en passionerad socialdemokrat av bästa märke. Om man jämför med alla personer som tidigare varit uppe till förslag är det för mig obegripligt att denne man inte förts på tal tidigare. Förklaringen är kanske att han helt enkelt är för bra och att vissa maktcentra i partiet känt sig hotade och därför försökt hålla honom borta.

Jag har av kommentarer sett att Håkan Juholt sägs vara till vänster om mitten och att detta inte bådar gott för förnyelsen av socialdemokraterna. Det är enligt min mening alldeles för tidigt att komma med sådana analyser. I en era av tillväxtdille och ökande ojämlikheter kommer förr eller senare tillräckligt många att känna sig hotade och ikläm för att frågor om rättvisa och solidaritet ånyo skall komma högt på dagordningen.

DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, GP, HD, Sydsvenskan

——
Andra bloggare om ,

Personliga omdömen om några socialdemokratiska ledarkandidater

Karl-Erik Edris 1 Comment

En intressant och förmodligen initierad artikel i SvD av Christer Isaksson kastar ljus över den socialdemokratiska ledarstriden som en kamp mellan höger- och vänsterfalangerna i partiet. Isaksson hävdar att vänsterfalangens gunstling är Per Nuder, men att hans nej fått dem att lansera Thomas Eneroth. Men eftersom inte heller Eneroth verkar intresserad menar Isaksson att Thomas Östros är den kandidat som vänstern har lättast att stödja. I varje fall i jämförelse med Sven-Erik Österberg och i all synnerhet med Mikael Damberg som man anser vara provocerande högerinriktad.

Isaksson påstår dessutom att denna kombinerade falang- och personstrid

framstår som obegriplig för omvärlden, vilket kommer att ge negativa följder som med stor säkerhet lär sträcka sig fram till valet 2014.

Ja det kanske är värre än så. ”Socialdemokraternas kaos är av historiska dimensioner.”

Jag delar Isakssons analys i en del avseenden, men jag anser inte att socialdemokraternas kris är så självskapad och katastrofal som han verkar tycka. Isaksson har rimligen själv sympatier för de högerinriktade maktrealisterna i partiet som anser sig ha förstått att vänsterfalangens vänsterpartiliknande längtan efter den gamla goda tiden inte är något annat än politiskt förödande nostalgiska illusioner. Men vad stora delar av maktrealistfalangen inte verkar förstå är att framtidsutsikterna för den typ av politik – byggd på anpassning till globala ekonomiska realiteter – som alliansen bedriver inte är så lysande som det mediala hyllandet av Anders Borg verkar tyda på. Den ekonomiska krisen är långt ifrån över. Verkligheten är den att vi hittills bara är i början av det samhällsomdanande tumult som kommer att utlösas i globala skala av att vi närmar oss och börjar överskrida allt fler gränser för tillväxtekonomin.

Socialdemokraternas kris är därför en kris som djupast sett handlar om ett egentligen alla partier omfattande sökande efter en framtidsduglig politik. Partiets maktrealister underskattar betydelsen av detta, medan vänsterfalangen överskattar sina egna idéers kraft i sammanhanget. Men samtidigt finns det förstås personer inom båda dessa falanger som förstår läget och försöker finna en reellt nydanande politisk hållning. Ett någorlunda kort blogginlägg är inte rätt forum för att närmare utveckla mina tankar om dessa frågor. En något djupare analys finns dock i nyhetsbrevet 4:2010 där huvudartikeln har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

Socialdemokraternas ledarstrid är därför invävd i en mycket komplex kamp om vad som är den mest framsynta positioneringen inför stundande nationella och globala kriser och problem som är relaterade till att den ekonomiska tillväxten inte kommer att kunna användas som lösning på strängt taget alla politiska problem. Och det är därför mycket svårt att bedöma ledarstriden ifråga. En sak är vem som har bäst möjligheter att bli vald och en annan är vem som har de bästa möjligheterna att bli en framtidsduglig ledare. Det är ju inte alls säkert att detta är samma person.

Jag har tidigare helt oförsiktigt roat mig med att uttala mig om min känsla inför olika politiska personer, t.ex. i det här blogginlägget om Mona Sahlin, utan att jag har någon personkännedom annat än den jag får av deras medieframträdanden. Och min känsla inför de personer som förekommit mest i diskussionerna kring i ordförandeskapet i Socialdemokraterna är som följer.

Mikael Damberg: Känns för mig som en ambitiös byråchef i en statlig förvaltning. Säkerligen en intelligent man. Men han gör ett svajigt och lite obehagligt aggressivt intryck på mig. Har svårt att se att han skall kunna samla partiet i en framåtriktad nyskapande ledargärning. Men visst skulle han duga till att komma till korta i kampen mot den skicklige Reinfeldt.

Veronica Palm: Känns lite omogen och osäker och därför en smula ideologiskt stelbent. Hon behöver helt enkelt växa till sig så att hon blir tryggare, varmare och flexiblare i sin hållning. Har samtidigt en känsla av att det finns en ännu inte fullt utvecklad retorisk kraft i henne. Och att hon också har en potentiell öppenhet för inspiration baserad på medkänsla för andra. Jag tror därför att hon är ett av de bästa ledarämnena i partiet. Men jag tror att det skulle vara en olycka för henne om hon fick för mycket makt medan hon fortfarande styrs av bakåtblickande ideologiska käpphästar.

Thomas Eneroth: För mig känns han som en timid och eftertänksam rådgivare. Självklart ett ministerämne men knappast lämplig som ledare för partiet.

Sven-Erik Österberg: En man som känns motsägelsefull. På ytan kan han kännas som en tyst och stark man från vidderna. Lite av Socialdemokraternas motsvarighet till Thorbjörn Fälldin. Men bakom den stabila yttre uppenbarelsen känns han diffus och färglös. Han är troligen osäker, dvs. behöver själv ledning. Och får han den kan han förmodligen hjälpa till på ett uthålligt och stabilt sätt.

Thomas Östros: Känns svårfångad. På ett plan betraktande och lite tillbakadraget intelligent kalkylerande och på ett annat plan känns det som att det råder ett inre högtryck, en slags osäkerhet med inslag av både ombytligthet och enkelspårighet. Kanske också aggressioner. Knappast bra som ledare.

Lena Sommestad: Har mycket intensitet och övertygelse och det verkar också finnas stråk av värme i hennes varelse. En värme som möjligen är tillräcklig för att göra henne lämpad för ledarskap. Men samtidigt känns hon inte i första hand som en politiker. Som jag känner det finns det en air av lätt påstridig och mästrande ideologisk lärarinna över henne. Men detta hindrar inte att jag tror att hon kan spela en viktig roll i den framtida socialdemokratin i kraft av analytisk förmåga och jordnära öppenhet.

Ylva Johansson: Säkert vettig och sympatisk som person. Men känns svajig och för emotionellt påverkbar. Knappast den ledare som behövs.

Per Nuder: Fortfarande en joker i leken trots att han mycket tydligt framfört att han inte står till förfogande. Orsaken till detta jokerskap är att Nuder enligt min mening är i en klass för sig i det rådande startfältet. Det är en uppenbart intelligent person. Inte bara i den meningen att han kan vara fokuserat analytisk utan det känns som att han också har en förmåga till strategisk överblick. Dessutom har han enligt min mening ett visst ljus över sig. I detta avseende är han besläktad med Veronica Palm. Jag tror alltså att han i krissituationer är mottaglig för inspiration. Att han med andra ord kan bli bättre under press. Något som är en mycket central ledaregenskap. Samtidigt tror jag att den uppkomna situationen fokuserar en djup konflikt i Nuder. Den sida av hans person som under Perssontiden kunde få honom att kännas som en arrogant byråkrat känner förmodligen en rädsla för politiken och dess turbulenta och krävande omständigheter. Då känns det behagligare att kryssa runt som något slags konsult. Men frågan är vilket öde denne man har. Jag tror i varje fall att han har den ännu oförverkligade hjärtats potential som skulle kunna göra honom till en mycket bra ledare för Socialdemokraterna. Så trots hans nej och trots att partiet är ambivalent inför honom så går det inte att utesluta att det är Per Nuder som blir den nye ledaren. Enligt min mening skulle socialdemokraterna då få en ledare som både skulle kunna utmana Reinfeldt och leda en långsiktig och framsynt politisk förnyelse av socialdemokratin som alltså varken skulle handla om högerfalangens maktrealism eller vänsterfalangens bakåtblickande drömmar.

DN, SvD

——-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En kommentar till en recension i Amos

Karl-Erik Edris

Jag kommenterar ogärna recensioner, men med den här recensionen av I ett annat ljus vill jag göra ett undantag. Den är mycket kort och faktiskt också rätt bra. Den är skriven av Brita Häll som är en av redaktörerna på den kristna tidningen Amos. Och den lyder i sin helhet så här:

Samhällsdebattören och filosofen Karl-Erik Edris kommer med den här boken ut ur garderoben som religiös mystiker. Han berättar om några ljusupplevelser som drabbade honom med en oemotståndlig känsla av verklighet. Därefter följde en hård brottningskamp med intellektet.

Boken är ett ambitiöst, dödsföraktande försök att spräcka antitesen tro-vetenskap, förklara gudserfarenheten och ringa in meningen med livet. Att Edris har haft en livsavgörande upplevelse är helt klart, och boken är till stora delar intressant. Däremot hade jag önskat att han låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd. Detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten.

Det intressanta för mig med den här recensionen är den avslutande kritiken. Brita Häll tycker att det hade varit bra om jag ”låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd”. För detta förklarande leder till att Häll anser sig behöva konstatera att ”detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten”. Dessa omdömen är naturligtvis rättvisande om man bortser ifrån eller fäster otillräckligt avseende vid mina egna beskrivningar av vad jag försöker göra.

Jag lever inte i den inbilska föreställningen att jag förklarar världsalltet i en mening som kan konkurrera med vetenskapens faktabaserade insikter. En av huvudteserna i min bok är att vetenskapen sysslar med fakta, dvs. försöker svara på frågan ”hur”. Den vetenskapliga metodutvecklingen har gjort att vi fått allt mer imponerande kunskap om hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Dessa kunskaper är i viss mening ”dagens sanningar” eftersom våra kunskaper hela tiden utvecklas och fördjupas. Men vetenskapen sysslar inte enbart med att producera kunskap om empiriska realiteter. Utan som ett slags revanschbegär i förhållande till religionen och dess förtryck har den lierat sig med en strävan att för gott sätta religionen på plats, ja helst utplåna den.

Därför genomsyras vetenskapen av en ofta vare sig erkänd eller fullt analyserad och förstådd strävan att ersätta religionen; att helt enkelt skapa en världsbild som i motsats till religionens trosbaserade världsbild är helt byggd på fakta. Vetenskapen som projekt har alltså två ambitioner. Den ena är att frilägga empirisk kunskap om vår tillvaro och den andra är att bygga upp en världsbild som man påstår är baserad enbart på fakta och som man dessutom menar bör ersätta religionen.

Den första ambitionen har jag inget otalt med. Den andra ambitionen anser jag däremot vara en filosofisk bluff. Det man i realiteten gör, är att man väver in sina fakta i en saga om tillvarons uppkomst och yttersta natur, samtidigt som man låtsas att denna saga består av fakta. Men sagan handlar om att tillvaron har tillkommit av en slump, saknar högre mening och drivs av genernas egoism. Men dessa uppfattningar är inga empiriska fakta.

Utöver att denna saga seglar under falsk flagg som ”faktabaserad världsbild” så är problemet att den påverkar människorna negativt. I boken ställer jag den retoriska frågan: ”Finns det någon som i svår mänsklig knipa hämtar kraft i föreställningar om tillvarons yttersta meningslöshet, genegoismens obönhörliga realitet och slumpens makt för att övervinna sin egen tröghet och rädsla för att i handling visa kärlekens och godhetens kraft?” Svaret är förstås nej.

Det jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså två saker: För det första att visa att vetenskapen är dålig som religion. Den använder sina triumfer när det gäller att vinna empirisk kunskap om den verklighet vi lever i till att göra reklam för en världsbild som stärker människorna i deras tro på realiteter som stöder deras sämre sidor. En enligt min mening helt överflödig och dessutom destruktiv verksamhet. Det vi människor behöver är sagor eller berättelser om verklighetens natur som stöder våra bättre sidor. Och det andra jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså att berätta en sådan saga om tillvaron.

Religionen har i alla tider försökt leverera trovärdiga dylika sagor. Det är dess uppgift. Och man kan förstås ha många synpunkter på hur den har lyckats. I min bok är jag kritisk mot de etablerade religionerna. Och tycker faktiskt att de har gjort sig förtjänta av att få vetenskapens pseudoreligiösa budskap som en för dem svårhanterad motståndare. De var förstås framåtsyftande när de en gång bröt fram. Men de har inte kunnat utvecklas tillsammans med människorna utan är numera ofta en bakåtblickande kraft. I värsta fall handlar det om en fundamentalistisk oresonlighet driven – där tillfälle ges – till ett brutalt teokratiskt maktmissbruk. Medan den normala hållningen i t.ex. den kristna världen är ett mera lamt och pragmatiskt försvar av status quo. Att man direkt eller indirekt menar att Guds sista ord till människan är sagt och att man därför är hänvisad till att hoppas och tro att vinden en vacker dag skall vända och att det stora återtåget till en tro på konventionella teser då kommer att ske.

Denna förhoppning är enligt min mening en grandios illusion. Vi lever inte i väntan på det stora återtåget till något som en gång var. Till den stund då vi kommer att ångra att vi övergav det vi en gång trodde på. Nej vi behöver vända oss mot framtiden och försöka öppna oss för det nya. De etablerade religionerna värnar om sina egna teologiska tolkningar av och utläggningar om Guds tilltal till människor för tusentals år sedan. Men har svårt att lyssna på Guds tilltal i nuet.

Men detta tilltal finns. Och på företrädesvis andra arenor än den etablerade religionen förekommer mer eller mindre lyckade försök till reella och verkligt framåtsyftande omformuleringar och nyformuleringar av ett andligt perspektiv på människan och tillvaron, som skulle kunna ge en världsbild som löser upp den onödiga polariseringen mellan tro och vetande, och gör oss kollektivt sett bättre kapabla att hantera vår nuvarande djupt problematiska globala situation än vad vi är, om vi fortsätter att hålla oss till antingen de etablerade religionernas eller den materialistiska vetenskapens världsbilder.

Jag anser alltså att både vetenskapens och den etablerade religionens sagor om människan, livet och tillvaron inte håller. Att vi i själva verket lever i desorienterad avsaknad av en hållbar saga om tillvarons natur och vår roll i skapelsen.

Av detta drar jag emellertid inte slutsatsen att vi ingenting kan göra utöver att antingen förklara vår trohet mot den etablerade religionens olika sagor eller mot vetenskapens pseudoreligiösa och materialistiskt reduktionistiska saga eller möjligen att cyniskt ställa oss vid sidan av alltsammans och hoppas på det bästa. Jag tror i stället att tidens utmaning är att många människor tillsammans engagerar sig i tänkande och mediterande över en andlig vision av – eller saga om – livet, människan och tillvaron. En saga som stärker både vår tro på vår godhet, klokhet och framsynthet och på vår förmåga att omsätta sagans visioner i praktisk verklighet. Och det jag försöker göra i min bok är bara att lämna ett bidrag till detta tänkande och mediterande.

Att en representant för den kyrkliga sfären tycker att detta är anspråksfullt och att jag borde ha värnat om min trovärdighet genom att i stället hålla tyst är väl egentligen bara vad man kan förvänta sig. Rätt vad det är kommer det kanske någon företrädare för tron på vetenskapens saga och förklarar mig otrovärdig utifrån sina premisser. I så fall har jag väl lyckats hamna mitt i prick.

_____

Boken kan förstås köpas direkt från författaren (signerad om du så skulle önska) eller t.ex. här.

_____
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Förstklassigt seminarium om vår fixering vid tillväxtekonomin

Karl-Erik Edris 1 Comment

Igår var jag på ett heldagsseminarium i Sigtuna om problemen med vår fixering vid tillväxtekonomin. Det arrangerades bl.a. av Omställningsgruppen i Sigtuna Kommun. Föreläsarna var av yppersta klass. Kevin Noone (forskare vid Stockholm Resilience Centre) inledde med en betraktelse byggd på sin forskning om Planetary Boundries. (Huvudrapporten Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity kan laddas ner här). Och föreläsningen kan avnjutas i sin helhet på följande Bambuserfilm.

Björn Forsberg – författare till den utmärkta boken Tillväxtens sista dagar –  hade mycket intressant att förtälja bl.a. om stadsodling där han särskilt lyfte fram Detroit och Havanna. Det sistnämnda var väl inte alldeles populärt eftersom en del i publiken verkade vara av uppfattningen att eftersom Castros diktatur är dålig så får inget vara bra på Cuba.

Redaktören för det förträffliga klimatmagasinet Effekt David Jonstad gjorde också en intressant betraktelse. Hans reflektion börjar efter c:a 7 minuter av följande Bambuserfilm.

Anders Wijkman hade följande tänkvärda ting att förmedla.

Och slutligen framförde Lars Wedén några kloka och balanserade synpunkter på konkreta politiska åtgärder som vore möjliga att vidta omedelbart.

———
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,