CSR: ett inslag i maktkampen om den strategiska dagordningen

SvD näringsliv har granskat Stockholmsbörsens 20 största bolag och redovisar i artikeln Miljö och etik lågprioriterat (se också artikeln Hon hoppas på hållbarhet) att de flesta har en högsta ansvarig för CSR-frågor (Corporate Social Responsibility) men att bara sex av dem har placerat den här personen i bolagets ledning.

Vem är överraskad? Åtminstone inte jag. Låt mig citera från Den vise VD:n:

…det vore enligt min mening mer än lovligt naivt att så till den grad imponeras av den vanligt förekommande retoriken om socialt ansvar etc. att man bortser från att när det kommer till kritan så är det tre strategiska variabler som är i en klass för sig när det gäller betydelse: konkurrenskraften, effektiviteten och avkastningen. Allt annat, som t.ex. hållbar utveckling och socialt ansvarstagande är av underordnad vikt. Det är med andra ord sådant som man sysslar med om man anser sig ha råd, eller bedömer det vara värt pengarna.

Och det är förstås därför som man anser att CSR-chefen inte skall sitta i bolagets ledning. Sedan kan man ju förgylla denna inställning ungefär som t.ex. informationsdirektören på Sandvik gör i SvD-artikeln när han säger att “alla verksamhetschefer har ett ansvar för CSR, även de som sitter i koncernledningen”.

Men samtidigt är det klart att det förekommer en maktkamp om den strategiska dagordningen inom företagen. På den ena sidan finns Milton Friedman-falangen som grovt sett anser att det enda sociala ansvar som företagen har är att gå med vinst. Som en eftergift för tidsandan anser man sig dock med hjälp av en kader marknadskommunikatörer behöva kamouflera de brutalaste varianterna av detta budskap med vagt prat om socialt ansvar och hållbarhet. På den andra sidan i maktkampen finns de personer som är mer eller mindre klart övertygade om att vetenskapliga realiteter i form av ekologiska lagar kommer att tvinga fram ett ekologiskt hållbart företagande. Och att det därför är bättre att systematiskt och frivilligt anpassa sig till detta i förväg än att vänta till att resursbrist- och klimatkrisinducerat tumult utbryter.

Milton Friedman-falangen har av allt att döma fortfarande makten men i tider av ekonomiska kriser och miljökatastrofer skjuter företrädarna för ett långsiktigt hållbart perspektiv på ekonomi och företagande sakta men säkert fram sina positioner.

En illustration av var frontlinjen för närvarande verkar gå är följande föreläsning av den vimsigt charmiga och karismatiska hållbarhetschefen på ÅF (Ångpanneföreningen) Alice Bah Kuhnke.

Alice Bah-tvv from Tillväxtverket on Vimeo.

Mitt bidrag till ett någorlunda klart tänkande i dessa frågor är två böcker Den vise VD:n och Oanade möjligheter. Dessutom har jag skrivit en nyhetsbrevsartikel med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner. Den är också klart relevant i sammanhanget.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Avatar och Lester Brown

Har nyligen publicerat ett nyhetsbrev. Det innehåller två betraktelser. Den första har titeln Lester Browns goda framtidsvision och är en recension av hans bok Plan B 4.0. Medan den andra har titeln Avatar – en rymdsaga om den gode och andlige vilden och är ett slags senkommen recension av James Camerons film.

Svenska Plan B
Earth Policy Institute
Avatars officiella hemsida

Recensioner av Avatar: AB, GP, DN, Exp, HD, SvD
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den globala kapitalismen i Sovjetläge

Har fått en liten eftersläpning på mitt SvD-läsande och när jag i natt gjorde en koncentrerad läsinsats upptänkte jag en intressant krönika av Lars Berge. Den har rubriken En frihetsikons uppgång och fall. Han skriver där:

Idag ser allt fler bedömare oroväckande likheter mellan Sovjetimperiet och dagens krisande globala kapitalism. En världsomspännande superklass har vuxit fram. Den består av höjdare inom politik, banker och näringsliv. De lever lika isolerade från omvärlden som den gamla sovjetiska nomenklaturan. De flyger högt över nationsgränserna i sina Gulfstreamplan. De har en makt och rikedom som saknar motstycke i historien. De 1000 rikaste miljardärernas sammanlagda förmögenhet är nästan dubbelt så stor som de fattigaste 2,5 miljardernas tillgångar sammanräknade.

Och så berättar han om den amerikanske juristen och finansanalytikern Bruce Judson som i sin bok It Could Happen Here tydligen hävdar att USA och resten av västvärlden mycket väl kan stå vid randen av en kollaps. Och Berge beskriver Judsons ståndpunkt så här:

Metodiskt bockar han av lärdomarna från Sovjetunionens fall. Ett långdraget krig i Afghanistan. En djup ekonomisk kris. En rad omfattande reformer. Och efter reformer är en regim som mest sårbar. Sovjet drabbades hårt av de fallande oljepriserna på 1980-talet. Gorbatjov introducerade glasnost för att återvitalisera ekonomin. Men när löftena om en bättre framtid inte infriades, när vanligt folk fick det allt sämre, brast fördämningarna. En revolution kan inträffa mycket plötsligt och är resultatet av slumpvisa händelser snarare än en planlagd kupp. Det behöver inte bli särskilt blodigt. Så vad betyder egentligen det som händer i Grekland? På Island? I Spanien, USA, Italien… Är det en tillfällig ekonomisk svacka vi ser? Eller är det början till slutet för nyliberalismen som politisk och ekonomisk doktrin?

Det som överraskade mig med Berges krönika om Judsons tankar är att jag inte är van vid att tankar som jag själv har gett uttryck för i åratal kommer till uttryck i den etablerade pressen. Något måste helt enkelt ha hänt.

För egen del började jag använda jämförelserna med Sovjetunionen redan 1989 när jag i samband med Berlinmurens fall stördes av all naiv eufori över vad detta kunde antas betyda när det gällde kaptalismens överlägsenhet. En eufori som t.ex. fick Francis Fukuyama att proklamera “historiens slut”. Jag brukade då säga att den västerländska formen av kapitalism hade lika lysande framtidsutsikter som den totalitära kommunismen. Det skulle bara ta lite längre tid innan detta började bli uppenbart.

Och låt mig som en avslutning på detta blogginlägg komma med ett längre citat från efterordet i Den vise VD:n. Det ingår i pocketupplagan som publicerades 2005.

Ett sätt att få ett mera intellektuellt grepp om det jag försöker uttrycka är att jämföra med de processer som föregick Sovjetunionens sammanbrott. För i detta sammanbrott illustreras tydligt vad som händer när förtrollningen bryts, när ingen längre tror. Visst höll ledningen i det längsta på med sina bedyranden av att allt var på rätt väg. Femårsplanerna uppfylldes och det storslagna målet kom allt närmare. En och annan dissident fanns men de flesta läste lydigt den kommunistiska trosbekännelsen så fort det behövdes.

Men sanningen om den utåt manifesterade lydigheten fanns i människornas hemlighållna inre. Allt fler Sovjetmedborgare emigrerade i sin egen fantasi till en annan värld. De levde alltså i något slags inre exil. Men de flesta teg och höll god min även om allt mindre kraft blev tillgänglig för att hålla liv i systemet. Till sist gick alla omkring och väntade.

Och så kom han då, Gorbatjov. Han var ”the One” – den utvalde – som det heter i Matrixfilmerna. Han hade något som hade kraft att spränga hela systemet. Även om han nog inte själv var medveten om det. Han yttrade i varje fall de magiska orden: glasnost och perestrojka. Med ens förstod alla som väntade att detta var signalen. Nu behövde de inte låtsas längre. Mardrömmen var över. Ja det tog några år. Och efterbörden av det väldiga riket var svårhanterad. För det fanns ingen ny vision att erbjuda. Det enda som hände var att våra illusioner anammades och därmed kom de nya länderna med Ryssland i spetsen i bättre takt med Västvärlden och dess bekymmer.

Och min känsla är att vi också väntar. Och i denna väntan upprätthåller vi den ordning vi har, och på direkt fråga så uttrycker de flesta sin tilltro. Men mellan skål och vägg, och även allt mer öppet, sprider sig känslan att detta kan inte hålla i längden. Känslan som allt fler har svårt att freda sig för är att vi i själva verket är inbegripna i vår egen samhälleliga svanesång. Detta är en djupt oroande känsla så därför pratar vi bort den, eller nedvärderar dess betydelse. Men de samhälleliga konsekvenserna av denna känsla kommer inte att spegla vårt hyckleri och självbedrägeri utan vår nakna ärliga känsla.

Där står vi, tror jag. Vi har helt enkelt passerat den korsväg där vi måhända hade kunnat välja det framtidsscenario av en relativt odramatisk och gradualistisk övergång till en ny och bättre tingens ordning som jag skissat i slutkapitlet av Den vise VD:n. Nu är mönstret ett annat. Jag tror helt enkelt att något kommer att ske som är tillräckligt tydligt och dramatiskt för att förtrollningen skall brytas, eller kanske bättre uttryckt för att vi inte skall kunna fortsätta att låtsas att vi fortfarande är fullt uppslukade av den. Något kommer alltså att ske som gör att vi slutar att hoppas på den gamla ordningen. Att vi helt enkelt inser att vi är, som jag uttryckte det ovan, plötsligt dömda till nyordning.

Vad det är som kommer att ske vet jag inte. Det troligaste är väl att det blir ett ekonomiskt sammanbrott, eller så blir det något annat. Vi kanske också kan få vår motsvarighet till Gorbatjov, men den person eller grupp som i så fall skulle träda fram måste skilja sig från Gorbatjov i det avseendet att den är bärare av en trovärdig ny vision. Eller kanske det blir både och. Jag vet som sagt inte. Samtidigt har jag den insisterande känslan att det inte kan dröja länge. Kanske är det en fråga om år, kanske inte?

——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Plan B 4.0 – Lester Browns goda framtidsvision

Idag var jag på ett seminarium med Lester Brown. En utan tvekan mycket betydelsefull person globalt sett när det gäller att sprida ett faktagrundat miljömedvetande. För egen del blev jag medveten om hans existens på 70-talet. Läste en och annan bok. Men när han startade Worldwatch Institute började han producera en sådan mäktig ström av rapporter att jag nöjde mig med att studera en och annan i rapportserierna Vital signs och State of the World. 2001 startade han så Earth Policy Institute. Och jag har i alla år prenumerat på hans nyhetsbrev, och därmed extensivt följt hans envetna informationsverksamhet.

Genom sitt nya institut publicerade han 2003 boken Plan B: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble. Plan A syftar förstås på “business as usual” medan plan B representerar Lester Browns och hans forskarkollegors idéer om vilka åtgärder som bör vidtas för att vi globalt sett skall komma in på en långsiktigt hållbar utveckling inte bara ekologiskt utan också mänskligt, dvs. socialt och politiskt. Sedan publiceringen av den första Plan B har flera uppdateringar blivit gjorda. Plan B 2.0 publicerades 2006, Plan B 3.0 2008 och Plan B 4.0 2009.

Idag var det så dags för lanseringen av den svenska översättningen av Plan B 4.0. En bok försedd med undertiteln Uppdrag: rädda civilisationen!Svenska Plan B kan man få mer information om boken och ladda ner den som pdf. Vill man köpa den tryckta varianten så kan man göra det här.

När det så gäller Lester Browns budskap på seminariet så borde jag väl prestera en kärnfull sammanfattning. Men så fann jag en lång intervju med honom på SVT:s hemsida. I själva verket en monolog på 20 minuter som man hade försett med den missvisande rubriken Miljöguru eller domedagsprofet. En dramatiserande rubrik som inte alls svarar mot Browns lågmält fokuserade och sakliga budskap om behovet, och framförallt de realistiska möjligheterna, av en genomgripande global kursändring i riktning mot ekologisk hållbarhet, frihet och rimlig ekonomisk rättvisa.

T.o.m 6 juni kommer det enligt SVT att gå att lyssna på Lester Browns utläggningar:


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Livet, döden och medvetandets natur

Råkade lyssna på ett intressant radioprogram i går. Det hette Kropp och själ, och just det här speciella programmet hade titeln Om gränslandet mellan liv och död (kan avlyssnas i sin helhet här). Det som alldeles särskilt väckte mitt intresse var redovisningen av Adrian Owens forskning. Han har nämligen lyckats visa att en del personer som diagnosticerats som varande i ett s.k. vegetativt tillstånd mycket väl kan vara medvetna trots att man inom den medicinska vetenskapen hittills har varit övertygad om att så inte är fallet.

Owens forskning bygger på idén att ställa frågor till personer i ett diagnosticerat vegetativt tillstånd och studera deras svar genom att kartlägga deras hjärnreaktioner med hjälp av s.k. funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Owen gav helt enkelt patienterna verbala instruktioner att när de ville svara ja på en fråga så skulle de föreställa sig att de spelade tennis, och när de ville svara nej så skulle de föreställa sig att de gick omkring hemma i sin bostad. Skälet till denna till synes långsökta uppläggning är att dessa båda hjärnaktiviteter utspelas i vitt skilda delar av hjärnan så sammanblandning är utesluten. Efter dessa instruktioner fick så patienterna besvara några frågor om personliga familjeomständigheter medan deras hjärnreaktioner studerades i tomografen.

Det sensationella i sammanhanget var alltså att ett antal patienter besvarade de frågor som de fick helt korrekt. Något som alltså tyder på att diagnosen av dem som varande helt renons på normala kognitiva funktioner är felaktig.

Även om det naturligtvis är omöjligt att med ledning av den hittills gjorda forskningen avgöra hur stora själsliga förmögenheter som den i ett förmodat vegetativt tillstånd existerande individen besitter så spekulerar redan forskarna om att det kanske så småningom kan bli möjligt att till denna typ av patienter ställa (och få svar på) den centrala frågan om individerna ifråga vill fortsätta att leva instängda i sina dåligt fungerande kroppar.

Från mitt perspektiv är det verkligt intressanta med den här typen av forskning vilket ljus den skulle kunna kasta över frågan om hur medvetandet är relaterat till hjärnan. Enligt det rådande vetenskapliga perspektivet betraktas det som en självklarhet – ja som ett faktum – att medvetandet genereras av hjärnan. Och att medvetandet följaktligen inte kan ha en autonom existens. Men om detta vet vi inget i strikt vetenskaplig mening. I realiteten har vetenskapen lierat sig med en reduktionistisk och materialistisk världsbild som den valt att behandla som om den vore ett empiriskt faktum. Men ur strikt vetenskaplig synvinkel är det en öppen fråga hur medvetandet är relaterat till hjärnan.

I sitt experiment ställde förstås Owen frågor som visade på trohet mot det rådande materialistiska paradigmet. Frågorna handlade konsekvent om sådant som hade med patienternas minne från tiden som fullt friska att göra. Men verkligt intressant skulle det enligt min mening bli om man t.ex. frågade om saker som rör hur de själva uppfattar sin medvetenhetsmässiga belägenhet. Om det är så att de uppfattar en klyvnad mellan sitt reella och av hjärnan oberoende medvetande och det medvetande som de förmår uttrycka genom hjärnan. Om de alltså uppfattar något slags ute-ur-kroppen-erfarenhet samtidigt som de varseblir att de så att säga sitter fast i sin skadade hjärna.

Jag har förstås inget färdigutvecklat frågebatteri att erbjuda Adrian Owen utan jag vill bara uttrycka en förhoppning att han i sin fortsatta forskning skall våga ta steg utanför de ramar som den reduktionistiska materialismen ålägger honom. För då skulle han kanske kunna frilägga en kunskap som skulle kunna ha verklig filosofisk sprängkraft. Något som skulle kunna hjälpa den moderna människan att slippa tro att det är en vetenskaplig sanning att vi människor är ett slags hjärnstyrda biologiska robotar engagerade i en rå överlevnadskamp i en i grunden slumpstyrd och ytterst sett meningslös evolution.

Owens hemsida är sprängfylld av intressant information.

Följande två små filmer beskriver ganska väl hur hans senaste forskning är upplagd och vilka rönen är:

AB, SvD, BBC, The Times
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En sittmardröm på nattåget

Gjorde ett jobb i Haparanda igår. Höll en föreläsning för chefer på kommunen med titeln Visioner och ledarskap. Det gick som smort. Resan tog i och för sig dryga 35 timmar. Försenade tåg och bussbyten gjorde sitt till för att det hela skulle bli en övning i tålmodigt sittande.

Men det verkligt prövande var den eländiga stolen på nattåget från Luleå. Jag lyckades inte få vare sig ligg- eller sovplats. Så jag tillbringade den lite mer än femton timmar långa resan sittande. Och stolen var en sannskyldig plåga. Min erfarenhet är att de flesta kommunikationsföretag numera försämrar stolarna. För inte så länge sedan flög jag med ett SAS-plan som var nyrenoverat och naturligtvis var stolarna sprillans nya. Och det betydde att de var stenhårda och hur jag än bar mig åt så satt jag obekvämt. Men rekordet slås av dessa förfärliga stolar på nattåget från Luleå. Det var av allt att döma en nyrenoverad kupé. Allt såg fräscht och trevligt ut. Men sittandet var ett helvete.

Det nya stolkonceptet verkar vara att stolarna skall tvinga på passagerarna en hållning som de inte har och aldrig har haft. Stolar som de på SAS-planet och SJ-stolen skriker hela tiden till min kropp: höftpartiet borde vara annorlunda vinklat, du borde ha mer svank, själva bröstryggen borde vara något rakare, huvudet skall hållas på ett annat sätt osv, osv. Om man inte är en atletiskt byggd 190-195 cm lång person med fullständigt perfekt hållning enligt någon ortopedisk och ergonomisk standardmall så blir sittandet en enda lång kamp för att försöka hitta mer eller mindre säregna och onaturliga ställningar för att neutralisera stolens offensiva ryggpåverkan och undvika att värk och kramper går över i ryggskott.

Att man kunde göra bekväma stolar förr i världen påmindes jag om häromåret när jag tog tåget till Tällberg. Då hade man satt in en gammal förstaklassvagn. Det var en fröjd. Stolen var mjuk, och lät mig ha min rygg ifred. Jag kunde sitta hur jag ville utan att få ont. På den tiden hade man uppenbarligen inte krånglat till en enkel sak.

Så min fråga är: Varför verkar det vara så svårt att göra stolar som är neutralt bekväma? Där en normal gubbe som jag, utan särskilda ryggbesvär och andra defekter, kan sitta lugnt och avslappnat och utan att behöva kämpa emot stolens aggressiva försök att få min rygg att stämma med något slags schablon för hur människor bör se ut. Efter denna sittmardröm på SJ:s nattåg har jag börjat fantisera om att det kanske finns någon beskäftig grupp av rygguppfostrare i något statligt verk som i likhet med Socialstyrelsens smörgåskampanj på 60-talet (6-8 skivor bröd om dagen) har gett sig fan på att använda allmänna kommunikationsmedel som ett sätt att “förbättra” de resandes hållning.

Skulle denna fantasi ha fog för sig så är mitt förslag att gruppen omgående läggs ner. Och är förklaringen i stället enbart kommunikationsföretagens snålhet och inkompetens så får jag väl i värsta fall anmäla mig som provsittare.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,

Hemlösas Hus får Hillesgårdspriset 2010

Det årliga Hillesgårdspriset för medmänsklighet har tilldelats Hemlösas Hus i Helsingborg. Det mottogs av grundaren Björn O Anderberg vid en ceremoni på Hillesgården.

Juryns motivering var att den vill “uppmärksamma alla de eldsjälar som idag gör en behjärtansvärd insats på Hemlösas Hus eller på annat sätt kämpar för att denna fristad ska få leva vidare för de hemlösas skull. På ett föredömligt sätt och med enkla medel har man här skapat en varm och kärleksfull atmosfär som möter dem som söker sig hit.”

Juryn tillät sig också att ge en subtilt formulerad känga till Helsingborgs kommun genom att uttala att den vill att valet av pristagare skall ses “som ett upprop till Helsingborgs politiker att aktivt hjälpa och stötta kommunens hemlösa. Låt Helsingborg bli mönsterkommunen som visar vägen för andra kommuner i landet genom att handlingskraftigt och generöst medverka till att lösa de hemlösas bostadsfråga!”

En verksamhetsbeskrivning för Hemlösas Hus kan läsas här, och här kan en film om den behjärtansvärda verksamheten beskådas.

Mediauppmärksamheten kring priset har varit ringa. Medmänsklighet anses väl inte vara något att uppmärksamma när man i stället kan göda sinnena med allehanda mänskliga tarvligheter. Helsingborgs Dagblad lyckades dock prestera en liten artikel under rubriken Pristagare kämpar mot hemlöshet.
——————————————
Andra bloggare om , , ,

En bok om Mandelas visdom

Richard Stengel som är redaktör på Time magazine har skrivit en bok om Mandelas livsvisdom (de skrev också Mandelas självbiografi tillsammans). Bokens originaltitel är Mandelas Way: Fifteen Lessons on Life, Love, and Courage och på svenska heter den Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap.

Att döma av Magnus Erikssons recension i SvD är det en högst läsvärd bok. Följande två intervjuer med författaren ger onekligen samma intryck. Särskilt fascinerande från mitt perspektiv är jämförelsen mellan Mandela och Obama. Stengel anser nämligen att dessa båda ledare har en stor temperamentslikhet. Samma outgrundliga och balanserade lugn.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

——————————————
Andra bloggare om , ,

Ohlys principer – lunch men inte bröllop

Idag förklarar Lars Ohly i en artikel i Aftonbladet varför han tackat nej till inbjudan till bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Det verkar ju principfast och bra. Motståndare mot monarkin som han är.

Roande nog har han 22 mars prytt Lasses bildblogg med följande bild från sin lunch på slottet.

Lunch måste man ju ha!

SvD
—————————————–
Andra bloggare om , , , ,

Det historiefilosofiska uppehållet

Min tyska är inte vad den borde vara så därför kan jag inte med rimlig ansträngning läsa Botho Strauss senaste bok Vom Auftenhalt (Om uppehållet). Men när jag idag läste Erik Wallrups recension förstod jag tydligare än tidigare min intellektuella frändskap med Strauss. Det jag särskilt fäste mig vid var att bland alla möjliga och omöjliga reflektioner kring begreppet “uppehåll” så har Strauss uppenbarligen också ägnat en del uppmärksamhet i boken åt

“det historiefilosofiska uppehållet – det tillstånd eller snarare stillestånd som Strauss föreställer sig att vi befinner oss i, då de tidigare drivande historiska krafterna mattats av och de kommande ännu inte etablerats.”

Det där stämmer på pricken med min egen uppfattning om vår tid. Att vi utan att diskutera det öppet nästan håller andan i den osäkerhet som är oundviklig i den nuvarande fasen av det pågående civilisationsskiftet.
——————————————
Andra bloggare om , ,