Eurovision Song Contest (ESC) kan onekligen tyckas vara ett oseriöst spektakel. Men under de senaste 10 åren har jag blivit alltmer fascinerad. Inte i första hand för musiken, den är knappast oförglömlig, utan för tävlingen som symbol för politiska strömningar och tendenser. Det är nämligen allt oftare så att det går att se ett politiskt tolkningsmönster för varför vinnarlandet bör vinna just när det vinner. Och för mig som politisk teckentydare är detta mycket fascinerande.
Men innan jag går in på årets vinnarland och de politiska implikationerna av Tysklands seger så vill jag nämna några exempel på vad jag menar.
2001 vann Estland och 2002 vann Lettland. Båda dessa länder hade vunnit sin självständighet i samband med Sovjetunionens sammanbrott. På det politiska planet hade de tidigt blivit inriktade på att komma i det skick som krävdes för medlemskap i EU och Nato. Segrarna plus värdskapet påföljande år blev som ett föregripande välkomnande i den europeiska gemenskapen. Redan 2002 fick båda länderna medlemskap i Nato och 2004 i EU.
2003 vann Turkiet. Detta lands tillhörighet till Europa är kontroversiell. Och turkarna tyckte sig ha all anledning att tvivla på att de skulle kunna bli inneslutna i den europeiska gemenskapen. Men Sertab Erener tog Europas schlagerpublik med storm. Detta stärkte på ett emotionellt plan turkarnas hopp om att de kanske ändå skulle kunna bli välkomnade. Och att året därpå välkomna hela Europa till tävlingen i Istanbul var förstås också en sak som stärkte banden på ett emotionellt plan.
Förhandlingar om EU-medlemskap för Turkiet går knappast som en dans. Turkarna känner sig förmodligen rätt ofta bjudna med armbågen. Men det är ännu inte den typen av kris att det behövs en ny seger i ESC. I år blev dock Turkiet tvåa, och det är förmodligen en antydan.
Segern i Istanbul 2004 gick till Ukraina. Denna seger fungerade lite som en motsvarighet till na’viernas hälsningsfras i filmen Avatar. De säger ju “jag ser dig” som ett slags djupt existentiellt erkännande av den andre. Och Ukrainas seger fungerade som Europas “jag ser dig” till Ukraina. Redan under hösten 2004 kom det första kvittot på detta seende när den den orangea revolutionen bröt ut och Viktor Jusjtjenko fick segern i presidentvalet.
2007 gick segern till Serbien som vid det här laget var på väg att sluta sig i bakåtblickande, självdramatiserande och självömkande politisk inåtvändhet. Landet var helt enkelt på väg att bli ett slags högernationalistisk varböld bland Europas nationer. Marija Serifovic kunde med ett mycket intensivt framträdande, som på ett symboliskt sätt uttryckte Serbiens smärta, vinna gehör hos Europas folk. Och detta gav emotionellt stöd för en serbisk öppning mot Europa. Den är kanske inte lätt åstadkommen. Men den pågår.
2008 vann Ryssland. Detta var från mitt perspektiv en europeisk gratulation till den nye presidenten Medvedev. Under Putins tid hade det varit som förgjort för Ryssland att vinna trots mycket bättre låtar än den som Dima Bilan framförde. Men när det politiska stämningsläget ändrades kom segern. Medvedev har ju försökt profilera sig som en mer modern och demokratisk ledare än Putin. Hans framgång är kanske vacklande. Men det är inte uteslutet att Medvedevlinjen kan växa så pass i styrka att Putins flört med något slags nystalinism blir något som hör till det förflutna. Och att Putins eventuella återkomst som president inte blir verklighet.
Norges seger 2009 ser jag som en vink om att norrmännen inte skall sluta sig i oljeinkomstinducerad självgodhet. Att de helt enkelt behövde påminnas om att de hör till en europeisk gemenskap. Och att värdskapet för ESC i år därför var viktigare än segern för Alexander Rybak. Norge fick ju därigenom öppna sig för hela Europa.
När det så gäller årets tävling började jag några veckor innan arrangemanget fundera över vilket land som skulle behöva vinna. Den mest akuta pågående kriser var ju otvetydigt turbulensen kring Greklands eländiga ekonomi och dess hot mot eurons stabilitet, ja mot hela EU-gemenskapen. Dessutom var ju Island uppe på tapeten, med sin i och för sig inte alldeles aktuella ekonomiska kollaps och så vulkanutbrottet. Kanske landets önskan att gå med i EU skulle behöva uppmuntras?
Min politiska känsla ledde mig då till att tro att det knappast skulle bli Grekland. Det är för tidigt med något slags förlåtelse för falsk statistik och allmänt dålig skötsel av den nationella ekonomin. Och detsamma gäller Island. De har skapat och får lösa sina problem själva. Och något tvivel på sin tillhörighet till Europa eller sina möjlighet att bli välkomnade har de knappast heller. Återstår då de centrala aktörerna i den ekonomiska krisen på den europeisk kontinenten. Och då kommer ju med ens Frankrike och Tyskland i fokus. Min instinkt sa Tyskland. Som jag ser det saknar Frankrike den rätta ödmjukheten för att utöva ett riktigt konstruktivt europeiskt ledarskap. Medan Tyskland har en klokare och mera luttrad ståndpunkt. Det finns dock starka tendenser till inåtvändhet och självupptagenhet hos det tyska folket som kan göra det svårt för politikerna att inta en så konstruktiv hållning som skulle kunna behövas. Angela Merkel är i alla händelser en centralfigur i hanterandet av den europeiska krisen.
När jag så började läsa lite om vad musikexperterna tyckte om olika bidrag så förstod jag snabbt att det satsades hårt på seger i de tre små kaukasiska republikerna Georgien, Armenien och Azerbaijan. Särskilt Azerbaijan hade satsat hårt med svenska toppkompositörer etc. och en snygg 17-åring som artist. Safura var tydligen den artist som vadslagningsfirmorna trodde mest på. När jag fick höra låten förstod jag att den var alldeles OK och mycket väl skulle kunna vinna på sina rena musikaliska meriter, men ur politisk synpunkt trodde jag inte på Azerbaijan som segrare (och inte heller på Georgien och Armenien). Dessa länder har helt enkelt för dåliga relationer till sina grannar.
Tyskland sades också ha ett bra bidrag. Det gladde mig och därför lyssnade jag på Lena Meyer-Landruts lite struttiga poplåt på YouTube. Den berörde mig inte nämnvärt. Hon gjorde ett näpet intryck. Men jag undrade om det verkligen var en vinnare. Samtidigt visste jag ju sedan tidigare att det är direktsändningens magi som avgör den här tävlingen.
Igår kväll var det så dags. Och så fort Lena Meyer-Landrut började sjunga sin lilla låt hände det där som bara händer vid få tillfällen. Jag uppfattar detta fenomen som att det går en kollektiv känslomässigt positiv och elektrifierande stöt genom atmosfären. Den fanns t.ex. vid Carolas första framträdande i Göteborg med Evighet och när Marija Serifovic gjorde sin insats i Helsingfors. För mig känns det inte som att det i första hand har med musiken att göra utan med själva tillfället. Det är som att det går ut ett slags signal – en ödespuls – under ytan om att här är segraren. Jag kände mig från den stunden helt säker på att hon skulle vinna.
Politiskt sett menar jag att den tyska ESC-segern blev nödvändig av två orsaker. Den ena är att Angela Merkel har eller kan utveckla den klokhet som krävs för att driva fram väsentliga beslut för ett konstruktivt hanterande av den europeiska krisen. Därför är det bra att blickarna riktas mot Tyskland. Men den andra sidan av saken är som jag redan antytt – och detta kan vara den viktigaste aspekten av ESC-segern – att tyskarna kan vända sig inåt och vilja strunta i Europas bekymmer. Skall alla lata och arbetsskygga sydeuropeer leva på vårt arbete kan väl normaltysken fråga sig. Den känslomässiga kraften i att Tyskland vann och att det kommande arrangemanget i Berlin (eller var det nu blir) kommer att innebära att Tyskland måste öppna sig för hela Europa. Inte för att detta skulle kunna ha en mirakulös inverkan. Men det är en inverkan på marginalen till påminnelse om att ett gott öde är ett gemensamt öde.
Till sist en tanke om Sveriges möjligheter att vinna. Som jag ser det är Sverige inte i ett läge då vi behöver vinna. Vi har varken tillräckliga problem eller tillräckligt framåtsyftande ledarskapskraft för att behöva stå i fokus. Vi kan kanske vinna ett år när det är lugnt på det politiska området och det mest är musiken som avgör. Men jag skulle helst se att Sverige kunde ta sig ur sitt för närvarande lätt förvirrade och osäkra tillstånd ur politiskt visionär synvinkel och hitta en vision för framtiden som skulle kunna ha en fyrbåksfunktion för andra länder. Då skulle det kanske vara på sin plats att på nytt bjuda Europa till ESC-final. Men som det politiska läget är nu verkar inte detta vara något som står för dörren. Men vi lever i dynamiska tider så det kanske kan ändra sig snabbt.
AB1, AB2, AB3, Exp1, Exp2, DN, SvD1, SvD2, GP, HD, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
——————————————
Andra bloggare om Eurovision Song Contest, ESC, melodifestivalen, Estland, Lettland, Turkiet, Ukraina, Serbien, Ryssland, Norge, Tyskland, ekonomi, politik, Angela Merkel, EU, euro, Grekland, eurokris, hållbar utveckling, symbolik, symbolisk tolkning, Christer Björkman, Lena Meyer-Landrut,
