Det årliga Hillesgårdspriset för medmänsklighet har tilldelats Hemlösas Hus i Helsingborg. Det mottogs av grundaren Björn O Anderberg vid en ceremoni på Hillesgården.
Juryns motivering var att den vill “uppmärksamma alla de eldsjälar som idag gör en behjärtansvärd insats på Hemlösas Hus eller på annat sätt kämpar för att denna fristad ska få leva vidare för de hemlösas skull. På ett föredömligt sätt och med enkla medel har man här skapat en varm och kärleksfull atmosfär som möter dem som söker sig hit.”
Juryn tillät sig också att ge en subtilt formulerad känga till Helsingborgs kommun genom att uttala att den vill att valet av pristagare skall ses “som ett upprop till Helsingborgs politiker att aktivt hjälpa och stötta kommunens hemlösa. Låt Helsingborg bli mönsterkommunen som visar vägen för andra kommuner i landet genom att handlingskraftigt och generöst medverka till att lösa de hemlösas bostadsfråga!”
En verksamhetsbeskrivning för Hemlösas Hus kan läsas här, och här kan en film om den behjärtansvärda verksamheten beskådas.
Mediauppmärksamheten kring priset har varit ringa. Medmänsklighet anses väl inte vara något att uppmärksamma när man i stället kan göda sinnena med allehanda mänskliga tarvligheter. Helsingborgs Dagblad lyckades dock prestera en liten artikel under rubriken Pristagare kämpar mot hemlöshet.
——————————————
Andra bloggare om Hemlösas Hus, Hillesgården, Hillesgårdspriset, medmänsklighet
I dag görs väldigt mycket som handlar om att lindra effekterna av hemlöshet. Frälsningsarmen, stadsmissionen, socialtjänsten och otalet andra organisationer omsätter enorma summor (hemlösheten omsätter idag runt elva miljarder kronor) och lägger ner en massa energi på att hjälpa människor som inte har ett tryggt hem.
Hos dessa organisationer kan du få i stort sett allting, utom just ett tryggt hem. Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen är hänvisad till något som inte kallas hem? Det är som att en liten stund få leka att du är som alla andra.
”Välkommen tillbaks imorgon.”
Enligt Sven Bergenstråle och hans senaste forskning befinner sig i Sverige närmare 400 000 unga vuxna i en otrygg boende situation. Bara i Stockholm finns cirka 30 000 människor i akut behov av ett eget hem.
Så länge ett socialt nätverk är intakt, att de exempelvis är mambo, bor i andra, tredje hand… eller sover på soffan hos någon kompis så hamnar de i rätt stapel i statistiken: De är bostadslösa – inte hemlösa.
Steget är inte långt mellan de olika definitionerna. Det kan räcka med en utebliven hyra eller att kompisen tröttnar och vill ha sitt privatliv tillbaka, sitt eget hem för sig själv.
En växande grupp i statistiken är ensamstående föräldrar. De vräks ofta utan hänsyn till barnet, med ett socialt omhändertagande som följd. Och en ny problematik uppstår. Inte sällan behandlas föräldrarna utifrån en i förväg bestämd mall och döms på godtyckliga grunder. Barnet då?
Skall det behandlas utifrån en förälders eventuella hyresskuld? Det går inte att frånse att det någon gång behövs större åtgärder, men att generellt anta att barnet behöver ”behandlas” medger en skev syn på att missa en räkning.
Ett barn som behöver ett tryggt hem, med sin eller sina föräldrar, förvisas till ett omhändertagande som i sin tur kan leda till kriminalitet, missbruk och därifrån vet vi att steget inte är långt – till hemlöshet.
Många av de vi idag ser på gatan är en konsekvens av denna hållning.
Vi har i dagens samhälle gjort ett slags ”problemöverföring”, man skulle kunna likna det vid att flytta pengar mellan konton. Gillar vi inte att det heter ”hemlös”, ja då skapar vi definitionen ”bostadslös”, det låter lite mer kliniskt och andra åtgärder kan sättas in. Den som råkar ut för detta bollande är naturligtvis individen, som ständigt möts av ”vi kan inte hjälpa dig i detta läge, du måste gå till …”. Efter ett par varv i denna byråkratismörja tappar vem som helst orken, tänk dig då att försöka stå på dig samtidigt som du ska försöka komma på var du ska vila för natten. ”Man måste vara frisk för att orka gå till doktorn” brukar många säga. Vad behöver en människa för att orka be om att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda?
Så istället för hjälp med borgensman, städning, medicinering, ekonomiska problem, sällskap eller vad som kan behövas för att klara ett eget hem, så läggs pengarna på härbärgen och liknande. Följden blir att en hemlöshetsindustri uppstår. De organisationer som får bidrag rycker självklart inte undan mattan för sig själva utan väljer att upprätthålla ordningen så som den ser ut.
Det kanske rent av är så att det är praktiskt att ha kvar de hemlösa på gatan, för att vi ska slippa dem i våra bostadsområden, för att ändra på våra vanor.
Om vi fortsättningsvis kan lägga den där femman i uteliggarens mössa kanske vi kan lyckas döva våra samveten och låtsas att vi gjort allt vi kan.
Problemet kanske inte egentligen är så enkelspårigt som vi vill tro, att det bara gäller att skaffa fram bostäder, det är kanske snarare vår inställning till vad vi tror att hjälp är. Är det att erbjuda det man har istället för att verkligen bry sig om vad individen behöver? Många av de hemlösa vi har idag skulle inte befinna sig i sin nuvarande situation om vi snabbt hade lyssnat och agerat.