Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Karl-Erik Edris

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

– Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Vetenskapens gud – en ogranskad potentat

Karl-Erik Edris

Läste just en intressant understreckare i SvD av Nicklas Lundblad (fil. dr. i informatik) med den fyndiga titeln En Nagel i ögat på vetenskapen. Artikeln består av en recension, eller kanske nagelfarning passar bättre i det stilistiska sammanhanget, av filosofen Thomas Nagels bok Mind and Cosmos: Why the materialist neo-Darwinist conception is almost certainly wrong. Av allt att döma är detta en intressant bok. Även om det, när man själv inte läst boken, är svårt att veta om recensenten gör den rättvisa.

Men oavsett detta vill jag innan jag kommer in på mina egna synpunkter i frågan ge en någorlunda klar bild av huvudtankarna i Lundblads artikel.

Förmodligen under inspiration från Nagel inleder Lundblad artikeln med att sammanfatta den vetenskapliga världsbilden så här:

Vi är reduktionister och anser att sociologi, psykologi, biologi och kemi ytterst kan reduceras till fysik och fullständigt beskrivas med en uppsättning grundläggande krafter som verkar på ett antal elementarpartiklar. Elementarpartiklarna består inte av något ytterligare och de grundläggande krafterna kan inte förklaras vidare. Universum kan slutgiltigt förstås med dessa komponenter och förklaras med hur de samverkar.

Vad gäller livet på jorden är det ett resultat av en process som vi kallar evolutionen där det naturliga urvalet och variationen skapat en mångfald av olika livsformer med egenskaper som helt förklaras av samma process.

En världsbild som Nagel kallar ”materialistisk och nydarwinistisk”. Och det är alltså denna världsbild som Nagel behandlar i sin bok, och försöker visa att den nästan säkert är falsk.

Utgångspunkten för Nagel i detta projekt – i varje fall enligt Lundblad – är att ange vad som krävs för att en världsbild skall kunna anses acceptabel. Och han anger då två grundvillkor.

Det första är att det finns nyckelfenomen som är så viktiga i vår värld att världsbilden måste kunna förklara dem, och om den inte lyckas med det måste vi överge den. Det andra är att världsbilden måste, med bas i en naturlig ordning, ha så stor förklaringskraft som möjligt och kunna täcka in så mycket som möjligt i vår värld. En teori som endast förmår förklara mycket, men som misslyckas med nyckelfenomen i tillvaron, duger alltså inte.

Med utgångspunkt från dessa två villkor kan man enligt Lundblad urskilja ”konturerna av Nagel angreppsplan”.

Först kommer han att identifiera några nyckelfenomen som den materialistiska och nydarwinistiska världsbilden inte klarar av att förklara och sedan tänker han hålla flanken mot religion och mer lättjefull idealism med sitt krav på förklaringsförmåga.

Nagel urskiljer tydligen tre sådana nyckelfenomen. Det första är det medvetna livet. Nagel menar med andra ord att det inom ramen för den reduktionistiska och materialistiska vetenskapen inte finns någon förklaring till att liv uppstår ur intet, eller ”tar språnget från kemi till biologi” som Lundblad uttrycker det, och inte heller till den subjektiva upplevelsen av att vara medveten. Och det andra är att detta medvetna liv kan förstå universum. Och detta kan menar Nagel inte heller förklaras av den vanliga vetenskapen.

Lundblad verkar dock inte övertygad om att Nagel har rätt på de här punkten, i varje fall inte i den meningen att sista ordet är sagt. Och han framför också synpunkten att även om Nagel skulle ha rätt så återstår frågan varför det alls skulle ha någon relevans för bilden av världen vad en ynklig liten aspekt av tillvaron – dvs. vi själva – skulle få för oss att ställa för krav på världsbilder för att de skulle kunna betraktas som rimliga och möjligen objektivt korrekta. Men Lundblad ställer också den motsatta frågan nämligen ”är det verkligen möjligt att ha en världsbild som med tystnad förbigår den subjektiva upplevelsen av att vara medveten?”

Det tredje nyckelfenomenet för Nagel är moraliska värden. Lundblad beskriver Nagels infallsvinkel på dem på följande sätt:

Tror vi verkligen att livet är en slump, att medvetandet är olika tillstånd i hjärnan och att det inte finns några verkliga moraliska värden – eller är alla dessa tre nyckelfenomen som måste förklaras i en världsbild för att vi skall kunna godta den?

Och han klargör Nagels hållning till denna fråga så här:

Moraliska resonemang kan vara giltiga och vi kan tydligt känna skillnad på rätt och fel. Det är något som i sin tur är kopplat till medvetandet och livet och förståeligheten i universum. Alltså måste också existensen av värden täckas in av världsbilden för att den skall kunna anses duglig. Nagel dröjer inte längre vid värde som nyckelfenomen, utan knyter det snarast till medvetandet och att världen är både faktiskt och moraliskt förståelig. Värden är en fundamental del av världen.

Lundblads avslutar sin artikel med att reflektera över hur väl Nagel lyckas med sin kritik mot den reduktionistiska och materialistiska vetenskapen. Nagel är för egen del måttligt imponerad. Han anser sig inte ha presenterat ett alternativ som håller måttet, men han är likväl övertygad ”att dagens materialistiska och nydarwinistiska världsbild är ohållbar”. Och Lundblad fortsätter:

Här kan vi läsare välja själva. Antingen ser vi Nagels angrepp som misslyckat, och tar det som en sorts bekräftelse av vår världsbild eller så tar vi ett steg tillbaka och reflekterar över premissen för Nagels bok, nämligen att det är något som är djupt otillfredsställande med den materialistiska och nydarwinistiska förklaringen av världen.

Hur bör vi förhålla oss till vår världsbild? Det är ett oroande tidstecken att Nagel känner att han måste fylla sin bok av reservationer, dementier och betygelser om att han inte tror på intelligent design, kreationism eller ens någon sorts teistisk förklaring av universum. Är inte det mest vetenskapliga förhållningssättet ett i vilket vi erkänner bristerna i standardmodellen och arbetar för att bryta ned den i stället för att lappa ihop där det brister och blunda där det saknas delar? Nagel noterar själv att det tycks ha skett en ideologisering av vetenskapens roll i samhället där vetenskapen tvingas hålla rent mot vidskepelse och intolerans, men med påföljden att vetenskapen själv koagulerar till tesbyggen som skall försvaras med samma frenesi som en gång religionen.

Vetenskapen bör vara en syra i vår världsbild, ständigt hålla oss på tårna och inte invagga oss i en ny dogmatisk slummer.

Låt mig så avslutningsvis komma med några korta reflektioner kring Lundblads utläggningar om Nagels bok. Det som vilar tungt över dem båda verkar vara anspråket att den moderna vetenskapen kan producera en trosbefriad objektiv världsbild. Att det verkligen är så att detta är möjligt. Men enligt min mening – och som jag försökt klargöra i I ett annat ljus – är detta en grov filosofisk bluff. Trosmomentet i det Nagel kallar den materialistiska och neodarwinistiska världsbilden döljs genom att slumpen, s.k. naturlagar och ”naturlagsliknande” vetenskapliga teorier (dvs. teorier som man hyser stor tilltro till) uppfattas som eller rättare sagt påstås vara sina egna förklaringar, dvs. som utan behov av ytterligare förklaringar. Denna till synes obetydliga manöver innebär i praktiken att man smyger in ett Gudssurrogat i sin världsbild. Man får en yttersta förklaring och grund för sin ”världsbild” som gör att man kan låtsas att man lyckats konstruera en helt igenom trosbefriad och materialistisk bild av världen. Men det man har gjort i realiteten är att gifta ihop sina mödosamt framforskade fakta med en viss sorts Gud, dvs. en osalig men allsmäktig förening av slump, självorganisation och genetisk egoism, som man inte nämner vid namn utan kamouflerar så att hela trospaketet går att sälja in genom utbildning och media som om det handlade om objektiv vetenskap.

Om detta är en Gud värd tillbedjan kan man ju alltid fråga sig. Men det är en för stor fråga i detta sammanhang. Så därför nöjer jag mig med att påminna om den gamle romerske poeten Vergilius utsaga att ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”.
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Karl-Erik Edris 5 Comments

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. ”fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg ”tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Uddenberg, Darwin och Gud

Karl-Erik Edris

Nils Uddenberg är en bildad och sympatisk man. En av hans främsta färdigheter är att som i Axess 1:2012 göra propaganda för Darwin och hans utvecklingslära som ett slags vetenskapligt onödiggörande av Gud. Han gör det mycket skickligt. Men det förändrar ingenting i sak. Människan är dömd att tro. Så och Uddenberg. Han tror kanske inte på Gud. Men han tror på det han satt i Guds ställe. Nämligen att tillvaron saknar högre mening och syfte, och att skapelsen är resultatet av en slump (måhända lycklig).

Men i realiteten vet Uddenberg ingenting om detta i vetenskaplig mening. Han tror att det förhåller sig så. Och han tror så starkt att han tror att han vet. Om han vet att han tror är väl mera osäkert.

I synnerhet är slumpen ett intressant begrepp i sammanhanget. De som delar tro med Uddenberg hävdar ju att slumpen är ett slags fullgod vetenskaplig förklaring till tillvarons uppkomst. Men som jag ser det är slumpen inget annat än en språklig strategi för att dölja att man inte har någon kunskap om skapelsens yttersta orsak. Samtidigt som man signalerar att man också upphört att ställa frågor. Slumpen tjänstgör alltså som ett slags skapargudssurrogat. Men om nu Uddenberg och hans trosfränder vill att den moderna människan skall lämna religionen och i det upplysta förnuftets namn övergå till en slumpkult så tycker jag att de ändå är skyldiga att förklara varför just denna gud skulle vara att föredra framför andra möjliga gudar.

Var det inte den gamle romerske poeten Vergilius som sa något i stil med ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Medvetandet och hjärnan

Karl-Erik Edris 4 Comments

Efter att här på småtimmarna ha lyssnat till en utomordentligt bra radiointervju med Dr. Eben Alexander, en amerikansk neurokirurg, blev jag så entusiastisk över att ha upptäckt en tankefrände att jag måste göra ett litet kort blogginlägg. Denne Eben Alexander var till och med att han drabbades av en svår hjärnhinneinflammation en konventionell företrädare för den reduktionistiska materialism som forskarvärlden, utbildningsväsendet och stora delar av media försöker sälja in som ett vetenskapligt faktum när det i själva verket är en trosuppfattning. Och dessutom en högst tvivelaktig sådan.

När Eben Alexander vaknade upp ur sin koma erinrade han sig en intensiv, hyperverklig och synnerligen mångfacetterad upplevelse av en andlig värld. En upplevelse som i ett slag klargjorde att hans tidigare syn på tingen var grovt bristfällig. Och i intervjun talar han både om upplevelsen och sina teoretiska slutsatser. I en kommande bok med arbetsnamnet Life Beyond Death: A Neurosurgeon’s Life-Changing Near-Death Odyssey kommer han att redogöra både för sina upplevelser och för de teoretiska slutsatser som han dragit.

Jag ser förstås fram emot att läsa detta verk och är samtidigt glad för att jag under väntan på utgivningen kan erbjuda ett surrogat för boken ifråga till de otåliga, nämligen min egen I ett annat ljus. Ett av de centrala teoretiska spörsmålen i den är ju frågan om medvetandets förhållande till hjärnan. Med utgångspunkt från mina egna inre s.k. mystiska upplevelser så gör jag mitt bästa för att visa på bristerna i den reduktionistiska materialismen. Och så försöker jag måla upp en trovärdigare och konstruktivare världsbild för vår tid.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Stephen Hawkings intellektuella krumbukter inför det stora mysteriet

Karl-Erik Edris 2 Comments

Steven Hawking har skrivit en ny bok. Den heter Den stora planen. Den är säkert intressant och hade jag inte redan haft en stor och växande trave av böcker som jag anser att jag bör eller måste läsa så skulle jag ha gett mig på den direkt. I synnerhet efter Jackie Jakubowskis aptitretare i DN. Under rubriken Så fortsätter fysikerna sitt sökande efter ”Gud” ger han en glasklar inblick i hur Hawking tänker.

Bokens syfte beskriver Jakubowski som att Hawking söker ”efter en modell som förklarar hur universum har kunnat uppstå ur ’ingenting’.” Sakläget är dock att någon sådan teorin inte formulerats men att

Hawking tillhör … dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Till detta hör att

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Men Jakubowski ser svagheten i detta resonemang och därför avslutar han sin artikel så här:

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jakubowski inser alltså att Hawking hör till den stora grupp vetenskapsmän som tror att de kan finna en yttersta förklaring till vår existens som onödiggör det som de som brukar kallas gudshypotesen. Men att detta knappast är en övertygande ståndpunkt.

I min senaste bok – I ett annat ljus – sysslar jag en hel del med vetenskapens ambition att prestera en slutgiltig förklaring. Men att verkligheten är den att man hittills inte lyckats åstadkomma några förklaringar som inte själva är i behov av ytterligare förklaring. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen gör i själva verket att man hamnar i en oändlig regress. Men denna position vill man av förklarliga skäl inte hamna i för då måste man ju erkänna att man inte kan prestera en slutgiltig och därmed, som man tror, gudshypotesen inklusive religionen onödiggörande förklaring. Ställda inför behovet att erkänna att det vetenskapliga orsaksfriläggandet sker inom ramarna för eller är kringgärdat av något oförklarat, dvs. ett mysterium, postulerar man i stället existensen av något som förklaras vara fundamentalt och av självförklarande natur.

I min bok beskriver jag detta postulerande så här:

I praktiken innebär detta att de naturlagar som man anser sig ha frilagt får tjänstgöra som effektiv bromskloss för den oändliga regressen. Hit men inte längre. Naturlagarna ges alltså en funktion i det vetenskapliga kunskapsbygget som svarar mot axiomen i matematiken. Det vill säga att de bara är och inte behöver förklaras. Vilket innebär att man förhåller sig till dem som om de vore sin egen förklaring. Men man kompletterar också de förmodat självförklarande naturlagarna med teorier med allförklarande anspråk som t.ex. Darwins utvecklingslära. Och dessa teorier framställs som om de vore så bra nära bevisade att det i praktiken är onödigt att söka förklaringar till dem. De upphöjs helt enkelt till ett slags naturlagsstatus. Därmed behandlar man teorier som är användbara för att ordna och provisoriskt förklara fakta som om de själva vore bevisade fakta. Så till den grad bevisade att de kan hanteras som om de vore oberoende variabler utan all möjlighet till vidare förklaring.

Och så fortsätter jag:

Men detta val är närmast som ett indiskt reptrick. Det framstår som något som det inte är. Det framstår som ett val av vetande framför tro. Men detta är en illusion. Det val som vetenskapen i realiteten ställdes inför var inte ett val mellan tro och vetande. Även om det verkade så vid en flyktig anblick. Utan det var ett val mellan två typer av mytologier eller världsbilder. En som öppet tillstår att en helhetsförståelse av tillvaron är omöjlig att uppnå med hjälp av intellektet. Och en som mer eller mindre tydligt försöker dölja detta faktum bakom olika typer av antaganden om existensen av självförklarande realiteter som i själva verket saknar denna egenskap.

Drömmen om att vetenskapen skall kunna onödiggöra religionen är hett omhuldad i vår moderna tid och föreställningen om existensen av självförklarande materiella realiteter är i själva verket hjärtpunkten i denna dröm. Men dessa realiteter är lika svårupptäckta som den s.k. skavadern. De existerar bara som fantasier. Eller som jag uttrycker det i I ett annat ljus:

Begrepp som självförklarande och självorganiserande fungerar som begreppet slumpen, dvs. det är språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man dessutom vill dölja detta faktum. Och därigenom få slut på det fortsatta frågandet. Men alla som inte låter sig bländas av detta trick kan ju ställa den enkla frågan: vad är det som förklarar att ett självförklarande eller självorganiserande fenomen har just denna funktion? Eller möjligen: vad är det som förklarar att det inte behövs någon förklaring till att ett självförklarande fenomen är självförklarande?

—–
Andra bloggare om , , , , ,

Ett framsteg för homeopatin

Karl-Erik Edris 26 Comments

Det skolmedicinska etablissemangets förhållande till s.k. alternativmedicin bygger knappast på ödmjukhet. Igår blev jag medveten om ett nytt exempel på detta när Högsta förvaltningsdomstolen fattade beslut i ett ärende rörande läkaren Anders Pettersson. Denne läkare har nämligen tagit sig friheten att erbjuda sina patienter homeopatisk behandling som komplement till övrig behandling. Den vetenskapliga rättrogenhetens väktare i form av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade då fattat beslut om att ställa nämnde Anders Pettersson under övervakning i 3 år. Men efter diverse turer i lägre rätt har Petterson uppenbarligen nu blivit friad av Högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsen förmenas därmed sin rätt att trakassera Pettersson för hans agerande.

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är ”lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kvartersdoktons hälsorecept – goda middagar, lite promenader och kärlek

Karl-Erik Edris

För egen del har jag aldrig sett programmet Kvartersdoktorn. Min bror brukar då och då säga att jag bör göra det. Han är full av beundran över Magnus Eriksson som den manlige läkaren i dokumentärserien heter. Och framhåller honom som ett verkligt föredöme. Bakgrunden är att min bror regelbundet är förbannad på de läkare han träffar. Arroganta typer som inte svarar på frågor, utan bara mästrar och skriver ut recept. Men denne Magnus Eriksson är tydligen en riktig människa, som närvarande och sympatisk bryr sig om och respekterar sina patienter.

Trots min brors ivriga rekommendationer har jag alltså aldrig sett det där programmet, men när jag i dagens SvD såg en intervju med läkaren ifråga med rubriken Doktor annorlunda så läste jag förstås den som ett slags kompensation. Karin Thunberg brukar alltid göra bra intervjuer, och den här var inget undantag. Magnus Eriksson framstår som en levnadsklok och vettig människa, helt i enlighet med min brors beskrivning. 

Det som gjorde mest intryck på mig var Erikssons svar på frågan ”Hur ofta går du själv till doktorn?”. Det var kort och kärnfullt: ”Ytterst ogärna.” Och Karin Thunberg följde då upp med frågan ”Vad är du rädd för?” och fick det lysande svaret.

Så länge ingen hittar någon sjukdom hos mig är jag frisk, så länge jag inte kollat mina levervärden har jag inte druckit för mycket. Min mamma var likadan, gick aldrig till doktorn. Högt blodtryck, till exempel, har bara marginell betydelse för en människas livslängd. Det viktigaste är generna, om man har något ärftligt och det har jag inte. Jag vill inte behöva ta ett piller varje dag och bli påmind om min egen dödlighet. Om jag känner någon krämpa, viket jag gör ibland, tänker jag på min husläkare. Då går besvären över.

Jag har visserligen ingen husläkare att tänka på som subtilt verkande medicin utan jag nöjer mig med akupunktur och homeopati. Och det fungerar utmärkt. Trots utspel från Christer Fuglesang och andra pillerfanatiker som är angelägna om att ingen får bli, eller fortsätta vara, frisk på fel sätt, dvs. utan att läkemedelsindustrin tjänat pengar.

På tal om attackerna och hånet mot s.k. alternativmedicin läste jag förresten i senaste Hälsa att

Patienter till läkare som har komplementär utbildning i antroposofisk medicin, akupunktur och homeopati kostar mindre rent hälsoekonomiskt och lever dessutom längre, jämfört med patienter till läkare som inte har en sådan utbildning. Det här visar en studie från Nederländerna. Studien omfattar 150000 försäkringstagare i ett av Nederländernas största försäkringsbolag. 

Något att betänka.

Men låt mig ge den kloke kvartersdoktorn sista ordet.

Var inte rädd om dig utan lev! (…) Det viktigaste för att behålla hälsan är att man äter gott, rör sig lite grann och är del av ett socialt sammanhang.

Ett påstående som Karin Thunberg spetsar till med sin fråga ”Så egentligen klarar vi oss på goda middagar, lite promenader och kärlek?”. Svaret hon får blir: ”Visst.”

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Dödsbäddsvisioner och materialismens otillräcklighet

Karl-Erik Edris

En fascinerande artikelserie har inletts på SvD:s Idagsida. Den första artikeln – Visioner på dödsbädden är ofta tabu – är en välskriven (som alltid när Agneta Lagercrantz för pennan) kombination av en intervju med neuropsykiatern Peter Fenwick och en redogörelse för centrala inslag i hans forskning. Fenwick har nämligen intervjuat personal på hospice och fått inblick i vilka berättelser som de får höra av de döende:

Här ett exempel som citeras i artkeln:

Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!

Generellt gäller att de personer som i visionerna kommer för att hämta den döende är personer som hon/han ”har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon”.

En från mitt perspektiv mycket intressant aspekt av denna forskning hör samman med Fenwicks konstaterande att:

 Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Artikeln berör inte förklaringen till denna inställning annat än indirekt genom Fenwicks svar på frågan om det finns förklaringar till de olika dödsbäddsvisionerna. Och hans svar blir:

Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.

Det som spökar när dessa visioner blir onämnbara eller bortförklaras är förstås den materialistiska reduktionism som kommit att få en mycket dominerande filosofisk maktposition. Enligt denna världsbild har medvetandet ingen autonom existens utan är en produkt av hjärnan och nervsystemet. Döden anses i konsekvens med detta innebära medvetandets totala utslocknande och visioner av den typ som Fenwick studerat framstår då som något slags hallucinationer till möjlig illusorisk tröst på tröskeln till det eviga mörkret.

Om Fenwick i något sammanhang gett sig ordentligt i kast med de filosofiska frågor som hans intervjustudie aktualiserar vet jag inte. Men oavsett hur det är med den saken uppfattar jag det som utomordentligt bra att han i sin forskning lyfter fram upplevelser som han åtminstone själv i denna idagsidesintervju inte betraktar som lämpliga att bortförklara med hänvisning till olika hjärn- och nervsystemsspratt som dödsprocessen bjuder den döende på utan att denne förmår genomskåda det hela i sin utsatta situation.

För egen del har jag länge funderat över problemen med den materialistiska världsbild som har sådan makt i vår tid. Ett centralt problem med detta filosofiska perspektiv är att dess tillskyndare argumenterar som om perspektivet ifråga inte är en tro utan ett faktum. Detta är faktiskt en stor filosofisk bluff om jag nu får uttrycka mig så drastiskt. I min senaste bok – I ett annat ljus – gör jag i vilket fall som helst mitt bästa för att avslöja denna bluff . Läs gärna den om du vill få lite hjälp att kränga av dig den tvångströja av materialistiskt schablontänkande som vi alla fått dragna över våra huvuden genom vår förment objektiva och trosbefriade skolundervisning.

Adl, Bokus
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Slumpens makt – Vetandets värld om strängteori

Karl-Erik Edris 1 Comment

Idag var jag med på ett litet hörn i ett program från Vetandets värld om strängteori. Huvudpersonen är fysikprofessorn Ulf Danielsson. Min insats bestod av ett lite procerande inhopp mot slutet av programmet där jag påstod att vetenskapen inte kan ersätta (och ej heller onödiggöra) religionen och att svagheten i vetenskapens försök på området bl.a. har med föreställningen om slumpen att göra.

För den som är intresserad av mina lite mer noggranna resonemang om dessa frågor är förstås min senaste bok I ett annat ljus lämplig lektyr. Jag kan också bjuda på ett lite längre citat från sidorna 59-60 boken där jag tämligen tydligt klargör min syn på slumpen:

Eftersom vetenskapen som tankesystem genomsyras av ambitionen att i motsats till religionen framstå som trosfri så blir det av yttersta vikt att framhäva att denna universums upprinnelse inte har något högre syfte eller någon högre mening. Sådant luktar ju Gud och hans skapargärning lång väg. Och strider mot antagandet att all verklig kunskap om universum är materialistisk och mekanistisk. Men i stället för att lämna frågan öppen om vad som måhända kan ligga bakom universums uppkomst och vilken mening det hela måhända kan ha så börjar de kombinerade vetenskapsmännen och världsbildskonstruktörerna i stället att åkalla slumpen.

Av någon anledning tror man att slumpen är den realitet som gör vetenskapen trosfri. Schablonföreställningen om slumpen är ju att den är utan avsikt och utan mening. Eller annorlunda uttryckt att det är slumpens närvaro som gör att det lika gärna skulle kunna vara på något annat sätt. Men att det inte finns någon särskild orsak till att det ändå är som det är. Med hjälp av sina diffust artikulerade föreställningar om slumpen trollar man alltså bort, eller rättare sagt tror man sig trolla bort, både orsaken till att det är som det är och behovet att ställa frågor om orsaken till att det är som det är. Slumpen blir som en barmhärtig slöja över den pinsamma trosgrunden för vetenskapen.

Det man gör är alltså att man anammar föreställningen att slumpen på något oförklarat och oförklarbart sätt sörjer för skillnaden mellan en Big Bang som inte startar en evolutionsprocess och en som leder till det magnifika universum där vi råkar befolka en liten vacker planet, som kretsar kring en liten sol i utkanten av galaxen Vintergatan. En av konsekvenserna (om man nu bör använda ett sådant till orsakstänkande relaterat begrepp) av slumpens kosmiska närvaro var att diverse naturkonstanter blev absolut korrekt kalibrerade och ett antal naturlagar stabilt stadfästa så att startögonblicket fick den prägel som gjorde fortsättningen möjlig. Och denna start antas borga för att det inte finns någon högre mening eller något högre syfte med vår tillvaro. Den rullar bara på inom ramarna för de i begynnelseögonblicket stadfästa naturlagsstyrda villkoren för evolutionen.

För mig är det ett mysterium att någon överhuvudtaget kan undvika att se att föreställningen om den stora skaparslumpen är en ren och oförfalskad metafysisk föreställning. Jag förstår inte att man kan underkänna Gudsbegreppet som ett sätt att närma sig frågan om tillvarons yttersta grund, mening och syfte och tycka att föreställningen om slumpens dubiösa men avgörande roll skulle vara ett så mycket bättre och av vetande präglat sätt att förhålla sig till det hela.

Och så var det själva programmet som kan avnjutas i en månad framåt (numera här).

DN

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,