Har läst en del bra böcker i sommar. En av dem är Välståndskriget av Gabor Steingart, med undertiteln Hur makt och rikedom omfördelas i världen. Detta är en mycket intressant bok. Anslaget beskrivs kanske bäst av bokpresentationen på omslaget som lyder:
Vi har fötts in i en värld som snart inte kommer att finnas längre, hävdar Gabor Steingart. Länder som vi igår räknade till tredje världen reser sig. Den västliga dominansens tid går mot sitt slut. Världens tyngdpunkt flyttade efter två världskrig från Europa till Amerika, nu förskjuts den i riktning mot Asien. Det som började med Japans uppstigande och fortsatte med tigerekonomierna Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea fullbordas nu av Kina och Indien. Steingart beskriver denna världsomspännande förändring och hur den formar vardagsliv och politiskt liv. Vilka är omvandlingens vinnare och vilka är dess förlorare? Vad kommer att bli kvar av det vi idag kallar västvärlden?
Det som fascinerar mig med denna bok är dess synnerligen rättframma, näst intill burdusa klarspråk. Trots att vi lever i en tid med stora hot och problem i världen, klimat- och miljöproblem, grova ekonomiska ojämlikheter inom och mellan nationer, konflikter om makt och resurser underblåsta av etniska, kulturella och religiösa motsättningar för att nu bara nämna några, så talar oftast världens maktelit en märklig dialekt. Den överslätande maktdialekten. Jodå problemen nämns, ibland t.o.m. i dramatiska ordalag, men ändå bäddas de nästan alltid grundligt in i retorisk bomull.
Den mest trösterika av alla möjliga tolkningar av tidens tecken har förödande stor makt. Visst har vi problem säger våra makthavare, men tack och lov är vi ändå på rätt väg. Och genom föreslagna reformer kommer det att att bli “ännu bättre”. Klarspråk reserveras bara för bedömningar av politiska motståndare vars enfald, kortsynthet och för framtiden graverande negativa uppfattningar verkligen måste brännmärkas trots att skillnaderna ofta är kosmetiska mellan de om makten kämpande ståndpunkterna.
Det som gör Steingarts bok så uppfriskande är alltså att den är befriad från överslätande politiskt korrekt skitsnack. Och det han lyckas med enligt min mening är att på ett enkelt och schematiskt sätt frilägga de centrala mekanismerna i den ekonomisk-politiska utvecklingsmodell som vi för närvarande besvärjer vår trohet mot genom olika politiska beslut.
Och hans machiavelliska huvudtes är att vi i Västerlandet har blivit dästa av våra framgångar så att vi varken märker eller förstår att vi förhåller oss till den lovprisade globaliseringen på ett så naivt sätt att hårdare maktspelare, framförallt i Indien och Kina, ges goda möjligheter att på lite sikt knäcka vår ekonomiska ryggrad.
Nu är det inte så att jag delar Steingarts slutsats efter hans enligt min mening nog så insiktsfulla analys. Det jag ser som bokens verkliga styrka är att Steingart faktiskt, utan att det verkar vara vare sig hans motiv eller avsikt, har lyckats att med stor tydlighet visa att vi inte kan fortsätta på den väg vi nu följer. Och skälet är inte att det kommer att obönhörligen leda till att Kina och Indien får allt större makt på Västerlandets bekostnad utan att utvecklingsmodellen vi följer inte har några spärrar. Den är byggd för att ständigt vara instabil, ständigt löpa amok, ständigt krascha. Och vi kommer obönhörligen allt närmare den punkt då vår ekonomiska och teknologiska utvecklingskraft fått sådana dimensioner att vår fortsatta någorlunda drägliga fortlevnad på den tämligen ekologiskt sköra planeten jorden kommer i allvarlig fara.
Jag läser alltså Steingarts bok som en indirekt och kanske oavsiktlig men kraftfull argumentation för att vi behöver omkonstruera det globala ekonomiska systemet så att en långsiktigt hållbar och av rimlig rättvisa präglad utveckling inte är utesluten på förhand. Att Steingart inte själv har några djärva tankar om detta projekt gör inte boken sämre. Vem vet kanske har han dragit slutsatser efter sitt skrivande som gör att han själv jobbar på ny bok med den inriktning som jag antyder. Men vill man inte vänta på den så kan man göra som jag har gjort, dvs. läsa kloka böcker om möjliga genomgripande systeminnovationer. Men dem får jag återkomma till vid tid och tillfälle.
Recensioner av boken: DN, nättidningen Alba, Tidningen Kulturen, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad, Dala-demokraten
———————————-
Andra bloggare om välståndskriget, välfärdsstaten, hållbar utveckling, kapitalism, systemkris, civilisationsskifte, historiefilosofi, politik,
