Sarah Palin – en dokusåpakaraktär

Karl-Erik Edris 2 Comments

Jag såg förstås debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, men hittills har jag valt att inte kommentera den. Skälet är rent ut sagt att jag är djupt förbryllad över det s.k. fenomenet Sarah Palin. Jag har lyssnat på mängder av amerikanska debatter där republikanskt färgade kommentatorer i extatiska ordalag prisar Palins folklighet och karisma medan demokraterna pendlar mellan viss återhållen artighet till att såga Palin som ett dåligt skämt.

För egen del har jag otroligt svårt att förstå att det går att uppfatta Sarah Palin som vederhäftig. Den fråga jag har ställt mig är om det verkligen är politisk dragningskraft som Sarah Palin har. Efter att ha vridit och vänt på den frågan kan jag inte befria mig från intrycket att det känns som att hon deltar i en dokusåpa som imiterar en presidentvalskampanj. Och att det som är nyckeln till hennes tjuskraft är en kombination av fräckt och populistiskt levererade, starkt högerfärgade schablonsynpunkter och den erotiska laddning som uppstår av motsättningen mellan en på ytan sexualfientlig religiös hållning och snäva kjolar och ögonflörtning med publiken. En erotisk laddning som för många som inte vill vara medvetna om det sexuella inslaget i attraktionen till Sarah Palin döljs och bäddas in i en allmän känsla av hänförelse för henne.

Själv finner jag det ofantligt fascinerande att den amerikanska presidentvalskampanjen faktiskt omfattar en “dokusåpakaraktär”. Visserligen har Sarah Palin varit borgmästare och visst är hon guvernör för Alaska, men hennes vederhäftighetskvot är inte särskilt imponerande på den nivå som hon nu aspirerar på. Visst kan republikanska proffstyckare försvara henne i falsett, men ställ henne i fantasin tillsammans med t.ex. Margaret Thatcher och Angela Merkel. Inte kan någon rimligt objektiv och av partisympatier någorlunda opåverkad person tycka att dessa damer spelar i samma division. Nu lär ju Margaret Thatcher vara på väg in i senila dimmor, men om hon hade varit i sin krafts dagar så skulle det onekligen vara intressant att få ta del av denna magnifika ledarpersons mellan-skål-och-vägg-utvärdering av Sarah Palins halt som potentiell politisk ledare för USA.

Frågan för det amerikanska folket i det snart stundande valet verkar alltså vara om politik handlar om verkligheten eller om det är en medialt konstruerad dokusåpa. Att detta val alls blivit möjligt känns i dessa tider av finanskris och begynnande global recession som en yttring av grav amerikansk dödsdrift.

Själv känner jag mig emellertid numera relativt säker på att smärtan i de reella problemen kommer att göra att världen slipper ett dokusåpaledarskap. Sedan är det en annan sak att de utmaningar som Barack Obama står inför är djupt skrämmande. Men samtidigt visar historien att i svåra krisögonblick träder ofta ledare fram som är vuxna situationen.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Obama börjar få upp den retoriska ångan igen

Karl-Erik Edris

Under primärvalskampanjen visade Barack Obama gång efter annan att han var en engagerande mästerretoriker som skapade en entusiasm som väckte global uppmärksamhet. Men sedan han väl vann slutstriden över Hillary Clinton verkar allt ha blivit lite gråare och lite mer konkret. Inte ens talet när han accepterade sitt partis nominering nådde de riktiga retoriska höjderna. Och i kampen mot McCain har det heller inte riktigt velat tända till.

Men med valvinden i ryggen börjar uppenbarligen något hända. Lyssna bara på detta tal.


———————————
Andra bloggare om , ,

Fler klokheter om det amerikanska presidentvalet

Karl-Erik Edris

Göran Rosenberg är pålitlig i sin klokhet. I gårdagens DN publicerade han en subtilt tänkt betraktelse över Sarah Palins dragningskraft som alla bör läsa som inte nöjer sig med schablonföreställningar om vad som står på spel i det amerikanska presidentvalet. Schablonföreställningar som jag själv helt kort berörde i ett blogginlägg häromdagen. Rosenbergs artikel har titeln En overklig värld.

Jag kan dessutom tipsa om ett par andra djupt tänkta artiklar om presidentvalet. Den första är skriven av Deepak Chopra. Denne man har väl inte rykte om sig att vara något annat än en penningsugen new-age-guru, men i artikeln Obama and the Palin effect (och i uppföljaren Obama and the Palin effect (Part 2) visar han sig trots detta sitt rykte vara en klok betraktare av det politiska skeendet.

Dessutom är David Spanglers reflektion Winning Vs Building väl värd studier och eftertanke.
————————————-
Andra bloggare om , , ,

Osedvanligt klok svensk kommentar om Obama

Karl-Erik Edris 2 Comments

Jag följer den amerikanska presidentvalskampanjen relativt ingående eftersom jag anser att den är mycket betydelsefull inte bara för USA utan för världens fortsatta väl och ve. En överraskande effekt av det har blivit att jag också kunnat ägna mig åt att bedöma halten i hur åtminstone en del ledande svenska nyhetsjournalister skildrar det pågående skeendet. Och låt mig direkt säga att jag inte är imponerad.

Generellt uttryckt dominerar ett slags till journalistisk objektivitet förklädd kålsuparteori. Detta betyder att det trots en del Obamasympatier, som främst kom till uttryck under primärvalskampanjen, så finns det nu en stark tendens att tolka den pågående kampanjen som en kamp mellan två i grunden cyniska maktspelare där den ene har valt att profiliera sig som en vältalig och karismatisk nykomling som kan måla upp floskelsprängda visioner om förändring med anknytningar till medborgarrättsrörelsen, John Kennedy och Abraham Lincoln medan den andre däremot profilerar sig som den lyckligaste av alla tänkbara kombinationer av solid erfarenhet och genomgripande förnyelseförmåga trovärdiggjord av några år av tortyr och andra vedervärdigheter i vietnamesiskt fångläger.

Ingen verkar kapabel att höja sig över detta tolkningsmönster. Så skrev t.ex. Lars Adaktusson för några dagar sedan en krönika i SvD helt i det blaserade oförståendets tecken. Rubriken var Som vore det mellan Hägglund och Björklund. Inte ens den vanligtvis kloke Niklas Ekdahl på DN har lyckats prestera något tänkvärt som röjer en förmåga att se vad som står på spel. Men här under kvällen blev jag glatt överraskad efter att ha läst en kommentar på kultursidan i DN. Den har rubriken Obama är värd mer. Svenska medier sväljer smutskastningen. Den är skriven av Hans Ruin och är ett lågmält mästerstycke som bör läsas och begrundas. Äntligen en karl med perceptionsförmåga.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Teckentydning

Karl-Erik Edris

Teckentydning är intressant. Livet kan vara som en rebus. Lösningarna finns om man ser dem och förstår dem. Såg just följande lilla CNN-inslag om den kvinna som vann den Miss Alaska tävling där Sarah Palin blev god tvåa. I den tävlingen vann alltså den svarta flickan och när jag känt lite på filmens eftersmak så kände jag att detta är kanske ett sådant där litet omärkligt tecken. Att Sarah Palins roll är att komma god tvåa. Besegrad av en svart medtävlare.


———————————
Andra bloggare om , ,

Klarspråk om republikanska lögner

Karl-Erik Edris

Läste just en intressant kolumn i New York Times skriven av Bob Herbert. Den har rubriken Running from Reality, och inleds med följande ord:

If there was one pre-eminent characteristic of the Republican convention this week, it was the quality of deception. Words completely lost their meaning. Reality was turned upside down.

I följande lilla film blir klarspråket om vad som utspelades på konventet än mer tydligt


———————————-
Andra bloggare om , ,

John McCains subliminala budskap

Karl-Erik Edris

Sent omsider får jag tid att säga några ord om John McCains tal. Jag måste ärligen säga att det var svårt att få grepp om. En sida av mig tyckte att det var ett erbarmligt skådespel. Efter det att hela konventet kretsat kring hånfulla och sanningen vårdslöst hanterande attacker mot Barack Obama försökte så John McCain framträda som en personifikation av den hoppfulla framtiden. Republikanernas syfte med att ägna ett par dagar åt att framställa Barack Obama som en uppblåst och oerfaren odugling var alltså att slita av Obama hans mantel som profet för “Change” för att den i stället skall kunna axlas av den verklige förnyaren i sammanhanget. Det av visionslöshet, partikäbbel och uppblåsta politikeregon förlamade Washington skall nu vitaliseras och i grunden förändras av den av Washingtonmaktkretsar helt obefläckade John McCain som uppenbarligen äntligen kommit till den punkt i livet då han skall göra den stora insats som hans öde förberedde honom för i fångenskapen i Vietnam där han antydde att han gjorde djupa insikter som rensade bort hans egoistiska ambition och ersatte den med en obändig strävan att tjäna något som är högre än honom själv.

Så här uppfattade jag det subliminala budskap som John McCain försökte förmedla. Från mitt perspektiv saknar denna story fullständigt trovärdighet. Därför skrattade jag gott när jag såg att min bloggarkollega Lennart Frantzell tycker att McCains framträdande påminde honom om en från de döda återvändande Leonid Bresjnev. Även om jag själv tycker att John McCain mest påminner om Konstantin Chernenko. Han var ju den siste av den gamla stammen. Och när Andropov dog valdes denne gamle sjuke och naturligtvis erfarne man i stället för en osäker förnyare som Gorbatjov.

Men samtidigt kunde jag i TV-soffan inte freda mig för känslan att nu blir McCain svårslagen. USA kanske behöver sin Chernenko. Vilken dyster tanke. Sällan har jag så gärna fel som när det gäller detta.

Här följer talet i dess helhet:

DN1, DN2, SvD, AB, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Politiska opportunisters roande försvar av Sarah Palin

Karl-Erik Edris

Här gör Jon Stewart en mästerlig insats för att belysa hur den lägsta formen av politisk kommunikation fungerar. Den är också mycket roande genom att den med närmast bisarr tydlighet exponerar hur politisk opportunism ser ut i praktiken. Och i centrum står försvaret av Sarah Palin.

För egen del undrar jag mest över hur de personer som framträder i denna film orkar köra detta spel. Eller är möjligen personerna ifråga så splittrade att de bara är medvetna om en ståndpunkt åt gången? Finns någon diagnos för sådant?


———————————
Andra bloggare om , , ,

Pitbull Palin

Karl-Erik Edris

Efter att ha roat mig med en ominstallation efter rejäla datorproblem är jag nu i läge att kommentera Sarah Palins tal. Jag såg det i natt. Det var retoriskt skickligt. Mycket skickligt. Dessutom var hon vid sidan av sina lovprisningar av John McCain synnerligen besk och dessutom hånfull i sin kritik av Barack Obama. Han framställdes närmast som en flitigt memoarskrivande intellektuell och vältalig fjant utan reell erfarenhet av den hårda politiska och exekutiva verklighet där Palin och McCain däremot har skördat sådana osannolika lagrar att det rimligen borde vara självklart för varje vettig människa att McCain är den president USA behöver.

Palin var heller inte särskilt noggrann med fakta. Hon gjorde t.ex. stort nummer av de fruktansvärda skattehöjningar som Obama står för. Att sanningen är den att han lovat skattesänkningar för alla utom de fem rikaste procenten av befolkningen besvärade inte Palin.

Utöver detta förmedlande hennes lätt gälla och lite spruckna och solarplexusdallrande röst en frän aggressivitet. Så det var säkert inte en tillfällighet att hon lämnade manus och frågade sin publik om skillnaden mellan “a hockey mom” och en pitbull. Och svaret var läppstiftet.

Det mest intressanta från mitt perspektiv med hennes och för den delen också Rudy Guilianis tal är att republikanerna uppenbarligen än en gång ämnar spela “rädslokortet”. Det kort som George Bush förvaltade med sådan skicklighet mot John Kerry. Och det är onekligen en intressant fråga om tillräckligt många amerikaner är beredda att gå på denna vals en gång till.

För dem som vill lägga 45 minuter på Sarah Palin följer här hennes tal i dess helhet:

Som en intressant kontrapunkt infogar jag också en kort och mycket belysande kommentar från Barack Obama.

AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,