Det unika med Barack Obama

Jag har börjat läsa Barack Obamas bok Min far hade en dröm (recensioner, SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad). På svenska kom den ut i år, men det amerikanska originalet kom ut redan 1995. Trots att jag hittills bara läst ungefär hälften är jag djupt imponerad. Boken är lite väl skönlitterärt detaljerad och pratig för min smak, och översättningen känns som ett knyckigt hastverk, men Obama framträder som en osedvanligt mogen och självreflekterande person trots att han bara var 34 när den kom ut.

Om en sådan person skulle kunna bli vald till president så skulle det båda gott för både USA och världen. Efter att de senaste två presidentvalen ha stött en president som ytterligt konsekvent och kraftfullt gått misstrons, rädslans och det kategoriskt svart/vita tänkandets väg skulle en seger för Obama kunna tolkas som att amerikanerna utvecklat en förmåga att tillräckligt tydligt uppfatta att Obama som person i grunden – och inte som en strategisk pose – står för ett ledarskap baserat på tillit och insikten om att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Jag vet att de politiska sakfrågorna alltid framhålls som att de är det verkligt viktiga i ett val, och det är klart att om Obama till sist blir president så är det ett bevis för att hans olika sakfrågepositioner åtminstone inte kostade honom segern. Men jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Det är ju långt kvar till en installation av president Obama. Så vi får i en första fas se hur långt Hillary Clinton kommer att sträcka sig i kampen för att status quo skall fortsätta att råda när det gäller grundinställning och ledarskap. Och jag har ju redan i ett tidigare blogginlägg uttryckt viss pessimism när det gäller Obamas möjligheter trots hans ledning. Men samtidigt kan det ju vara så att undrens tid ännu inte är förbi.

Till sist vill jag nämna en artikel i The New Yorker som på ett utomordentligt välskrivet och subtilt sätt försöker beröra djupdimensioner av hur Obama är som person och kan förväntas bli som ledare. Artikeln som publicerades i maj 2007 blir faktiskt extra intressant av att kunna läsas i ljuset av hur primärvalskampanjen utvecklats. Den är skriven av Larissa MacFarquhar och har titeln The Conciliator: Where is Barack Obama coming from?.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *