En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Vaclav Havels skarpa varning för en ateistisk civilisation

Fick på Facebook just ett tips om en kort artikel i Dagen med rubriken Havel varnar för ”ateistisk civilisation”. Den väckte mitt intresse och fick mig att göra lite efterforskningar. Grunden för artikel är uppenbarligen en föreläsning som Vaclav Havel höll vid öppningsceremonin vid en konferens arrangerad av Forum 2000 i Prag  kring temat The World We Want To Live In. I detta föredrag är han inte nådig i sin kritik mot det han kallar vår ”first truly global civilisation” som han också karakäriserar som ”the first atheistic civilisation, in other words, a civilisation that has lost its connection with the infinite and eternity.” Han säger:

However, the most dangerous aspect of this global atheistic civilisation is its pride. The pride of someone who is driven by the very logic of his wealth to stop respecting the contribution of nature and our forebears, to stop respecting it on principle and respect it only as a further potential source of profit. (…)

I sense behind all of this not only a globally spreading short-sightedness, but also the swollen self-consciousness of this civilisation, whose basic attributes include the supercilious idea that we know everything and what we don’t yet know we’ll soon find out, because we know how to go about it. We are convinced that this supposed omniscience of ours which proclaims the staggering progress of science and technology and rational knowledge in general, permits us to serve anything that is demonstrably useful, or that is simply a source of measurable profit, anything that induces growth and more growth and still more growth, including the growth of agglomerations.
 
But with the cult of measurable profit, proven progress and visible usefulness there disappears respect for mystery and along with it humble reverence for everything we shall never measure and know, not to mention the vexed question of the infinite and eternal, which were until recently the most important horizons of our actions.
 
We have totally forgotten what all previous civilisations knew: that nothing is self-evident.
Och utan att darra på manschetten drar Havel efter efter lite analyser slutsatsen att:
In all events, I am certain that our civilisation is heading for catastrophe unless present-day humankind comes to its senses. And it can only come to its senses if it grapples with its short-sightedness, its stupid conviction of its omniscience and its swollen pride, which have been so deeply anchored in its thinking and actions.
 
It is necessary to wonder. And it is necessary to worry about the non-self-evidence of things.
Att jag tycker att detta är ord i rättan tid behöver jag väl knappast påpeka. Och jag ser fram emot när mitt eget nästa större inlägg i debatten blir tillgängligt, dvs. min kommande bok I ett annat ljus vars internetnärvaro hittills begränsas till en Facebooksida. Havels kloka tal kan avnjutas i sin helhet här. Och en mer utförlig artikel om talet finns här.

Sekulariseringen en övergångsfas i människans förståelse av sig själv och världen

För några månader sedan köpte jag Charles Taylors nästan 900-sidiga bok A Secular Age (läsarreaktioner kan studeras här). Jag minns inte varför, men förmodligen läste jag något omnämnande av den som slog an något i mig. Och jag har tidigare läst en del av denne komplext och klokt resonerande kanadensiske filosof. Dessvärre ligger boken fortfarande i högen över olästa böcker, men när jag idag har ägnat mig åt att läsa ikapp gamla tidningar efter lite påskledigt fick jag en påminnelse om hur angelägen boken är genom en förnämlig understreckare i påskaftonens SvD med titeln Vi lever i tvivlets tidevarv. Peder Thalén, religionsvetare vid Högskolan i Gävle och författare till den för mig tills idag okända boken Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris har av allt att döma ägnat Charles Taylors bok en insiktsfull närläsning.

Om jag förstår Thaléns artikel rätt så bedriver alltså Taylor bl.a. en sofistiskerad och i grunden historiefilosofisk argumentation som inte bara ifrågasätter utan faktiskt underkänner den ur upplysningen emanerande metaberättelsen som säger att människorna har levt i vantro och teologiskt mörker sedan tidernas begynnelse men att den moderna eran innebar slutet för detta sorgliga tillstånd. Tanken är alltså att upplysningens filosofiska revolution en gång för alla frigjorde den största av alla ljusbringare, nämligen det mänskliga intellektet och dess främsta yttring vetenskapen. Och när detta väl skett är det sedan bara en tidsfråga innan all gammal vantro rökts ut ur mänsklighetens förmoderna intellektuella skrymslen så att vi till sist kommer att bli fullt moderna. En sekulariserad materialism förgylld med vackert prat om humanism och människans oändliga värde serveras oss då inte som en tro utan som en frukt av upplyst förnuft och vetenskaplig kunskap.

Men han nöjer sig tydligen inte med detta utan han antyder tydligen att den moderna erans försök att eliminera tro och religion kan komma att visa sig vara en fas i mänsklighetens fortsatta fördjupning av förståelsen för den bortomspråkliga, och därför våra begrepp egentligen ständigt underminerande, grunden för vår mysteriösa existens.

Åtminstone är det vad jag läser in i det sista stycket av Thaléns förnämliga artikel: ”Taylor verkar dock inte se det som troligt att människor skulle återvända till de befintliga utformningarna av religionen, åtminstone inte på ett sätt som skulle vara opåverkat av den period av partiell religionslöshet som präglat många samhällen i väst en längre tid. Känneteckande för denna ’ökenvandring’ är en distansering från konfessionella gränser och religiöst tvång. Det har uppstått en rymd kring religionen präglad av ökad frihet och frivillighet. Dessa kvaliteter kan i bästa fall komma att omskapa religionen inifrån. Här framträder hos Taylor, om än försiktigt antydd, en kanske välbehövlig vision om en tilltagande ekumenisk anda och minskade religiösa motsättningar.”

Måhända övertolkar jag Charles Taylor och hans uttolkare Peder Thalén men en sak är säker, jag måste försöka få tid att läsa Taylors bok. För mig som länge argumenterat för bristerna i den sekulariserade humanismens syn på människan och världen och att denna livssyn har en övergående och både destruktiv och konstruktiv roll i mänsklighetens utveckling är det alltid trevligt att få skärpa den egna argumentation med hjälp av tankefränder.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Kvartslivskrisen – ett symptom på det moderna samhällets illusioner om den mänskliga identiteten

Idagsidan har just startat en ny serie. Ann Lagerström har hittills hunnit med tre intressanta artiklar (1 2 3). Denna gång är det den s.k. kvartslivskrisen som avhandlas. Begreppet åsyftar de problem moderna ungdomar (framförallt i åldersintervallet 20-29 år) har att tydligt se sin väg mot vuxenskapet. I sin första artikel i serien beskriver Lagerström krisen i följande ordalag: ”Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.”

Och i den resonerande andra artikeln framför en intervjuad psykoanalytiker uppfattningen att även om det alltid varit förknippat med vissa svårigheter att gå från ungdom till vuxenliv så har problemen intensifierats sedan 90-talet: ”Den nya invidualismen ställde högre krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.” Idén är förstås att innan globaliseringen och den nya informationsteknologin började slå igenom i svåröverskådliga samhälleliga omdaningsprocesser och kriser så var valmöjligheterna i ett betydligt stabilare och förutsägbarare samhälle långt färre och därmed mindre osäkerhets- och ångestdrivande.

Men nu är alltså friden över och allt verkar plötsligt stå på spel. Symboliskt uttryckt uppfattas livsvalen ungefär som problemen man möter vid prickskytte. Mycket små avvikelser i början leder till att ”livsmålstavlan” bommas grovt. Det gäller alltså att sikta rätt. De tidiga livsvalen ter sig därför utomordentligt dramatiska. Ångesten över att dåliga tidiga livsval skall leda till ett förfelat liv kan tydligen bli paralyserande stark. Och över alltihop svävar frågorna om hur man skall kunna veta vad som är rätt, och hur man skall kunna vara riktigt säker om man nu lyckas bestämma sig för vad man tror är rätt.

Den här situationen är ju inte direkt ägnad att förvåna. Hela vårt samhälle genomsyras av en ytlig och narcissistisk känsla av att lyckan är lättuppnåelig om man gör de rätta individuella valen. Men den fråga jag ställer mig är hur man skall kunna göra dessa val när man samtidigt får lära sig att ens identitet inte är något som djupast sett är beständigt utan att identiteten i stället är ett flytande och osäkert konstruktionsprojekt. Den moderna hållningen till identiteten är ju att den formas genom ens livsval. Det är helt enkelt modernt att skratta åt det som kallas en essentialistisk syn på den mänskliga identiteten, dvs. att den djupast sett och beständigt är vad den är och att detta ”vara” kan upptäckas genom djupkontemplation över frågan ”vem är jag”. En essentialistisk syn på identiteten innebär alltså att man tror på existensen av en reell självinsikt med utgångspunkt från vilken man kan gestalta ett liv som är ett så sant uttryck som möjligt för ens djupaste väsen eller varelse.

Enligt det moderna tänkandet är dylika idéer exempel på förmoderna förvillelser. Det är som Sartre uttryckte saken inte så att ”essensen föregår existensen” utan ”existensen föregå essensen”, dvs. vi skapar vår identitet genom våra livsval. Eftersom inget är givet, och det därför inte heller finns några stabila kriterier för att avgöra vilket val som är det rätta, står vi där ångestridna inför behovet att välja och ta ansvar för det liv vi har och måste skapa.

Den moderna positionen när det gäller den mänskliga identitetens ”essensfrihet” blir kanske tydligare om man tänker sig hur det är att köpa skor. Det kan finnas förvillande många skomodeller, och visst kan valet vara svårt. Riden av olika bilder av vad som anses vara modernt, coolt och inne drabbas man kanske av beslutsångest. Men det finns ett paradkriterium som alltid gäller, nämligen att man har de fötter man har. Skorna måste helt enkelt passa om det alls skall fungera. Detta är på sätt vis en motsvarighet till en essentialistisk syn på identiteten. Medan den moderna icke-essentialistiska synen på identiteten svarar mot hur skoinköpssituationen skulle te sig om man trodde att fötterna blev till genom valet av skor.

Min ståndpunkt är alltså att föreställningen om att människan är ett slumpmässigt uppkommet och i grunden identitetslöst väsen som försöker skapa och hålla samman en skenbart stabil identitet genom sina ytterst sett godtyckliga livsval intill dess att den slumpmässiga och med all sannolikhet motsägelsefulla och ångestridna identitetskonstruktionen upplöses för gott i döden är en illusion som vi människor skulle må väl av att upplösa.

Nu är det inte så att jag menar att valet står mellan essentialism och icke-essentialistisk konstruktivism. Min position låter sig nog bäst beskrivas som essentialistisk konstruktivism. Jag förnekar alltså inte att vi människor i viss mening konstruerar vår identitet genom våra livsval, men vi gör det inte i ett fullständigt icke-essentialistiskt vakuum. Våra identitetskonstruktioner i språkets och livsvalens värld överskuggas och vägleds av vår djupaste och sannaste identitet. Och ju sämre dessa våra identitetskonstruktioner är som gestaltningar av vår djupaste bortomspråkliga essens desto större blir vår vantrivsel och frustration i det liv vi försöker välja. Ju lomhördare vi är på vårt inre öra inför den livsvägledning som vår sanna identitet skänker desto rotlösare känner vi oss och desto godtyckligare och meningslösare ter sig våra liv.

På många sätt har det varit bra att det moderna tänkandets anti-essentialism bidragit till att fräta sönder begränsande identitetskonstruktioner. Men samtidigt börjar vi nu allt tydligare betala priset för att vi kastat ut barnet med badvattnet. Att vi begränsat våra liv och möjligheter med inskränkta identitetskonstruktioner som vi missriktat betraktat som om de vore essentialistiskt stabila är inget skäl för att förkasta idén om en bortomspråklig essens eller identitet som vi bör försöka ha så klar intuitiv pejling på som möjligt när vi försöker gestalta våra liv.

Att utreda implikationerna av en dylik ståndpunkt i ett litet blogginlägg låter sig förstås inte göras så därför avslutar jag nu med att dra en lans för min senaste bok, … men vad går det ut på egentligen – livet alltså, som säkert ter sig skamlöst essentialistisk för dem som har svårt att greppa en essentialistisk konstruktivism. Men oavsett detta behandlar boken våra övergripande samhälleliga utvecklingsproblem och diskuterar ingående existentiella frågor om livet, meningen och döden och söker därmed också svar på centrala frågor som ”vem är jag”, ”vad är viktigt för mig” och ”hur skall jag komma till min rätt”. Frågor som inte bara är brännande under den s.k. kvartslivskrisen.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,