Barack Obamas insiktsfullhet som ledare

Karl-Erik Edris

Jag har i tidigare inlägg knappast sparat på mina positiva omdömen om Barack Obama. Mest imponerad är jag av hans talekonst och vad den röjer om honom som person och ledare. Men den här lilla filmen gör ett ännu starkare intryck på mig. Det är inget stort tal inför en mångtusenhövdad publik utan det är en lågmäld betraktelse som Obama håller på sitt kampanjhögkvarter i Chicago inför personal och volontärer. Han har just vunnit primärvalen och gör en liten reflektion över vägen dit och hur framtiden ter sig för hans hängivna medarbetare. Det han röjer om sig själv och sin förståelse för ledarskap i detta lilla tacktal är en fröjd att höra för en person med min bakgrund. Jag har ju ägnat många år av mitt liv till att reflektera över ledarskap, och kunnat med sorg i hjärtat konstatera att verkligt bra ledarskap är något högst ovanligt. Men här har uppenbarligen USA fått en möjlighet att till president välja en man som i djupet av sin varelse förstår vad det handlar om.

På samma sätt som George Bushs proklamation inför sitt härnadståg mot ondskan om att den som inte är med oss är emot oss slår an en ton som subliminalt uppfattas som uppmuntran av varje ledare som är fallen för ett misstroendeorienterat, maktmanipulativt och auktoritärt ledarskap så kommer Barack Obama att som president utan tvekan bli en kraftfull exponent för ett tillitsbaserat och kreativt grupporienterat ledarskap.

Måtte det amerikanska folket visa sitt goda omdöme i valet!


———————————
Andra bloggare om , , , ,

Vantrivsel bland statsanställda – ett intressant symptom

Karl-Erik Edris 2 Comments

I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.

Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill “budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit “ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.

Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.

Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: “Things fall apart; the centre cannot hold”.

Men hoppets krafter spirar förstås här och där. Lokala välskötta verksamheter med visionär framtidsskapande potential finns. För egen del väntar jag därför bara på att centrum skall våga släppa sitt grepp.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Det unika med Barack Obama

Karl-Erik Edris

Jag har börjat läsa Barack Obamas bok Min far hade en dröm (recensioner, SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad). På svenska kom den ut i år, men det amerikanska originalet kom ut redan 1995. Trots att jag hittills bara läst ungefär hälften är jag djupt imponerad. Boken är lite väl skönlitterärt detaljerad och pratig för min smak, och översättningen känns som ett knyckigt hastverk, men Obama framträder som en osedvanligt mogen och självreflekterande person trots att han bara var 34 när den kom ut.

Om en sådan person skulle kunna bli vald till president så skulle det båda gott för både USA och världen. Efter att de senaste två presidentvalen ha stött en president som ytterligt konsekvent och kraftfullt gått misstrons, rädslans och det kategoriskt svart/vita tänkandets väg skulle en seger för Obama kunna tolkas som att amerikanerna utvecklat en förmåga att tillräckligt tydligt uppfatta att Obama som person i grunden – och inte som en strategisk pose – står för ett ledarskap baserat på tillit och insikten om att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Jag vet att de politiska sakfrågorna alltid framhålls som att de är det verkligt viktiga i ett val, och det är klart att om Obama till sist blir president så är det ett bevis för att hans olika sakfrågepositioner åtminstone inte kostade honom segern. Men jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Det är ju långt kvar till en installation av president Obama. Så vi får i en första fas se hur långt Hillary Clinton kommer att sträcka sig i kampen för att status quo skall fortsätta att råda när det gäller grundinställning och ledarskap. Och jag har ju redan i ett tidigare blogginlägg uttryckt viss pessimism när det gäller Obamas möjligheter trots hans ledning. Men samtidigt kan det ju vara så att undrens tid ännu inte är förbi.

Till sist vill jag nämna en artikel i The New Yorker som på ett utomordentligt välskrivet och subtilt sätt försöker beröra djupdimensioner av hur Obama är som person och kan förväntas bli som ledare. Artikeln som publicerades i maj 2007 blir faktiskt extra intressant av att kunna läsas i ljuset av hur primärvalskampanjen utvecklats. Den är skriven av Larissa MacFarquhar och har titeln The Conciliator: Where is Barack Obama coming from?.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Företagens samhällsansvar

Karl-Erik Edris

Läste just en liten artikel om Kompetensgalan från söndagens SvD. Temat för årets gala var Hållbart ledarskap – chefer engagerar sig för ett bättre samhälle. Mycket på galan kretsade alltså kring csr (corporate social responsibility) och en av arrangörerna lär också ha sagt att “nu har csr-poletten trillat ner”.

Detta fick mig att känna en lätt nostalgi. När min bok Den vise VD:n kom ut 1998 hade den ett tydligt csr-perspektiv, även om man mest talade om corporate citizenship på den tiden. Och jag blev indragen i ett ambitiöst projekt med anknytning till det då alldeles nystartade FN-initiativet Global Compact. Georg Kell (som fortfarande är chef för Global Compact) var personligen inblandad och allt såg rätt löftesrikt ut.

Detta svenska projekt havererade dock av olika anledningar och för min del ledde det till att jag skrev en bok i ämnet med titeln Oanade möjligheter: ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Den publicerades vid millennieskiftet.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Min infallsvinkel på hela csr-problematiken var förstås att inordna csr-tänkandet i det historiefilosofiskt baserade systemkritiska perspektiv på samhällsutvecklingen som jag bl.a. utvecklat i mina böcker. Att företagens csr-initiativ i samspel med kloka spelregelsförändrande politiska beslut skulle kunna på sikt resultera i den typ av djupgående förnyelse av det ekonomiska systemet som krävs för att en hållbar utveckling skall kunna bli möjlig i praktiken och inte som nu mest handla om hur en retorisk dimma läggs ut över en utveckling som är allt annat än hållbar.

Föga överraskande är det inte ett perspektiv liknande mitt som har blivit dominerande. Utan csr-arbetet har en påtaglig tendens att bli dominerat av föreställningar om marknadskommunikation och varumärkesbyggande, dvs. olika sätt att förgylla en utvecklingsriktning som enligt min mening gör långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Detta betyder emellertid inte att jag är negativ till företagens csr-arbete på rent principiella grunder. Långt därifrån. Jag ser det som ett led i en pågående och fascinerande maktkamp om ekonomins spelregler och därmed om inriktningen på det strategiska tänkandet inom näringslivet. Och under trycket av reella problem på t.ex. klimatområdet eller relaterat till resurs- och miljöfrågor så kan naturligtvis nödvändiga förändringar av såväl det ekonomiska systemet som de överordnade visionerna och värderingarna komma att växa fram. Och jag uppskattar därför i hög grad att Sasja Beslik (chef för ansvarsfulla placeringar på Banco Fonder) tydligen meddelat Kompetensgalans deltagare att han ansåg att “csr fortfarande är en symbolfråga fast det borde vara en systemfråga”.

Min senaste längre utläggning om csr-frågan ur ett övergripande och systemkritiskt perspektiv finns i efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n. I ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner kommer jag också något in på csr-frågorna.

Det finns också en bra blogg där man kan följa utvecklingen på området. Den heter CSR i praktiken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Inte bara nyhetsbrev

Karl-Erik Edris

Efter att sedan 1998 på min hemsida www.edris-ide.se/ ha erbjudit ett nyhetsbrev med ibland långa och invecklade utläggningar om olika skeenden i tiden så har jag nu också startat en blogg. Mitt intellekt har länge sagt nej varje gång jag känt en viss lockelse. Det har radat upp den ena invändningen efter den andra. Press, tidsbrist, förenkling i stället för fördjupning etc. Jag har till och med frågat mina nyhetsbrevsprenumeranter, och nästan alla som gjort sig besväret att svara tycker att jag skall strunta i bloggandet. Men så slog intuitionen igenom allt resonerande. Och jag har lärt mig att lyda min intuition. Så därför ger jag mig nu trevande ut i bloggosfären utan bestämda utfästelser om vilka ämnen jag skall behandla. Det får ge sig. Men det skulle förstås förvåna mig om det inte blir mycket om politik och samhällsfrågor, om ledarskap och företagens samhälleliga ansvar (CSR), om striden mellan tro och vetande och om mina olika funderingar kring andliga ting. Det var ju inte en slump att jag lät huvudpersonen i min bok Den vise VD:n avslutningsvis säga att han hade försökt leva efter den gamla devisen “att rätt leva för att värdigt kunna dö”.

Samtidigt hoppas jag att bloggen skall hjälpa mig att öppna dörrar i skrivavdelningen i min hjärna som överraskar både mig själv och mina läsare. Och min känsla nu är att jag kommer att gilla det här.

———————————-
http://bloggkartan.se/registrera/25243/traangsund/