Calvary – en recension

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: ”Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. ”Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: ”Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: ”Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Ann Heberleins tämligen fruktlösa brottning med Gud

För en dryg vecka sedan läste jag en stor artikel i DN av Ann Heberlein. Den hade rubriken Gud, vem är du? Jag läste den med stort intresse och tänkte kommentera den här på bloggen. Men hittade den aldrig på nätet förrän idag då jag gjorde de manövrer som behövdes för att man som DN-prenumerant skall kunna få tillgång till hela tidningen på nätet. I vilken mån länken till den här artikeln kommer att fungera för icke-prenumeranter är jag inte alldeles klar över. Och om den fungerar så vet jag i så fall inte hur länge.

Men oavsett detta så lyder min korta sammanfattande reflektion över artikeln så här:

Heberleins artikel Gud, vem är du? framstår i all sin välskrivna intensitet som en skarpt intelligent, beläst, rent av bildad, men också självupptagen människas kamp för att Gud skall bli fullständigt begriplig utifrån det egna känslolivets och tänkandets premisser, krav och förhoppningar. Men skulle någon (inklusive Heberlein) lyckas förverkliga en sådan ambition så har vederbörande – i allmänhet sig själv ovetandes – och i all sin mänskliga ömklighet och begränsning gjort sin egen jordiska person till Gud. Eller i varje fall valda aspekter av sitt eget tanke- och känsloliv. Och efter en sådan manöver återstår med ens minimalt av det obrytbara bandet till Gud. Så det behövs en annan infallsvinkel på problemet att få svar på frågan om vem Gud är än den Heberlein använder.

Jag ämnar dock inte försöka formulera en bättre infallsvinkel i detta lilla blogginlägg utan hänvisar den intresserade till mitt senaste försök på området, dvs. min bok I ett annat ljus.
—–
Andra bloggare om , , , ,

Clint Eastwood och krigarens utvecklingsväg

Jag brukar ibland skriva om filmer som berört mig djupt. Det kan bli riktigt långa utläggningar som t.ex. om Jason Bourne och Inception. Och i åratal har jag varit på vippen att också skriva om filmer av Clint Eastwood. Men det har – med undantag för lite reflektioner kring Hereafter/Livet efter detta – alltid stupat på att det känts som att hans filmer är i ett slags djup dialog med många av hans tidigare verk. Att jag för att känna mig nöjd med min insats därför skulle behöva göra en studie av ett eller annat tema i hans filmgärning. Ett tag kontemplerade jag t.ex. över att skriva en betraktelse om i huvudsak De skoningslösa och Gran Torino i ett försök att skildra vad man skulle kunna kalla Clint Eastwoods perspektiv på krigarens utvecklingsväg. Men även detta kändes som ett projekt som skulle kunna grena ut sig och bli för komplicerat. Att det nästan skulle behövas en hel bok. Och det har inte känts som att jag har tid för ett sådant projekt.

Men samtidigt har jag inte blivit av med denna tanke. Så på något sätt verkar Clint Eastwood ligga och ”skava”  i mitt undermedvetna. Han har i alla händelser följt mig i 50 år. Jag minns i min barndom – vi hade inte skaffat TV än – hur min bror och jag sprang över åkrarna till grannen för att vi skulle få se på Bröderna Cartwright. Det var mycket fascinerande. Men så kom Rawhide, och därmed också Clint Eastwood. Och det var något helt annat. Nu hade även mitt hem blivit försett med TV så det behövdes inga löpturer till grannen. Och jag satt som klistrad. Om jag skulle fortsätta på klistertemat så var det alltså då jag ”fastnade” för Clint Eastwood. Ett tag minskade i och för sig fascinationen. Det var inte alldeles lätt att se var djupet egentligen fanns i en del av hans produktion. Men under de senare decennierna har en del viktiga filmer emellertid gjort att Eastwoods filosofiska, ja andliga budskap, börjat framträda allt tydligare.

Föga överraskande är jag inte ensam om att se detta. I natt läste jag t.ex. med stigande entusiasm en understreckare i SvD. Den har rubriken Clintans teologiska universum och är Susanne Wigorts Yngvessons reflektioner kring en bok av Sara Anson Vaux med titeln The Ethical Vision of Clint Eastwood. Det är en mycket välskriven och intressant artikel som gör det nödvändigt för mig att skaffa boken. Och vill det sig kanske den också kan inspirera mig såpass att jag lyckas skiva något kort och klart om just Clintan och och hans förståelse för krigarens utvecklingsväg.

Osvuret är dock bäst.
—–
Andra bloggare om

David Lazar – en klok rabbin

Läste just en fascinerande intervju med David Lazar i SvD (finns dock ej på hemsidan). Lazar är ny rabbin i Stockholms judiska församling och verkar vara en klok karl. Det som berörde mig mest var Lazars redogörelse för filosofen Aviezer Ravitzkys uppfattning att vi människor kan ha tre typer av relationer till den andre:

Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning.

Nog så tänkvärt i dessa terroristtider.

Dessutom ser David Lazar dialogen mellan religionerna som en av sina största uppgifter. Han konstaterar i detta sammanhang ”att Stockholms judiska församling, liksom det svenska samhället, tankemässigt är kvar i Förintelsen.” Medan han själv i sina predikningar inte har dragit sig för att t.ex. ta upp både romernas och muslimernas utsatta situation.

Lazar kom tydligen starkt in på det här spåret i samband med 11 september attackerna då han befann sig i Paris.

Som amerikan var han djupt omtumlad av terrorattackerna och i behov av att be i en gemenskap. Men han kände sig inte välkommen hos de ultraortodoxa judarna i marais-kvarteren – däremot i ett kristet kloster. Numera händer det att han ber både i moskéer och i kyrkor.

Andra bloggare om , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan ”logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att ”tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man ”håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  ”logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras ”resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den ”mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein ”jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En kommentar till en recension i Amos

Jag kommenterar ogärna recensioner, men med den här recensionen av I ett annat ljus vill jag göra ett undantag. Den är mycket kort och faktiskt också rätt bra. Den är skriven av Brita Häll som är en av redaktörerna på den kristna tidningen Amos. Och den lyder i sin helhet så här:

Samhällsdebattören och filosofen Karl-Erik Edris kommer med den här boken ut ur garderoben som religiös mystiker. Han berättar om några ljusupplevelser som drabbade honom med en oemotståndlig känsla av verklighet. Därefter följde en hård brottningskamp med intellektet.

Boken är ett ambitiöst, dödsföraktande försök att spräcka antitesen tro-vetenskap, förklara gudserfarenheten och ringa in meningen med livet. Att Edris har haft en livsavgörande upplevelse är helt klart, och boken är till stora delar intressant. Däremot hade jag önskat att han låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd. Detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten.

Det intressanta för mig med den här recensionen är den avslutande kritiken. Brita Häll tycker att det hade varit bra om jag ”låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd”. För detta förklarande leder till att Häll anser sig behöva konstatera att ”detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten”. Dessa omdömen är naturligtvis rättvisande om man bortser ifrån eller fäster otillräckligt avseende vid mina egna beskrivningar av vad jag försöker göra.

Jag lever inte i den inbilska föreställningen att jag förklarar världsalltet i en mening som kan konkurrera med vetenskapens faktabaserade insikter. En av huvudteserna i min bok är att vetenskapen sysslar med fakta, dvs. försöker svara på frågan ”hur”. Den vetenskapliga metodutvecklingen har gjort att vi fått allt mer imponerande kunskap om hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Dessa kunskaper är i viss mening ”dagens sanningar” eftersom våra kunskaper hela tiden utvecklas och fördjupas. Men vetenskapen sysslar inte enbart med att producera kunskap om empiriska realiteter. Utan som ett slags revanschbegär i förhållande till religionen och dess förtryck har den lierat sig med en strävan att för gott sätta religionen på plats, ja helst utplåna den.

Därför genomsyras vetenskapen av en ofta vare sig erkänd eller fullt analyserad och förstådd strävan att ersätta religionen; att helt enkelt skapa en världsbild som i motsats till religionens trosbaserade världsbild är helt byggd på fakta. Vetenskapen som projekt har alltså två ambitioner. Den ena är att frilägga empirisk kunskap om vår tillvaro och den andra är att bygga upp en världsbild som man påstår är baserad enbart på fakta och som man dessutom menar bör ersätta religionen.

Den första ambitionen har jag inget otalt med. Den andra ambitionen anser jag däremot vara en filosofisk bluff. Det man i realiteten gör, är att man väver in sina fakta i en saga om tillvarons uppkomst och yttersta natur, samtidigt som man låtsas att denna saga består av fakta. Men sagan handlar om att tillvaron har tillkommit av en slump, saknar högre mening och drivs av genernas egoism. Men dessa uppfattningar är inga empiriska fakta.

Utöver att denna saga seglar under falsk flagg som ”faktabaserad världsbild” så är problemet att den påverkar människorna negativt. I boken ställer jag den retoriska frågan: ”Finns det någon som i svår mänsklig knipa hämtar kraft i föreställningar om tillvarons yttersta meningslöshet, genegoismens obönhörliga realitet och slumpens makt för att övervinna sin egen tröghet och rädsla för att i handling visa kärlekens och godhetens kraft?” Svaret är förstås nej.

Det jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså två saker: För det första att visa att vetenskapen är dålig som religion. Den använder sina triumfer när det gäller att vinna empirisk kunskap om den verklighet vi lever i till att göra reklam för en världsbild som stärker människorna i deras tro på realiteter som stöder deras sämre sidor. En enligt min mening helt överflödig och dessutom destruktiv verksamhet. Det vi människor behöver är sagor eller berättelser om verklighetens natur som stöder våra bättre sidor. Och det andra jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså att berätta en sådan saga om tillvaron.

Religionen har i alla tider försökt leverera trovärdiga dylika sagor. Det är dess uppgift. Och man kan förstås ha många synpunkter på hur den har lyckats. I min bok är jag kritisk mot de etablerade religionerna. Och tycker faktiskt att de har gjort sig förtjänta av att få vetenskapens pseudoreligiösa budskap som en för dem svårhanterad motståndare. De var förstås framåtsyftande när de en gång bröt fram. Men de har inte kunnat utvecklas tillsammans med människorna utan är numera ofta en bakåtblickande kraft. I värsta fall handlar det om en fundamentalistisk oresonlighet driven – där tillfälle ges – till ett brutalt teokratiskt maktmissbruk. Medan den normala hållningen i t.ex. den kristna världen är ett mera lamt och pragmatiskt försvar av status quo. Att man direkt eller indirekt menar att Guds sista ord till människan är sagt och att man därför är hänvisad till att hoppas och tro att vinden en vacker dag skall vända och att det stora återtåget till en tro på konventionella teser då kommer att ske.

Denna förhoppning är enligt min mening en grandios illusion. Vi lever inte i väntan på det stora återtåget till något som en gång var. Till den stund då vi kommer att ångra att vi övergav det vi en gång trodde på. Nej vi behöver vända oss mot framtiden och försöka öppna oss för det nya. De etablerade religionerna värnar om sina egna teologiska tolkningar av och utläggningar om Guds tilltal till människor för tusentals år sedan. Men har svårt att lyssna på Guds tilltal i nuet.

Men detta tilltal finns. Och på företrädesvis andra arenor än den etablerade religionen förekommer mer eller mindre lyckade försök till reella och verkligt framåtsyftande omformuleringar och nyformuleringar av ett andligt perspektiv på människan och tillvaron, som skulle kunna ge en världsbild som löser upp den onödiga polariseringen mellan tro och vetande, och gör oss kollektivt sett bättre kapabla att hantera vår nuvarande djupt problematiska globala situation än vad vi är, om vi fortsätter att hålla oss till antingen de etablerade religionernas eller den materialistiska vetenskapens världsbilder.

Jag anser alltså att både vetenskapens och den etablerade religionens sagor om människan, livet och tillvaron inte håller. Att vi i själva verket lever i desorienterad avsaknad av en hållbar saga om tillvarons natur och vår roll i skapelsen.

Av detta drar jag emellertid inte slutsatsen att vi ingenting kan göra utöver att antingen förklara vår trohet mot den etablerade religionens olika sagor eller mot vetenskapens pseudoreligiösa och materialistiskt reduktionistiska saga eller möjligen att cyniskt ställa oss vid sidan av alltsammans och hoppas på det bästa. Jag tror i stället att tidens utmaning är att många människor tillsammans engagerar sig i tänkande och mediterande över en andlig vision av – eller saga om – livet, människan och tillvaron. En saga som stärker både vår tro på vår godhet, klokhet och framsynthet och på vår förmåga att omsätta sagans visioner i praktisk verklighet. Och det jag försöker göra i min bok är bara att lämna ett bidrag till detta tänkande och mediterande.

Att en representant för den kyrkliga sfären tycker att detta är anspråksfullt och att jag borde ha värnat om min trovärdighet genom att i stället hålla tyst är väl egentligen bara vad man kan förvänta sig. Rätt vad det är kommer det kanske någon företrädare för tron på vetenskapens saga och förklarar mig otrovärdig utifrån sina premisser. I så fall har jag väl lyckats hamna mitt i prick.

_____

Boken kan förstås köpas direkt från författaren (signerad om du så skulle önska) eller t.ex. här.

_____
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Objektiv religionsundervisning kontra dold pseudoreligiös propaganda

I debatten som utlösts av Jan Björklunds uppfattning att kristendomen har en särställning i Sverige som motiverar att den dominerar i skolans religionsundervisning är det så vitt jag kunnat märka en synpunkt som aldrig framkommit. Alla verkar vara rörande överens om att nuvarande undervisning med sekulära och objektiva förtecken är befriad från tro. Men detta är en filosofisk bluff, eller åtminstone synvilla. Människan är i själva verket dömd att tro. Hur vi än vrider och vänder på oss och bedyrar att vi verkligen är moderna sekulariserade människor sunt befriade från allt vad tro heter så tror vi likväl en hel del om de frågor som religionen sysslar med. Den som t.ex. inte tror på Gud vet ju inte att Gud inte finns utan blandar ihop sin inte-tro på Gud med vetande. Få har uttryckt människans position när det gäller tro så på pricken som den tyske kunskapssociologen Max Scheler: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”.

Den objektiva och sekulariserade hållning till religionsundervisningen som är den rådande och rekommenderade blir därför också direkt eller indirekt en undervisning om den tro som vi inte får kalla en tro. Det vill säga en undervisning i den moderna människas rätta och upplysta credo om att vi lever i en slumpmässigt uppkommen tillvaro utan högre mening där vi dansar med i det darwinistiska utvecklingsståhejet i några decennier innan ljuset släcks över vår korta och djupast sett meningsbefriade existens. En existens där vi förväntas i huvudsak använda vårt sekulariserade, rationella tänkande för att förverkliga vår små personliga meningsprojekt som ett slags tillfälliga meningskrusningar på den allomfattande meningslöshetens hav.

Själv undrar jag när det skall ingå i läroplanen att även denna pseudoreligion skall bli föremål för objektiv undervisning i stället för att som nu ingå i en oannonserad livsåskådningspropaganda. 

———

DN, DN2,  SvD, SvD2, SvD3,  ABExpressen, Expressen2Expressen3, HD, HD2GP, GP2, Sydsvenskan

Smäll upp en synagoga också!

Börjat läsa ikapp gamla tidningar efter en intensiv arbetsperiod. Läste då i natt en utomordentligt intressant artikel i SvD av biskopen Bengt Wadensjö. Under rubriken Vi bygger ihop kyrka och moské förklarar han att:

Sedan ett par år diskuteras nu om Nacka församling i Svenska kyrkan, S:t Konrads katolska församling i Nacka samt Muslimernas förening i Fisksätra gemensamt ska bygga ett Guds hus. Folket i Nacka håller på att få en kyrka och en moské som goda grannar under samma tak. Mer än så: en församling i Svenska kyrkan samsas med en romersk-katolsk församling och bygger ett gemensamt kyrkorum.

Planerna har nu gått så långt att man tagit fram en modell

som visar en moské och en kyrka sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Kyrkorummet ger utrymme för såväl Svenska kyrkans som den romersk-katolska liturgiska traditionen. Moskén blir ett öppet forum för muslimer och islams vänner. Syftet är att i närmiljön göra en gemensam manifestation av samhörighet oavsett tro, kultur och språk. Byggnaden är en kraftfull motvikt mot dem som ser muslimerna eller de romerska katolikerna som främmande och hotfulla element.

Om detta förträffliga initiativ har jag bara en kommentar. Smäll upp en synagoga också!

——————
Andra bloggare om , , , , , ,

Wilfrid Stinissen – en vis katolsk munk

För snart en månad sedan kommenterade jag här på bloggen en recension i SvD av Göran Skyttes och Wilfrid Stinissens bok Ansikte mot ansikte. Recensenten hade en hel del invändningar som gjorde mig intresserad av boken. Så jag köpte den. Fick den t.o.m. signerad av Göran Skytte. Och nu har jag läst boken.

Den är utan tvivel fascinerande. Av allt att döma riktar den sig främst till personer som är bekännande kristna eller funderar på att bli det. Den kräver nämligen att man har viss vana vid – eller i varje fall inte en motvilja mot – att tänka över sig själv och sitt liv i kristna termer. Att man alltså tycker att det faller sig någorlunda naturligt att se på sig själv utifrån ett kristet perspektiv på de stora livsfrågorna.

Personligen är jag inte kyrkligt aktiv, men jag är tillräckligt bevandrad i kristet tankegods för att lätt kunna läsa boken. Och det första jag kunde konstatera är att den inte alls är så teologiskt analyserande som åtminstone jag förleddes tro av recensionen i SvD. Boken består av ett enkelt samtal mellan Göran Skytte och kamelitmunken Wilfrid Stinissen. Ett samtal som för mig tar formen av lärjungen som söker mästaren. Den som väntar sig att samhällsjournalisten Skytte skall med sin i andra sammanhang ådagalagda heta påstridighet pressa Stinissen i olika kontroversiella och politiskt korrekta frågor blir därför besviken.

Skytte närmar sig alltså Stinissen med ett påtagligt inslag av respektfull underdånighet. Som jag uppfattar det finns det en klar intention att denna hållning skall underlätta för den vanlige kristet intresserade sökaren eller den vanlige församlingsmedlemmen att identifiera sig med Skytte. Att hans roll alltså är att vara identifikationsobjekt för den som ärligt skulle önska andlig vägledning av Stinissen. Och detta är förstås orsaken till att SvD:s recensent kritiserar Skytte för att söka bekräftelse.

Enligt min mening är detta grepp mycket riskabelt. Men i just det här fallet är det helt igenom lyckat. Och det har en enkel förklaring. Wilfrid Stinissen håller för upplägget ifråga. Han är en man stöpt i den bästa kontemplativa grenen av den katolska traditionen. Och han framstår boken igenom som en ytterst ödmjuk och klok medmänniska. Ja vis. En man verkligen värd att lyssna till.

Detta blev för mig huvudbehållningen av boken. Att jag genom Göran Skyttes försorg fick klart för mig att det i svensk kristenhet åtminstone finns en vis fullblodmystiker som vet vad han talar om. Det finns så många kyrkans män och kvinnor som delar med sig av vad de läst innantill på sina teologiska seminarier. Stinissen är förstås beläst, men genom år av intensiv djupmeditation har han kommit i kontakt med verklighetens essens. Därför talar han från hjärtat, och visar att han är en man genomsyrad av insikt om kärlekens befriande kraft. Naturligtvis en smula insnärjd i teologiska standardtankar, men ändå en imponerande gestalt.

Göran Skyttes hemsida
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , , , , , , ,

Klokt påveinitiativ med ringa mediatäckning

I höstas (13 oktober) riktade framstående muslimska lärde från hela världen och tillhöriga alla grenar av islam ett öppet brev till alla kristna ledare med påven Benedictus XVI i spetsen (kan studeras i sin helhet här).

Detta öppna brev är i princip en vädjan om att den kristna och muslimska världen i fredens intresse skall betona det som är gemensamt. Med citat från Bibeln och Koranen argumenterar författarna till brevet för att de båda religionernas gemensamma kärna är kärleken till Gud och kärleken till nästan. Och dessa muslimska lärde lyfter t.o.m. i all ödmjukhet fram att Muhammed fått följande sagt till sig: ”naught is said to thee but what already was said to the messengers before thee”. Alltså ”du har inte fått höra något som inte redan blivit sagt till andra gudomliga budbärare”.

Detta framsynta initiativ (enligt New York Times förbereds ett liknande initiativ i förhållande till judendomen) fick en mycket obetydlig mediatäckning. Annat är det med terrordåd, hotfulla uttalanden av fundamentalistiska extremister, Muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Men nog behöver balanserade ekumeniska initiativ av detta slag belysas ingående. Om inte annat så som något slags motgift mot den livsfarliga och av Samuel Huntington inspirerade idén om ett civilisationskrig mellan kristna och muslimer.

Påvens reaktion på detta brev ledde till ett möte 4-5 mars mellan fem representanter för Vatikanens råd för dialog mellan religionerna och fem av undertecknarna av det muslimska öppna brevet. Detta ekumeniska möte beslöt att bilda The Catholic-Muslim Forum för att utveckla dialogen mellan muslimer och katoliker. Och dessutom fattades beslut om ett större seminarium i Rom till hösten (4-6 november). Temat för seminariet skall vara ”Love of God, Love of Neighbour”.

Detta synnerligen behjärtansvärda initiativ omnämns helt kort av SvD, DN nämner det i papperstidningen genom en 4-raders notis som jag inte lyckats hitta på webben, Göteborgsposten och Metro har samma korta TT-notis som SvD medan t.ex. CNN slår upp händelsen lite större.

Vatikanens pressmeddelande kan läsas här. Och för övrigt vill jag dra en lans för Hooman Anvaris blogg Sekulära muslimer – SEMUS. Detta är ett utmärkt initiativ taget av en klok svensk muslim. Läsning av den rekommenderas som motgift mot negativt schablontänkande om muslimer.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,