Det historiefilosofiska uppehållet

Karl-Erik Edris

Min tyska är inte vad den borde vara så därför kan jag inte med rimlig ansträngning läsa Botho Strauss senaste bok Vom Auftenhalt (Om uppehållet). Men när jag idag läste Erik Wallrups recension förstod jag tydligare än tidigare min intellektuella frändskap med Strauss. Det jag särskilt fäste mig vid var att bland alla möjliga och omöjliga reflektioner kring begreppet ”uppehåll” så har Strauss uppenbarligen också ägnat en del uppmärksamhet i boken åt

”det historiefilosofiska uppehållet – det tillstånd eller snarare stillestånd som Strauss föreställer sig att vi befinner oss i, då de tidigare drivande historiska krafterna mattats av och de kommande ännu inte etablerats.”

Det där stämmer på pricken med min egen uppfattning om vår tid. Att vi utan att diskutera det öppet nästan håller andan i den osäkerhet som är oundviklig i den nuvarande fasen av det pågående civilisationsskiftet.
——————————————
Andra bloggare om , ,

Vid vägs ände!

Karl-Erik Edris

Krispaketen avlöser varandra. G7-länderna har en fempunktsplan och EU-länderna har enats om ett krispaket. Själv ställer jag mig skeptisk. Jag tror inte att detta är en av de många kriser som innebär att man efter lite ståhej kan borsta av sig krisdammet och jublande konstatera att nu är det läge att fortsätta som vanligt. Visst sitter tron djupt att oavsett vilka kriser vi drabbas av så är vi i grunden på rätt väg mot framtiden. Vår ekonomiska och politiska utvecklingsmodell kretsar ju kring idén att en evig vetenskaplig kunskapsutveckling översatt till en likaledas evig teknologisk utveckling kan omsättas på den fria marknaden till evig tillväxt och levnadsstandardökning. Men den modellen har enligt min mening länge varit vid vägs ände.

Så intill motsatsen har bevisats av verkligheten så tror jag att vi nu efter mycket krumbuktande är i början av en djupt systemförvandlande kris. En kris som inte bara rör vår ekonomisk-politiska utvecklingsmodell utan också i hög grad våra djupaste värderingar och visioner om vad som är poängen med livet här på jorden, dvs. om vi skall fortsätta att låta oss nöjas med Mammondyrkan och biologismens teser om det meningsfulla i att dansa med i de själviska genernas önskan om framgångsrik genspridning. Eller om vi skall våga öppna oss för något mera livsbejakande?

Oavsett vilket läste jag här under kvällen en mycket intressant artikel om den pågående finanskrisen. Den har rubriken Money and the Crises of Civilization. Artikelns huvudpremiss beskrivs så här:

I think we all sense that we are nearing the end of an era. On the most superficial level, it is the era of unregulated casino-style financial manipulation that is ending. But the current efforts of the political elites to fix the crisis at this level will only reveal its deeper dimensions. In fact, the crisis goes ”all the way to the bottom.” It arises from the very nature of money and property in the world today, and it will persist and continue to intensify until money itself is transformed. A process centuries in the making is in its final stages of unfoldment.

DN1, DN2, SvD1, SvD2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Är det dags nu?

Karl-Erik Edris

Jag har hittills inte brytt mig om att kommentera den pågående finanskrisen. Att den skulle komma var inte en överraskning för mig. Hur skulle det kunna gå på något annat sätt? USA:s omfattande och utdragna krig på kredit och att dess finanssektor lånat ut gigantiska belopp med inbillade säkerheter måste ju förr eller senare få sina konsekvenser.

Detta betyder inte att jag har följt vidlyftigheterna och omdömeslösheterna på finansmarknaderna så noga att jag kan berömma mig om att ha förutsagt att det pågående rabaldret skulle starta just nu. Men jag har länge varit av övertygelsen att det är en tidsfråga innan det globala ekonomiska systemet kommer att drabbas av en kris av systemomvandlade dimensioner. Och kanske har den krisen kommit nu.

Jag skrev t.ex. om saken i samband med förra presidentvalet i USA (dvs. 2004). Och jag vill gärna citera en passus ur ett nyhetsbrev från detta år:

Från mitt perspektiv ter sig emellertid situationen så här. Man kan tala vackert om den lysande framtid som stundar bara de nyliberala idéerna om hur den globala ekonomin skall fungera får fullt genomslag utan att obstrueras av ängsliga politiker med för liten tro på det absolut välsignelsebringande i den fria konkurrensen.

Men min historiska känsla säger mig att den nuvarande kapitalistiska epoken går mot sitt slut med samma säkerhet som den totalitära kommunismen en gång i tiden gjorde. Och detta slut är närmare än vi tror. De främsta förebuden är galopperande miljöproblem, skriande ekonomiska orättvisor och terrorism. Det som behövs är ett nytt ekonomiskt system som inte i första hand handlar om tillväxt för tillväxtens egen skull eller för att berika personer, företag och länder som redan har för mycket utan om rättvis fördelning av ett i ljuset av ekologiska realiteter rimligt välstånd.

Världen är i akut behov av omtänkande på det ekonomiska området. Och eftersom det inte finns någon makt på denna jord som är betydelsefullare för tilltron till den konventionella kapitalismen än USA så kommer med all sannolikhet inga vittgående förändringar att ske förrän USA självt får smaka den medicin som dess aggressiva näringsliv länge serverat andra. Det skulle med andra ord inte förvåna mig om det inom en inte alltför avlägsen framtid stundar stora ekonomiska svårigheter för USA (och därmed för världen i övrigt).

Skall den nödvändiga omdefinieringen av det globala ekonomiska systemet komma till stånd så måste det ekonomiska systemets motsvarighet till Vatikanen, dvs. USA, få i för sina egna medborgare oacceptabel utsträckning känna på de negativa konsekvenserna av det nuvarande systemet. Och när detta sker kommer det att behövas ett ledarskap som har medkänsla med den lilla människan, för det finns egentligen inget annat än små människor. Vi är alla svaga och beroende av varandra. Allt annat är tillfälligheter och illusioner.

Det jag tycker mig höra när John Kerry talar om ekonomi på ett sätt som ur det ekonomiskt-politiska perspektiv som dominerar debatten kan avfärdas som sedvanlig östkustsliberalism spetsad med en flirt med protektionistiska krafter är något som jag uppfattar som en beredskap att möta den framtid som de flesta hoppas inte skall komma. Att han som person kan vara rustad för att föra en politik som skulle kunna göra USA till en ansvarstagande och långsiktigt tänkande partner i det kalabalik- och omdefinieringsscenario för det globala ekonomiska systemet som jag anser vara oundvikligt. Och som därför inte bör förvärras genom att uppskjutas med hänvisning till maktelitens egenintresse, skygglappar och illusioner, utan bör påbörjas så snabbt som möjligt.

Mina förhoppningar om John Kerry kom ju som bekant snabbt på skam. Men det här citatet ger ändå en viss bild av min övergripande syn på det globala ekonomiska systemet och dess utveckling. Och det synsättet har jag inte funnit anledning att överge. Däremot är jag osäker på om den kris som nu inletts kommer att visa sig vara den systemomvandlande kris som jag menar att det globala ekonomiska systemet behöver för att framtiden skall bli någorlunda dräglig för människorna på vår jord. Den elit som gynnas av att det mesta fungerar som hittills kommer förstås att göra sitt yttersta för att fundamenta inte skall ändras. Om inte annat så framgår detta tydligt av kampen mellan Obama och McCain. På samma sätt som George Bush lyckades förvilla amerikanerna i gemen med sitt erbjudande om seger i kriget mot terrorismen så kan kanske John McCains envetna försök att slå pseudoförnyelsens blå dunster i valmanskåren vinna framgång. Men min känsla i nuläget är att det trots allt inte kommer att bli så enkelt för honom. Obama är tveklöst en starkare kandidat än Kerry.

Så kanske är det ändå så att vi har nått vägs ände och att den kris vi nu är i början av kommer att hålla oss i ett skruvstäd till dess att vi har spelregler på plats för ett ekonomiskt system som möjliggör en rimligt rättvis global ekonomisk utveckling inom befintliga ekologiska ramar och försättningar. Och att det kommer att falla på Barack Obama att tjänstgöra som ett slags vis ceremonimästare som möjliggör de nödvändiga konstruktiva globala förhandlingsprocesser ur vilket ett klokare ekonomiskt system än det nuvarande skulle kunna utkristalliseras.

Cynikern i mig tänker att så här kan det väl ändå inte gå. Människorna gör väl alltid det mesta av sina dåliga och kortsynta sidor. Eller finns det undantag?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Obamas pastor kanske inte så galen som man kan tro

Karl-Erik Edris

Eftersom historien med pastor Jeremiah Wright håller på att utvecklas till något som verkar kunna vara den ”tuva” som stjälper Barack Obamas presidentkandidatskampanj tog jag mig idag tid till att lyssna på det framträdande som pastor Wright gjorde på The National Press Club (1 2 3 4 5 6). Det fick mig att ifrågasätta den i media dominerande tolkningen av pastorn ifråga som en osedvanligt narcissistisk och uppblåst egofixerad person som försöker upprätta sitt anseende på ett så politiskt omdömeslöst sätt att det är stor risk för att det kommer att kosta Barack Obama presidentposten. Detta tror jag är en ytlig och alldeles för psykologiserande tolkning. På mig gjorde i varje fall Jeremiah Wright ett visserligen skickligt självdramatiserande, men framförallt blixtrande intelligent och djupt bibelkunnigt intryck. Och för mig är det närmast otänkbart att komplikationerna för Obama skulle komma som en icke önskvärd överraskning för en pastor som tappat överblick och omdöme i sina affekterade försök att rättfärdiga sig själv efter att ha blivit utsatt för enligt egen uppfattning missvisande kritik. Nej jag tror att Jeremiah Wright vet vad han gör och varför.

Men vad är då förklaringen till hans agerande om det inte är hans obalanserade psyke? Jag tror faktiskt att förklaringen kan härledas från att han djupast sett är en apokalyptiker. Men inte en apokalyptiker av det högerkristna slaget. Dessa apokalyptiker har ju stöttat och drivit på George Bush för att Mellanöstern skall flamma upp i det underbara reningsbad som förväntas leda till att Kristus återkommer i all sin härlighet. Nej Jeremiah Wright är så vitt jag kan förstå en vänstervinklad apokalyptiker. Detta betyder att han inte i första hand tror att apokalypsen behöver centreras på judarna och Mellanöstern utan att det är de förtryckta människorna på jorden som i sitt orättmätiga lidande är det verkligt utvalda folket, som i denna egenskap är bärare av den apokalyptiska, i grunden omdanande, gnista som en återkommande Kristus kan förlösa och förvalta till att skapa en ny och himmelsk ordning på vår jord.

Innan denna storslagna transformation kan bli verklighet tror jag att Jeremiah Wright drömmer om att de med orättvisor och förtryck lierade makterna och folken kommer att få genomgå ett förberedande reningsbad. Att det kommer att hållas ett slags partiell domedag över dem. En domedag som de dragit på sig själva genom sina egna handlingar. Och min känsla är att han tror att detta är nära förestående. Att han har ett slags Johannes Döparen känsla inför situationen, dvs. han säger egentligen till sina landsmän och till världen ”Gören bättring ty himmelriket är nära”

Från detta perspektiv tror jag att pastor Wright innerst inne och medvetet eller omedvetet önskar att USA skall ha en vit president när den partiella domedagen är inne. Att Barack Obama helt enkelt stör detta scenario med en naiv tro att det skulle gå att skapa något verkligt nytt utan att det först vankats ett slags jordisk skärseld, där mycket av det onda bränts bort. Och att det då är likgiltigt om det är John McCain eller Hillary Clinton som likt depraverade romerska kejsare får hjälplösa och i vånda åse hur deras en gång mäktiga rike skakas i grunden när det blir mätt med de bibliska sanningarnas mått.

För svenska politiska observatörer är förstås sådana här teorier rena nippran som man på sin höjd tror sig kunna hitta bland kristdemokratiska garderobsapokalyptiker. Men personligen tror jag att pastor Wright har pejling på något mycket intressant som pågår under den politiska och ekonomiska verklighetens yta.

Att utreda implikationerna av detta påstående låter sig inte göras i ett blogginlägg. Det kräver en smärre uppsats, och jag får väl se om jag kan återkomma till ämnet exempelvis i något kommande nyhetsbrev. Men så mycket kan jag säga att jag tror att Jeremiah Wrights uppträdande på den politiska scenen antingen kommer att betyda att han förstör Barack Obamas möjligheter att bli president eller att hans utspel kommer att lägga den press på Obama som behövs för att denne skall lyckas komma i kontakt med de djupare stråk av visdom och kraft, som Jeremiah Wright tror är utom hans räckhåll, och som gör att han, med hjälp av ett amerikanskt folk som också kan visa sig vara klokare och ha ett bättre omdöme än vad pastor Wright tror, kommer att kunna utöva det ledarskap som krävs för att USA skall kunna bli en ledande aktör i arbetet för att åstadkomma en långsiktigt hållbar, rimligt rättvis och demokratisk global politisk ordning.

Och skulle detta hända, då har Jeremiah Wright uppfyllt alla krav på att vara Barack Obamas andlige rådgivare, även om det inte ser ut så just nu.

SvD 1, 2, 3, 4. AB, Sydsvenskan, Dagen
———————————-
Andra bloggare om , , , , , ,

Det fåfänga hoppet om återskapande av raserade värdehierarkier

Karl-Erik Edris 2 Comments

Sent hemkommen noterade jag att det nya numret av den förnämliga tidskriften Axess låg på golvmattan. Temat denna gång är 40-årskrisen för 1968 års revolt. Chefredaktören Johan Lundberg gör i sin inledande betraktelse följande deklaration. ”Detta nummer av Axess kan ses som ett försök att reflektera över vad som gick snett med en generation som föddes ur en på många sätt berättigad misstro mot kapitalismen, liberalismen och det borgerliga projektet. Vi hoppas på så vis kunna hjälpa till med den självreflektion och självkritik som alltid måste föregå en nystart.” Faktiskt en för mig överraskande generös och fruktbar invitation till läsning. Jag tolkar i varje fall denna Lundbergs förhoppning som ett uttryck för uppfattningen att det fortsatt finns anledning till misstro mot ”kaptalismen, liberalismen och det borgerliga projektet”, men att det behövs en mer konstruktiv filosofisk utgångspunkt än den som erbjuds av den moderna vänster som utvecklats ur 68-projektet och dess slutliga desillusionering i och med murens fall och Sovjetkommunismens kollaps.

Hittills har jag förstås i stort sett bara hunnit bläddra. Men jag kunde inte avhålla mig från att direkt läsa Per Bauhns artikel. Denne professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar har på senare år utvecklats till en av mina debattfavoriter. Jag håller inte alltid med honom, men han kan konsten att framföra ståndpunkter i gränslandet till det politisk inkorrekta med en knivskarp logisk skärpa och klokhet. Nu har han berikat Axess med en artikel betitlad All makt är inte av ondo. I den driver han ståndpunkten, enligt artikelingressens formulering: ”Medan gårdagens vänster ville ta makten, vill den nya vänstern snarare avskaffa makten. Men om alla lagar, auktoriteter och normer försvinner, återstår endast nävrätten.”

Bauhn störs av värdehierarkiernas sammanbrott och den därmed sammanhängande oförmågan att utöva den goda auktoritetens makt. En makt som bygger på att man upprätthåller kriterier för att särskilja önskvärt och icke-önskvärt beteende och belönar det önskvärda. Och han beskriver vältaligt den handfallenhet som flykten från makt, ansvar och auktoritet får i vår tid. Han säger t.ex. ”betyg i skolan är fel, eftersom det är att ’stämpla’ svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att ’exkludera’ utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöra unga kriminella är att ’stigmatisera’ dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med ’repression’, och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som ’kränkande för den personliga integriteten’.”

Det ligger mycket i Bauhns observationer. Och han beskriver också en del av den filosofiska bakgrunden på ett tankeväckande sätt.

Men jag tycker ändå att analysen blir grund i den avgörande meningen att Bauhn inte skriver från en utsiktspunkt när det gäller historiska utvecklings- och omgestaltningsprocesser som rör en kulturs eller civilisations bärande värderingar som skulle göra det möjligt att se den nuvarande periodens sönderfallssymptom inte primärt som en frukt av ett filosofiskt vänstermisstag som behöver korrigeras med en uppstramning med utgångspunkt från de goda delarna av det gamla upplysningsarvet.

Jag är inte helt säker på att detta är Bauhns ståndpunkt, men jag tycker att det lutar åt det hållet. Och i så fall tror jag att han är ute i ogjort väder. Kristallvasen är krossad. Den gamla ordningen kan inte återställas. Den bakåtblickande paniken över detta stiger. Allt fler känner i hela sin varelse att William Butler Yeats förstod vad som pågår när han i sin dikt The Second Coming skrev ”Things fall apart; the centre cannot hold”. Den gamla makten grundad i och legitimerad av massornas tro på den gamla värdehierarkin tappar sitt grepp och kan inte återta det annat än i värsta fall (och temporärt) med den typ av godtyckligt våld som den tyske historiefilosofen Oswald Spengler associerade med begreppet caesarism, som enligt honom är en av faserna i en kulturs sönderfall.

Uppgiften som vi står inför är därför enligt min mening inte att vi behöver befria oss från ett antal filosofiska vänsterillusioner för att förstå att de värden som en gång var stabila och starka skulle kunna åter tjänstgöra som stabil grund för vårt fortsatta skapande av framtiden. Det vi i stället behöver göra är att försöka frilägga källflödena till nya eller åtminstone i grunden omgestaltade civilisationsbärande föreställningar om livets, tillvarons och människans yttersta natur, mening och mål som kan väcka en ny tro på, och ett nytt hopp om, att vi skulle kunna skapa förhållanden på vår jord som gör våra bästa sidor rimlig rättvisa.

PS. Med risk för tjatighet vill jag rekommendera mina egna böcker i sammanhanget. I synnerhet I elfte timmen och … men vad går det ut på egentligen – livet alltså är relevanta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Sekulariseringen en övergångsfas i människans förståelse av sig själv och världen

Karl-Erik Edris

För några månader sedan köpte jag Charles Taylors nästan 900-sidiga bok A Secular Age (läsarreaktioner kan studeras här). Jag minns inte varför, men förmodligen läste jag något omnämnande av den som slog an något i mig. Och jag har tidigare läst en del av denne komplext och klokt resonerande kanadensiske filosof. Dessvärre ligger boken fortfarande i högen över olästa böcker, men när jag idag har ägnat mig åt att läsa ikapp gamla tidningar efter lite påskledigt fick jag en påminnelse om hur angelägen boken är genom en förnämlig understreckare i påskaftonens SvD med titeln Vi lever i tvivlets tidevarv. Peder Thalén, religionsvetare vid Högskolan i Gävle och författare till den för mig tills idag okända boken Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris har av allt att döma ägnat Charles Taylors bok en insiktsfull närläsning.

Om jag förstår Thaléns artikel rätt så bedriver alltså Taylor bl.a. en sofistiskerad och i grunden historiefilosofisk argumentation som inte bara ifrågasätter utan faktiskt underkänner den ur upplysningen emanerande metaberättelsen som säger att människorna har levt i vantro och teologiskt mörker sedan tidernas begynnelse men att den moderna eran innebar slutet för detta sorgliga tillstånd. Tanken är alltså att upplysningens filosofiska revolution en gång för alla frigjorde den största av alla ljusbringare, nämligen det mänskliga intellektet och dess främsta yttring vetenskapen. Och när detta väl skett är det sedan bara en tidsfråga innan all gammal vantro rökts ut ur mänsklighetens förmoderna intellektuella skrymslen så att vi till sist kommer att bli fullt moderna. En sekulariserad materialism förgylld med vackert prat om humanism och människans oändliga värde serveras oss då inte som en tro utan som en frukt av upplyst förnuft och vetenskaplig kunskap.

Men han nöjer sig tydligen inte med detta utan han antyder tydligen att den moderna erans försök att eliminera tro och religion kan komma att visa sig vara en fas i mänsklighetens fortsatta fördjupning av förståelsen för den bortomspråkliga, och därför våra begrepp egentligen ständigt underminerande, grunden för vår mysteriösa existens.

Åtminstone är det vad jag läser in i det sista stycket av Thaléns förnämliga artikel: ”Taylor verkar dock inte se det som troligt att människor skulle återvända till de befintliga utformningarna av religionen, åtminstone inte på ett sätt som skulle vara opåverkat av den period av partiell religionslöshet som präglat många samhällen i väst en längre tid. Känneteckande för denna ’ökenvandring’ är en distansering från konfessionella gränser och religiöst tvång. Det har uppstått en rymd kring religionen präglad av ökad frihet och frivillighet. Dessa kvaliteter kan i bästa fall komma att omskapa religionen inifrån. Här framträder hos Taylor, om än försiktigt antydd, en kanske välbehövlig vision om en tilltagande ekumenisk anda och minskade religiösa motsättningar.”

Måhända övertolkar jag Charles Taylor och hans uttolkare Peder Thalén men en sak är säker, jag måste försöka få tid att läsa Taylors bok. För mig som länge argumenterat för bristerna i den sekulariserade humanismens syn på människan och världen och att denna livssyn har en övergående och både destruktiv och konstruktiv roll i mänsklighetens utveckling är det alltid trevligt att få skärpa den egna argumentation med hjälp av tankefränder.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Bortom fundamentalismen

Karl-Erik Edris

I en klok liten betraktelse i gårdagens SvD ger sig den annars så försiktige Jan Hjärpe in på ett djärvt historiskt analogitänkande. Han beskriver hur den svenska väckelserörelsen genom att kraftfullt och framgångsrikt ifrågasätta den religiösa legitimeringen av den politiska statsmakten hjälpte till att katalysera en utveckling som krävde en ny legitimering av makten. Och denna nya legitimering blev att makten skulle ha folkets mandat genom demokrati kretsande kring lika rösträtt för alla oberoende av religiös tillhörighet.

Det Hjärpe tycker sig se är att liknande processer pågår inom den islamiska världen. Radikala muslimer anser att deras härskare alls inte har Allahs mandat, att de i själva verket är hycklande avfällingar. Och Hjärpe tror uppenbarligen att dessa fundamentalistiska muslimer med alla deras maktanspråk å sin islamtolknings vägnar kommer att gå bet i sina maktsträvanden. Att de helt enkelt inte kommer att lyckas ta makten utan att de i stället genom en historiens ironi kommer att bidra till att driva fram en process där makten tonar ner sin religiösa legitimering och i stället sakta men säkert söker sig mot den legitimering som verklig demokrati skänker.

Grunden för en sådan tro är förstås att de vanliga medborgarna i de islamiska länderna faktiskt inte är särskilt intresserade av att leva i teokratiska diktaturer som försöker återskapa en fantiserad guldålder i en mytisk urtid utan att de i lika hög grad som sina bröder och systrar av andra religioner vill ha och föredrar demokrati (flera undersökningar bekräftar detta).

I detta perspektiv kan man förstås tycka att USA:s politik efter 11 september är grovt kontraproduktiv. Att den stärker den fundamentalism som den säger sig vilja bekämpa. Och så är med all sannolikhet fallet. Men den djupaste orsaken till denna olyckliga utveckling är förmodligen att den politiserade kristna fundamentalismen i USA liksom den politiserade judendomen i Israel dras till det historiska sekulariserande reningsbad som den islamiska världen genomgår.

Och på andra sidan detta reningsbad hägrar enligt min mening inte en värld styrd av en elitstyrd och maktmanipulerande demokrati ideologiskt grundad i den moderna materialistiska fundamentalism som går i spetsen för sekulariseringen utan en demokratiserad demokrati grundad i en människosyn och samhällsfilosofi färgad av en andlig syn på människan emanerande ur de befintliga religionernas ekumeniska kärnpunkt.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Sekularisternas illusion

Karl-Erik Edris 1 Comment

I natt läste jag en mycket bra, om än i sina slutsatser försiktigt formulerad, understreckare i SvD skriven av litteraturvetaren Barbro Gustafsson Rosenqvist. I sin artikel utgår hon från tesen att ”sekulariseringen under 1800-talet hade skapat ett tomrum, sopat bort gammal tro och undergrävt förut trygga institutioner, lett till rotlöshet och desorientering”. Och med hjälp av analyser av tre litterära verk – Eugen Samjatins Vi, Karin Boyes Kallocain och Aldous Huxleys Du sköna nya värld – ger hon intressanta inblickar i vad som enligt min mening är vår moderna, sekulariserade civilisations blinda fläck, dvs. att vi inte förstår att vi har ersatt religionen med olika pseudoreligiösa surrogat som vi förhåller oss till som om det vore religioner.

Jag skall inte fördjupa mig i Gustafsson Rosenqvists olika resonemang utan vill bara framhäva hennes lågmält formulerade slutsats:

”Eugen Samjatin och Karin Boye insåg klart och tidigt vad samhällsvetare nyligen har återupptäckt: sakraliseringen av det som människor skapat i 1900-talets totalitära samhällen. Huxleys Du sköna nya värld går längre och visar att sakraliseringen av vad människor skapat inte bara äger rum i diktaturstater. Fastän den sköna nya världen är ett totalitärt samhälle, har det även lånat drag från västerländska konsumtionssamhällen. Till sin karaktär är det ett modernt, sekulariserat samhälle, som helt genomsyrats av modern teknologi och av vad sociologen Max Weber kallade ’die Entzauberung der Welt’ (avmystifieringen av världen). Sakraliseringen av det människor skapat kan finna andra former än dyrkan av staten – former som kan vara aktuella även nu och även för oss.”

Jag skriver helt under på denna denna uppfattning, men skulle för egen del ha ersatt det försynta ”kan vara” i den sista meningen med ”är”. För så vitt jag kan se och förstå dyrkar vi intill sakralisering eller med fundamentalistisk religiös kraft t.ex. den ekonomiska tillväxten, vetenskapen och det sekulariserade förnuftet. Och därtill lovprisar vi idén om att vår i grunden slumpmässigt ihopkomna, och den darwinistiska evolutionen underställda, tillvaro är garanterat blottad på all högre mening. Detta är alltså några av de centrala ”gudarna” i det pantheon som upprättats när vi i sekulariserad bildstormardrift sagt oss en gång för alla vilja göra upp med gamla religiös tankeformer och symboler i det upplysta sekulariserade förnuftets heliga namn.

Sanningen om sekulariseringen är alltså att vi visst har gjort upp med en del religiösa tankeformer, men vi leker samtidigt blindbock med oss själva och smugglar bakvägen in andra föreställningar som vi förhåller oss till som om de vore religiösa sanningar. Samtidigt förnekar vi gärna detta blankt och bedyrar vår rationella upplysthet. Men den tyske kunskapssociologen Max Scheler (1874-1928) hade faktiskt alldeles rätt när han sa ”denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Och glädjande nog finns det även moderna tänkare som är inne på ett liknande tankespår. I Axess 9:2007 finns ett citat från den tyske filosofien Rüdiger Safranskis senaste bok Romantik. Eine deutsche Affäre som lyder ”där inga gudar finns, härskar spöken”. Och artikelförfattaren fyller så i med ”egennyttans, nationalismens och det politiska makttänkandets spöken”.

Så frågan för vår tid är inte den som sekularister på härnadståg kan tro, dvs. att det nu verkligen gäller att få till stånd ett fullständigt utrotande av all tro i den underbara och ofullbordade, och i dessa yttersta av tider dessutom av vantro och irrationalism hotade, upplysningens namn utan vart våra ”avgudar” faktiskt leder oss. För som den romerske poeten Vergilius så klokt lär ha påpekat: ”vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 13 februari 19.00

Karl-Erik Edris

Tänkte jag skulle använda bloggen som anslagstavla för att kungöra att jag den 13 februari håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Oftast är det celebriteter av ett eller annat slag som får äran att framträda där. Vårens program innehåller t.ex. namn som Jan Malmsjö, ”Lill-Babs”, Agneta Sjödin och Kristian Luuk. Men ibland får också en vanlig gubbe från Trångsund äntra scenen. I år skall jag helt fantasilöst hålla i stort sett samma föreläsning som ifjol vintras. Då var nämligen publiken liten eftersom ett svårt snöoväder gjorde det till ett riskabelt arktiskt äventyr att ta sig till Hillesgården.

Föreläsningen har titeln Den ljusnande framtid är vår och börjar 19.00. Programmet med presentationstexter för vårens samtliga föredrag och behövliga praktiska upplysningar kan laddas ner här.

———————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Vid vägs ände

Karl-Erik Edris

Läste just Alf Hornborgs briljanta debattartikel i dagens DN. Den har titeln Den vite konsumentens börda, och är så sakligt tung att den riskerar att gå omärkt förbi. Även om jag förstås kan ha fel på den punkten i den meningen att någon av vårt lands proffsoptimister kanske redan får en replik publicerad i nästa dags DN med de gamla vanliga påståendena om att vi är på rätt väg, att vetenskapen är på god väg att öppna möjligheter för hållbar tillväxt (dvs. tillväxt utan negativa miljökonsekvenser). Och när denna underbara dag är kommen så kan vi ge ohämmat utlopp för våra materiella expansionslustar. Från de oftast sekulariserade utvecklingsoptimisternas perspektiv hägrar alltså ironiskt nog den dag då vi med vetenskapens hjälp skall kunna göra storskalig och högteknologisk verklighet av Jesu bespisningsunder. För bibliskt obevandrade så handlar bespisningsundret om att Jesus med fem bröd och två fiskar i matlagret såg till att femtusen man (samt ett oräknat antal kvinnor och barn) kunde äta sig mätta samtidigt som det blev tolv korgar mat över. Hornborg tror dock inte på dylika ”under” utan han blottlägger med obönhörlig logik hyckleriet i det han menar vara ”ohållbart prat om hållbar utveckling”. Och låt mig citera artikelns ödesmättade avslutning:

”Vi står inför en gigantisk desillusion när det gäller teknikens framtidslöften. (…) De oundgänliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen.

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.”

Vilken grad av hopp Hornborg har för att vår civilisations framtid skall kunna undvika Påskö- och Mayascenariot framgår inte. Han vill kanske inte väcka hopp innan allvaret är allmänt insett.

Själv är jag inte fullt lika kallhamrad. Jag tror i och för sig som Hornborg att ”det fossilbränsledrivna samhället närmar sig vägs ände”, men samtidigt tror jag på möjligheten av vi under trycket av våra självskapade problem skall kunna åstadkomma ett språng i vår utveckling som är av en magnitud som kan kallas ett civilisationsskifte. Att vi helt enkelt kan leva i en tid då vi kommer att få se en ny världsbild födas som ger oss den förståelse för oss själva och naturen som gör att vi kan skapa en framtid värdig det bästa hos oss själva.

Grunden för detta makrohistoriska eller historiefilosofiska perspektiv kan jag inte redogöra för i ett kort inlägg utan jag måste hänvisa till mina böcker. Ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner ger också en viss inblick i min syn på hur vår tids kris kan tolkas.

———————————
Andra bloggare om , , ,