Sekularisternas illusion

I natt läste jag en mycket bra, om än i sina slutsatser försiktigt formulerad, understreckare i SvD skriven av litteraturvetaren Barbro Gustafsson Rosenqvist. I sin artikel utgår hon från tesen att “sekulariseringen under 1800-talet hade skapat ett tomrum, sopat bort gammal tro och undergrävt förut trygga institutioner, lett till rotlöshet och desorientering”. Och med hjälp av analyser av tre litterära verk – Eugen Samjatins Vi, Karin Boyes Kallocain och Aldous Huxleys Du sköna nya värld – ger hon intressanta inblickar i vad som enligt min mening är vår moderna, sekulariserade civilisations blinda fläck, dvs. att vi inte förstår att vi har ersatt religionen med olika pseudoreligiösa surrogat som vi förhåller oss till som om det vore religioner.

Jag skall inte fördjupa mig i Gustafsson Rosenqvists olika resonemang utan vill bara framhäva hennes lågmält formulerade slutsats:

“Eugen Samjatin och Karin Boye insåg klart och tidigt vad samhällsvetare nyligen har återupptäckt: sakraliseringen av det som människor skapat i 1900-talets totalitära samhällen. Huxleys Du sköna nya värld går längre och visar att sakraliseringen av vad människor skapat inte bara äger rum i diktaturstater. Fastän den sköna nya världen är ett totalitärt samhälle, har det även lånat drag från västerländska konsumtionssamhällen. Till sin karaktär är det ett modernt, sekulariserat samhälle, som helt genomsyrats av modern teknologi och av vad sociologen Max Weber kallade ‘die Entzauberung der Welt’ (avmystifieringen av världen). Sakraliseringen av det människor skapat kan finna andra former än dyrkan av staten – former som kan vara aktuella även nu och även för oss.”

Jag skriver helt under på denna denna uppfattning, men skulle för egen del ha ersatt det försynta “kan vara” i den sista meningen med “är”. För så vitt jag kan se och förstå dyrkar vi intill sakralisering eller med fundamentalistisk religiös kraft t.ex. den ekonomiska tillväxten, vetenskapen och det sekulariserade förnuftet. Och därtill lovprisar vi idén om att vår i grunden slumpmässigt ihopkomna, och den darwinistiska evolutionen underställda, tillvaro är garanterat blottad på all högre mening. Detta är alltså några av de centrala “gudarna” i det pantheon som upprättats när vi i sekulariserad bildstormardrift sagt oss en gång för alla vilja göra upp med gamla religiös tankeformer och symboler i det upplysta sekulariserade förnuftets heliga namn.

Sanningen om sekulariseringen är alltså att vi visst har gjort upp med en del religiösa tankeformer, men vi leker samtidigt blindbock med oss själva och smugglar bakvägen in andra föreställningar som vi förhåller oss till som om de vore religiösa sanningar. Samtidigt förnekar vi gärna detta blankt och bedyrar vår rationella upplysthet. Men den tyske kunskapssociologen Max Scheler (1874-1928) hade faktiskt alldeles rätt när han sa “denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Och glädjande nog finns det även moderna tänkare som är inne på ett liknande tankespår. I Axess 9:2007 finns ett citat från den tyske filosofien Rüdiger Safranskis senaste bok Romantik. Eine deutsche Affäre som lyder “där inga gudar finns, härskar spöken”. Och artikelförfattaren fyller så i med “egennyttans, nationalismens och det politiska makttänkandets spöken”.

Så frågan för vår tid är inte den som sekularister på härnadståg kan tro, dvs. att det nu verkligen gäller att få till stånd ett fullständigt utrotande av all tro i den underbara och ofullbordade, och i dessa yttersta av tider dessutom av vantro och irrationalism hotade, upplysningens namn utan vart våra “avgudar” faktiskt leder oss. För som den romerske poeten Vergilius så klokt lär ha påpekat: “vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”.
———————————
Andra bloggare om sekularism, sekularisering, civilisationsskifte, sakralisering, religion, religionens återkomst, historiefilosofi