Bedragaren Juholt – några tankar om mediedrev

Karl-Erik Edris 4 Comments

Juholt har det hett om öronen. Han har uppenbarligen fått för hög ersättning för sin Stockholmslägenhet. Insinuerande frågor ställs eller antyds. Hur slarvig och opålitlig är han egentligen? Har han rent av gjort detta med berått mod och därmed avslöjat sig själv som bedragare? Är den begångna handlingen tillräckligt graverande för att kunna leda till åtal? Och så har vi som ett bakgrundsbrus tanken på hans bedrägeridömda sambo och ordspråket ”lika barn leka bäst”. Kan detta verkligen vara herr och fru statsminister? Är det inte lika bra att göra pinan kort?

Det skulle utan tvekan vara enklare för Juholt om den här historien aldrig inträffat, och några säkra spådomar om vilket inflytande denna mediala cirkus kommer att få på hans politiska framtid vill jag inte leverera. Men en sak som jag undrar över när jag försöker leva mig in i hur den rättmätiga granskningen av höga politiker snabbt kan urarta till medial lynchning när ett ”spår” sniffats upp är vad som driver den typ av indignations- och insinuationsstorm som stundom kan ta fart.

Det är inte lätt att säga. Man kan ju alltid komma dragandes med behovet att sälja lösnummer eller kampen om uppnående av positioner i journalisternas prestigehierarki eller andra mer eller mindre tvivelaktiga motiv draperade i den sedvanliga retoriken om den kritiska journalistikens ovärderlighet för demokratin. Men eftersom motsatserna i allmänhet hänger nära samman med varandra på känslornas plan så undrar jag om inte styrkan i indignationen är ett uttryck för en i folkdjupen nästan förträngd men intensiv längtan efter den fläckfria, absoluta trovärdighetens perfektion? Och att de mediala stormarna är ett slags manifestation av eller sätt att göda denna längtan.

En aspekt av det attraktiva i drömmen om andras absoluta perfektion är att den hör samman med en djupt naiv längtan efter ansvarsbefrielse. Att det alltså skulle finnas personer som jag kan lita helt och fullt på och som säkert kommer att kunna hantera alla problem. Här har vi alltså illusionen om de perfekta ledarna i sin prydno. De ledare som gör att jag inte behöver bry mig. Jag kan med gott samvete ägna mig åt mina privata småttigheter och kanske också sjaskigheter. Drömmen om andras perfektion som ett slags alibi för egna brister och egen lust att inte vilja ta de risker som är förknippade med ett reellt ansvarstagande.

När det så uppenbaras att en eller annan person inte håller som projektionsskärm för längtan efter perfektion blir besvikelsen intensiv. Det framgår inte minst av det mediala gatlopp som de ofullkomliga svikarna bjuds på. Men vad finns psykologiskt sett bakom denna besvikelse? Vad säger gatloppets intensitet om de besvikna?

Min bestämda känsla inför denna fråga är att hela skådespelet drivs av i huvudsak omedvetna känslor av rädsla, maktlös utsatthet och otillräcklighet. Och att ett mycket frestande sätt att hantera detta känslokomplex är att skarpt kritisera intill och över hatets gräns andra för deras högst opassande och skändliga brister och tillkortakommanden. Eller också att bara tämligen passivt sjunga med i kören av tillintetgörande kritik mot de avslöjade svikarna. Sådant känns befriande och personligt upprättande på ett något besynnerligt, men i grunden falskt sätt. För en stund känner man sig överlägsen. Men känslan stannar inte länge, för vore den verklig så skulle man av livets obönhörliga logik själv bli tvungen att träda fram och ta ansvar.

Så den fråga vi alla kan ställas oss är, hur känslomässigt mottaglig är jag för indignationsjournalistik mot makthavare, och vad säger denna min eventuella mottaglighet om hur jag själv förhåller mig till makt och ansvar?

Sedan är det en annan sak att det inträffade är en pinsam blamage för Håkan Juholts del, och att det faktiskt inte är alldeles enkelt att förstå varför han inte lyckades undvika den.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, GP1, GP2, GP3, HD1, NSD1, NSD2 

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Förtroendet för Juholt

Karl-Erik Edris 3 Comments

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En löftesrik början med Juholt

Karl-Erik Edris 4 Comments

Det var en fröjd att höra Håkan Juholts tal. Äntligen en fullt närvarande person som talar från hjärtat. Min första reflektion kring valet av Juholt gäller den bespottade valberedningen. Den har ju kritiserats för en skrattretande otidsenlig process som leder tankarna till katolska kyrkans påveval. Och när Berit Andnor talar om processens öppenhet så verkar många känna en doft av Kafka. Men om nu en fullständigt värdelös och otidsenlig valberedningsprocess leder till valet av en man av Håkan Juholts kaliber hur dålig är då processen? Jag ställer bara frågan. Och dessutom kan man ju tillfoga att katolska kyrkan verkar ha klarat sig ganska bra. Och ganska länge. 

Det mest utmärkande för Juholts tal var förstås med vilken ledighet och personlig närvaro som det framfördes. Det är så som trovärdighet genereras. Man jämför honom med Göran Persson, men det är enligt min mening en haltande jämförelse. Göran Persson var visserligen en mycket god talare, men han hade en helt annan utstrålning kring sig. Han var kung sol och skapade i varje fall inte hos mig en känsla av att han ledde en rörelse på ett levande och kreativt sätt. Han var kraftfull, slug och beslutsför, men växte människor i hans närvaro? Och kunde han generera den kärlek och glädje som kan få en grupp att blomstra? Så vitt jag kan bedöma var Göran Persson i själva verket en självsäker ledare som höll andra i schack.

Juholt är förstås än så länge ett oskrivet blad som ledare. Men det här första talet (uppbackat av ytterligare några mediala framträdanden under senare tid) indikerar kraftfullt att Juholt är självsäker på ett helt annat sätt än Göran Persson. Jag tror helt enkelt att Juholt har en smittande självsäkerhet som gör att andra växer och utvecklas. Han verkar inte känna sig hotad av andras styrka. Naturligtvis skulle jag veta mer om detta om jag hade jobbat med honom eller talat med personer som gjort det. Men det intryck han gör på mig är just att han har en attityd till sig själv och till sin uppgift som gör att andra känner inspirerad stolthet inför att få hjälpa Juholt att leda socialdemokraterna till framgång.

Detta är en oerhörd styrka. För det möjliggör för socialdemokraterna att åter blir ett angeläget parti i kraft av ett tillräckligt självförtroende i sin ideologiska grundhållning för att våga gå verkligheten mycket nära. Den ideologiskt osäkre eller krampartade ser ju hela tiden saker som de borde vara enligt ett stelnat ideologiskt schema och missar därför hur det verkligen förhåller sig. Det är samma psykologi i detta som när en psykolog möter en klient. Känner klienten att psykologen mest är ute efter att bekräfta sina förutfattade och inlärda teorier om saker och ting så sluter sig klienten och för därigenom psykologen bakom ljuset. Och får heller förstås ingen hjälp eftersom psykologen relaterar sig till en teoretisk fantasi om klienten och inte till den verklige klienten. Framgångsrik politik kräver lyhörd kontakt med verkligheten. Så är det bara. Och skall jag alltså döma enbart av det intryck Juholt gör så har nu socialdemokraterna möjligheter att hitta tillbaka till att vara en framtidsskapande politisk rörelse.

När det gäller Juholts politiska besked är jag inte lika oförställt positiv som när det gäller det intryck han gör som person och ledare. Men hur paradoxalt det än kan låta är detta med de politiska beskeden inte lika viktigt i det här läget. Han gjorde en del klara och starka ideologiska markeringar om solidaritet och rättvisa, och dem delar jag helt och fullt. Och jag uppskattar mycket hans intentioner att se till att Socialdemokraterna öppnar sig för det bästa framtidstänkandet om ekonomi och politik.

Men det jag framför allt känner mig tveksam inför är hans syn på det rådande ekonomiska systemet. Han yppade inte ord som ens antydde en kritik mot hur det ekonomiska systemet fungerar. Att han inte gillar att skattepengar förvandlas till vinster i internationella riskkapitalbolag är enligt min mening ingen djupgående kritik av vårt ekonomiska systems grundläggande spelregler. Så det jag undrar är om han är en god gammalsosse eller gråsosse i den meningen att han tror att i stort sett evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att han alltså tror att det oavsett rådande miljö-, klimat- och resurskriser skall gå att hitta ett sätt att få ekonomin att växa utan att det går åt fanders med vår vackra jordiska hemvist. Att det alltså skall gå att genom teknologiska innovationer skapa en s.k. ”hållbar tillväxt” som kopplar loss tillväxten från det som hittills har varit dess miljökonsekvenser.

Har han den tron så hoppas jag att han också har en öppenhet för omprövning den dag det inte längre går att undvika en sådan. Då kanske han kan snegla lite åt Göran Perssons håll och väcka tanken om ett grönt folkhem till liv igen. Men denna gång utan illusioner om evig tillväxt.

Sist och slutligen vill jag bara säga att jag tycker att socialdemokraterna verkligen är att gratulera till att de trots det som verkade vara en katastrofal ledartorka kunde vaska fram en man med Juholts resning. Det lovar gott för framtiden. Att jag känner mig osäker på Juholts och partiets beredskap inför den förestående globala omkonstruktionen av det ekonomiska systemet förändrar inte detta omdöme. Globalt sett finns denna beredskap i mycket ringa mån inom det politiska livet. Den odlas i andra sammanhang. Men när det blir verkligt skarpt läge så är enligt min mening Socialdemokraterna långt bättre positionerade att bidra till denna omkonstruktion av det ekonomiska systemet än de borgerliga partierna. Och förklaringen är förstås deras betoning på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Detta tillsammans med frihet under ansvar är värden för framtiden.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SVT, Exp1, Exp2, Exp3, AB1, AB2, AB3, GP1, GP2, HD, Sydsvenskan

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Partiformad inskränkthet eller universitetsformad?

Karl-Erik Edris 2 Comments

I en intressant Svd-kolumn (Partiet eller universitetet) filosoferar Roland Poirier Martinsson (RPM) om värdet av akademisk utbildning för politiker. Det som utlöste reflektionen var hur Håkan Juholt hanterade frågan om sina obefintliga akademiska meriter. Han sa nämligen att partiet bärs av idéer och värderingar och att det är ”dom jag skall företräda och inte någon akademisk examen”.

Detta sätt att resonera imponerar inte på RPM. Hans huvudargument för att en akademisk examen även är viktig för en politiker är:

Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Den tar slut ungefär i 25-årsåldern (då Einstein utvecklade relativitetsteorin, Gödel sitt ofullständighetsteorem och Dylan gav ut Blonde on Blonde). Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva.

Men om man tillbringat den tiden i en miljö som är intellektuellt omskakande kan något dröja sig kvar – ett metaperspektiv på den egna världsbilden: jag vet vem jag är, men det fanns andra spår som jag valde bort. Vart hade de fört?

Om man i stället går in i ett politiskt ungdomsförbund och låter partiet ersätta universitetet innebär det som RPM ser det att man väljer motsatsen till den akademiska miljöns öppenhet och perspektivrikedom. Man löper helt enkelt risken att bli inskränkt och enkelspårig, även om RPM inte använder sådana odiplomatiska uttryck. Han säger i stället:

om de danande åren för våra politiker typiskt ser ut på det viset lär vi typiskt få politiker som stängde dörren till omvärlden ungefär samtidigt som deras sinnen blev mottagliga för världens mångfald.

Hur klokt det här än låter delar jag inte RPM:s synpunkt fullt ut. Enligt min erfarenhet är det inte så att genomsnittsakademikern får någon särskilt påfallande förmåga att inta ett metaperspektiv på sin världsbild. Och det hör samman med det faktum att de flesta av oss har svårt att lära oss något om vi inte samtidigt tror på det. På ytan kanske vi lär oss olika fakta, men vi får då på köpet med oss det perspektiv eller den världsbild som fakta är insvepta i. Vi lär oss alltså fakta och kommer att tro på perspektivet utan att vi ens riktigt förstå att vi gör det.

Se t.ex. på ekonomiutbildningarna. De producerar procentuellt sett minst lika många som tror på vårt nuvarande ekonomiska system som ett normalt teologiskt institut producerar troende präster. Eller se på de naturvetenskapligt utbildade. Nog tror många av dem att vår tillvaros upphov är en lycklig eller olycklig slump och att det inte heller finns någon högre mening med livet och tillvaron trots att dessa uppfattningar inte är några fakta utan är ett synsätt som så att säga följer med på köpet.

Jag delar däremot det jag uppfattar som poängen RPM:s krönika, nämligen att det inte är bra om våra ledare är inskränkta och ideologiskt enkelspåriga. Att vi alltså behöver ledare med mogen överblick och förmåga att inta ett metaperspektiv, dvs. har en förmåga att ställa sig granskande utanför sig själva och betrakta sina förgivettagna uppfattningar. Men jag är skeptisk till hans tro att universitetsutbildningen skulle vara särskilt effektiv för att åstadkomma en sådan mogen hållning.

Den skulle kanske kunna vara det. Men i så fall behöver vi först erkänna att den för närvarande inte bara handlar om att förmedla kunskap utan att den också är en kraftfull förmedlare av oftast oredovisade trosuppfattningar. Min uppfattning är alltså att vi genom våra utbildningar (och vår tidiga och från början kollektiva barnuppfostran) försöker stöpa alla i samma form samtidigt som vi försöker dölja detta genom ihärdigt prat om individualism och kritiskt tänkande. Så min ståndpunkt är alltså att jag håller med RPM om att det finns risk för att politiker utan akademisk utbildning, som låtit sig formas av ett parti, uppvisar en viss typ av ideologisk inskränkthet,  men det är enligt mening bara en annan typ av inskränkhet än den normalakademiska inskänkthet som formas av våra universitet.

När det slutligen gäller Juholt vet jag inte vilken form han är stöpt i och vilken eventuell inskränkhet han lider av. Jag hoppas dock att han är ett original i den meningen att han har den inre frihet som gör att han kan vara sann mot sig sig själv och inte ständigt behöver visa att han har lärt sig och vet vad man bör tycka och tro. För i så fall kan han vara en ledare och behöver inte begänsa sig till att bara vara vald till det.

——-
Andra bloggare om , , , ,

Ett indirekt erkännande av Juholt

Karl-Erik Edris

I en ledare i SvD med rubriken Ta fajten, Damberg tycker skribenten att Mikael Damberg bör utmana Håkan Juholt så att kongressombuden får en chans att välja en förnyelse som SvD:s ledarredaktion tycker verkar påkallad.

Jag uppfattar detta månande om socialdemokratisk förnyelse som så säreget långt drivet att jag tror att det måste ligga en hund begraven. Jag tror helt enkelt att ställningstagandet är ett exempel på det man inom psykoanalysen kallar en ”reaktionsbildning”. Att man alltså innerst inne tror att Juholt kommer att göra Socialdemokraterna till ett verkligt reellt hot mot moderaterna och Alliansen. Men att man inte vill kännas vid detta på ett medvetet plan eftersom man med det analysperspektiv som man har (och håller för sant och korrekt) inte kan göra ett dylikt hot vare sig begripligt eller troligt.

——-
Andra bloggare om , , ,

Underskatta inte Juholt

Karl-Erik Edris

Efter mycket vånda, eller i varje fall efter mycket spekulationer, har så den socialdemokratiska valberedningen fattat beslut. Håkan Juholt är mannen som skall väljas till ny partiledare. Och jag måste säga att jag är mycket glatt överraskad. Valberedningens arbete har i medias spekulationer framstått som en enda lång parad av kandidater som enligt min mening inte hållit måttet utom Per Nuder (som tackade nej). Allt såg övermåttan dystert ut. Ett tag verkade det bli antingen Mikael Damberg eller Thomas Östros, och det påstods att Göran Persson var ute och sluggade till förmån för Östros. Då började några förorda Pagrotsky som obestridligen är en intelligent karl. Men egentligen inte en politikertyp. Och klokt nog tackade han nej.

Först i detta läge dök alltså Juholt upp i spekulationerna. Tills idag har han för mig bara varit ett namn. Någon enstaka gång har jag hört honom i någon kort intervju. Men jag har inte exponerats tillräckligt för honom för att egentligen få någon uppfattning. Han har alltid verkat rätt spetsig och klar, och när han i höstas tyckte att Sahlin och partiledningen borde ställa sina platser till förfogande så gjorde det ett gott intryck på mig. Inget överslätande partihyckleri helt enkelt.

Nu har jag lyssnat på hans första presskonferens. Och jag säger det igen. Underskatta inte den mannen. Han har kanske utseendet emot sig med buskiga ögonbryn och mustasch, men detta är en levande, öppen och humoristisk person som dessutom är viljestark och smart samtidigt som han nog har vissa stråk av koleriskhet om han blir pressad. I det stora hela framstår Juholt för mig som en passionerad socialdemokrat av bästa märke. Om man jämför med alla personer som tidigare varit uppe till förslag är det för mig obegripligt att denne man inte förts på tal tidigare. Förklaringen är kanske att han helt enkelt är för bra och att vissa maktcentra i partiet känt sig hotade och därför försökt hålla honom borta.

Jag har av kommentarer sett att Håkan Juholt sägs vara till vänster om mitten och att detta inte bådar gott för förnyelsen av socialdemokraterna. Det är enligt min mening alldeles för tidigt att komma med sådana analyser. I en era av tillväxtdille och ökande ojämlikheter kommer förr eller senare tillräckligt många att känna sig hotade och ikläm för att frågor om rättvisa och solidaritet ånyo skall komma högt på dagordningen.

DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, GP, HD, Sydsvenskan

——
Andra bloggare om ,