Om skillnaden mellan Hillary Clinton och Barack Obama

Karl-Erik Edris

Det är ju närmast en floskel att prata om fördelarna med internet när det gäller nätverkande. Och mycket av detta nätverkande har något flyktigt och hetsat över sig. Men det går också att i det allmänna stimmiga internetbruset urskilja tonen av verkliga fränder. Senast jag upptäckte en sådan frände i tankevärlden var när jag häromsistens råkade hamna på en blogg som tillhörde den amerikanske författaren Andrew Bard Schmookler. Jag läste ett av hans inlägg och förstod direkt att här fanns det många – om än olikartat formulerade – beröringspunkter. Så jag skickade en kort liten hälsning. Och nu har kontakten utvecklats så att jag på hans inrådan börjat lämna ett och annat på amatörengelska förfärdigat bidrag till diskussionerna på hans blogg.

Det senaste utgår ifrån en av hans betraktelser över Hillary Clinton. Den har titeln What Happened to Hillary at the Level of the Spirit och är en fascinerade reflektion över hur de attacker som paret Clinton blev utsatta för under de åtta åren i Vita huset skadade hennes känsla för godhet och rent spel så att hon nu använder samma metoder i sina egna maktsträvanden. Schmooklers betraktelse är därför mycket intressant för alla som vill försöka förstå de djupare och mycket betydelsefulla skillnaderna mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Skillnader som är svåra att förstå och upptäcka om man bara utgår från konkreta politiska program. För då verkar ju faktiskt allt ganska lika, och att det skulle kunna göra det samma vem av dem som vinner. Om du är intresserad så har jag skrivit en liten reflektion kring temat, och den återfinns bland kommentarerna till detta Schmooklers blogginlägg.
———————————-
Andra bloggare om , , ,

Obamas pastor kanske inte så galen som man kan tro

Karl-Erik Edris

Eftersom historien med pastor Jeremiah Wright håller på att utvecklas till något som verkar kunna vara den ”tuva” som stjälper Barack Obamas presidentkandidatskampanj tog jag mig idag tid till att lyssna på det framträdande som pastor Wright gjorde på The National Press Club (1 2 3 4 5 6). Det fick mig att ifrågasätta den i media dominerande tolkningen av pastorn ifråga som en osedvanligt narcissistisk och uppblåst egofixerad person som försöker upprätta sitt anseende på ett så politiskt omdömeslöst sätt att det är stor risk för att det kommer att kosta Barack Obama presidentposten. Detta tror jag är en ytlig och alldeles för psykologiserande tolkning. På mig gjorde i varje fall Jeremiah Wright ett visserligen skickligt självdramatiserande, men framförallt blixtrande intelligent och djupt bibelkunnigt intryck. Och för mig är det närmast otänkbart att komplikationerna för Obama skulle komma som en icke önskvärd överraskning för en pastor som tappat överblick och omdöme i sina affekterade försök att rättfärdiga sig själv efter att ha blivit utsatt för enligt egen uppfattning missvisande kritik. Nej jag tror att Jeremiah Wright vet vad han gör och varför.

Men vad är då förklaringen till hans agerande om det inte är hans obalanserade psyke? Jag tror faktiskt att förklaringen kan härledas från att han djupast sett är en apokalyptiker. Men inte en apokalyptiker av det högerkristna slaget. Dessa apokalyptiker har ju stöttat och drivit på George Bush för att Mellanöstern skall flamma upp i det underbara reningsbad som förväntas leda till att Kristus återkommer i all sin härlighet. Nej Jeremiah Wright är så vitt jag kan förstå en vänstervinklad apokalyptiker. Detta betyder att han inte i första hand tror att apokalypsen behöver centreras på judarna och Mellanöstern utan att det är de förtryckta människorna på jorden som i sitt orättmätiga lidande är det verkligt utvalda folket, som i denna egenskap är bärare av den apokalyptiska, i grunden omdanande, gnista som en återkommande Kristus kan förlösa och förvalta till att skapa en ny och himmelsk ordning på vår jord.

Innan denna storslagna transformation kan bli verklighet tror jag att Jeremiah Wright drömmer om att de med orättvisor och förtryck lierade makterna och folken kommer att få genomgå ett förberedande reningsbad. Att det kommer att hållas ett slags partiell domedag över dem. En domedag som de dragit på sig själva genom sina egna handlingar. Och min känsla är att han tror att detta är nära förestående. Att han har ett slags Johannes Döparen känsla inför situationen, dvs. han säger egentligen till sina landsmän och till världen ”Gören bättring ty himmelriket är nära”

Från detta perspektiv tror jag att pastor Wright innerst inne och medvetet eller omedvetet önskar att USA skall ha en vit president när den partiella domedagen är inne. Att Barack Obama helt enkelt stör detta scenario med en naiv tro att det skulle gå att skapa något verkligt nytt utan att det först vankats ett slags jordisk skärseld, där mycket av det onda bränts bort. Och att det då är likgiltigt om det är John McCain eller Hillary Clinton som likt depraverade romerska kejsare får hjälplösa och i vånda åse hur deras en gång mäktiga rike skakas i grunden när det blir mätt med de bibliska sanningarnas mått.

För svenska politiska observatörer är förstås sådana här teorier rena nippran som man på sin höjd tror sig kunna hitta bland kristdemokratiska garderobsapokalyptiker. Men personligen tror jag att pastor Wright har pejling på något mycket intressant som pågår under den politiska och ekonomiska verklighetens yta.

Att utreda implikationerna av detta påstående låter sig inte göras i ett blogginlägg. Det kräver en smärre uppsats, och jag får väl se om jag kan återkomma till ämnet exempelvis i något kommande nyhetsbrev. Men så mycket kan jag säga att jag tror att Jeremiah Wrights uppträdande på den politiska scenen antingen kommer att betyda att han förstör Barack Obamas möjligheter att bli president eller att hans utspel kommer att lägga den press på Obama som behövs för att denne skall lyckas komma i kontakt med de djupare stråk av visdom och kraft, som Jeremiah Wright tror är utom hans räckhåll, och som gör att han, med hjälp av ett amerikanskt folk som också kan visa sig vara klokare och ha ett bättre omdöme än vad pastor Wright tror, kommer att kunna utöva det ledarskap som krävs för att USA skall kunna bli en ledande aktör i arbetet för att åstadkomma en långsiktigt hållbar, rimligt rättvis och demokratisk global politisk ordning.

Och skulle detta hända, då har Jeremiah Wright uppfyllt alla krav på att vara Barack Obamas andlige rådgivare, även om det inte ser ut så just nu.

SvD 1, 2, 3, 4. AB, Sydsvenskan, Dagen
———————————-
Andra bloggare om , , , , , ,

Obamas försök till förnyelse av relationsprinciperna i det politiska livet

Karl-Erik Edris 1 Comment

Tittade på debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i natt. Jag lyckades hitta en lokal ABC-kanal som sände direkt på webben. Och när jag väl hade gjort det så kunde jag inte slita mig från min dator.

Det var en mycket intressant debatt. Inte i första hand för sakfrågorna. Där är ju de båda presidentkandidaternas positioner väl kända efter allt kampanjande och debatterande, utan för det intryck de gjorde och för hur de förhöll sig till varandra.

Om jag skulle bedöma dessa båda personer ur konventionell synvinkel så är Hillary Clinton den absolut bästa debattören. Hon är snabb, slagfärdig och energisk, och verkar självsäker. Och när hon får frågor som hon egentligen inte vill fördjupa sig i behärskar hon till fulländning konsten att glida in på något annat som hon föredrar att prata om. Barack Obama däremot är mera tungrodd. Om han får lite tid på sig kan han kanske passa in några av sina välinövade repliker från sina tal, och han är ofta omsorgsfull och saklig i sina utläggningar. Men han saknar nästan helt den för debatten som form så avgörande kvicksilvriga slagfärdigheten. Dessutom känns det för mig som om han egentligen inte vill debattera, som att han tycker att debatt inte är särskilt klargörande eftersom den lätt urartar till en uppvisning i på mer eller mindre subtila missförstånd av motståndarens uppfattningar grundat verbalt effektsökeri.

Sedd ur denna synvinkel vann Hillary Clinton debatten med rätt bred marginal.

Men frågan är om detta är den relevanta synvinkeln. Det finns tendenser i den pågående primärvalskampanjen som tyder på att allt fler människor börjar bedöma presidentkandidaterna inte bara ur ideologisk och politisk sakfrågesynpunkt utan att de också bedömer dem med samma blick som de bedömer sina familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater. Och att den avgörande frågan då är: vad skulle du tycka om att vid ditt köksbord, i ditt grannskap och på din arbetsplats ha en person som attackerar dina synpunkter och argumentar för sin sak på det sätt som t.ex. Hillary Clinton eller Barack Obama argumenterar.

Och ställs frågan så vinner inte Hillary Clinton. Det är framförallt två av de centrala problemen för Barack Obama i primärvalskampanjen som belyser det jag försöker få fram, nämligen hans församlingsprästs förment opatriotiska och rent rasistiska uttalanden om USA och Obamas egna uttalanden på en s.k. ”fundraiser” i San Francisco om att arbetarklassen i Pennsylvania i sin bitterhet över ekonomin håller sig till sin religion, sina vapen och sina antipatier mot dem som avviker från dem själva. Trots ihärdiga försök från Clinton och från media att få dessa båda historier att om möjligt sänka Obamas kampanj så har detta inte lyckats. Historien med pastorn Jeremiah Wright använde Barack Obama till att hålla ett av i stort sett alla som briljant betraktat tal om rasrelationerna i USA. Och attackerna mot Obama för att han med sina kommentarer i San Francisco egentligen visade att han är en elitistisk person som ser ner på den vanlige amerikanens livsstil har inte heller bitit särskilt bra.

I pastorssaken har Barack Obama helt enkelt med framgång påtalat det orimliga i att han skall ställas till svars för pastorns uppfattningar som om de vore hans egna. Men samtidigt har han tagit avstånd från uttalandena. Detta avståndstagande har dock inte varit så radikalt som hans politiska motståndare önskat. I stället för att skåpa ut pastor Wright som en fullständig rasistisk jubelidiot så har Obama mera följt principen ”även solen har sina fläckar”. Han har helt enkelt vägrat att låta några tvivelaktiga och politiskt laddade uttalanden överskugga allt som Jeremiah Wright har stått för och uträttat i sitt liv. Han har alltså tillämpat samma typ av överseende som man som människa gör i relationer till personer som är och har varit betydelsefulla i ens liv. Och därmed har Obama markerat att han även i det offentliga politiska livet försöker sköta relationer efter den norm som är god och normal i privatlivet. Att han inte ägnar sig åt den sortens offentliga ”ritualmord” som kan vara nödvändiga om man enligt den konventionella politiska relationslogiken skall kunna rentvå sig själv i en situation som kan beskrivas som en skandal.

Och när det gäller attackerna mot Obamas förmenta elitistiska nedvärdering av vanliga amerikanska medborgare så har han bara tillstått att han inte formulerade sig väl och att det därför gick att missförstå vad han menade. Och så har han förklarat vad han verkligen menade. Men detta har inte minskat attackerna från Clinton (och McCain). De har oavsett vad Obama sagt bitit sig fast vid den för Obama minst smickrande tolkningen av hans uttalande och behandlat den som om den vore en av alla självklart insedd sanning som bara förstärks av Obamas försök att lägga saken tillrätta.

Därmed har Clinton (och McCain) sagt att de själva vet bäst vad Obama egentligen tycker och att hans förklaringar därför bara är skitsnack för att dölja den föga smickrande sanningen. Ur konventionell politisk synpunkt är detta en drömsituation för Clinton, men om man bedömer det hela enligt vanliga och i privat- och arbetslivet tillämpade kriterier för hur bra mänskliga relationer skall fungera så förstår var och en att personer som förhåller sig till andra som Clinton förhåller sig till Obama är mycket svåra att ha att göra med. Att deras beteende i själva verket kan betraktas som ett halvpsykopatiskt relationsförstörande.

På samma sätt som frågan en gång ställdes i en valkampanj om man ville köpa en begagnad bil av Richard Nixon så ställer sig nu förmodligen en hel del amerikaner frågan om de skulle vilja ha en person på sitt jobb eller hemma vid sitt köksbord som fungerar på det sätt som Clinton gör i förhållande till Obama. En person som inte bryr sig om vad man säger utan biter sig fast vid sin egen negativa tolkning av vad man själv sagt och som dessutom säger sig veta vad man egentligen menar.

Och drar man detta förhållningssätt till Obama ett steg längre så tänker man: visst lovar Clinton att lyssna lyhört på det amerikanska folket men det troliga är att hon kommer att lyssna på samma sätt på folket som på Obama, dvs. att hon hör vad hon själv vill. Ett sätt att höra som dessutom förmodligen innebär att hon hör allra bäst mot betalning i form av bidrag till valkampanjer etc.

Och bedöms debatten efter en längtan efter att politiken skall fungera efter samma relationsprinciper som råder i goda personliga relationer i allmänhet då vann Obama med bred marginal. Och de som tittade på skådespelet ur denna synvinkel känner förmodligen som jag redan en längtan efter att få höra hans tal när han på demokraternas partikonvent accepterar att bli partiets presidentkandidat.

Svenska artiklar om debatten: SvD och AB.

PS. Igår gav Bruce Springsteen sitt helhjärtade och välformulerade stöd till Barack Obama (SvD). DS.
——————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Det unika med Barack Obama

Karl-Erik Edris

Jag har börjat läsa Barack Obamas bok Min far hade en dröm (recensioner, SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad). På svenska kom den ut i år, men det amerikanska originalet kom ut redan 1995. Trots att jag hittills bara läst ungefär hälften är jag djupt imponerad. Boken är lite väl skönlitterärt detaljerad och pratig för min smak, och översättningen känns som ett knyckigt hastverk, men Obama framträder som en osedvanligt mogen och självreflekterande person trots att han bara var 34 när den kom ut.

Om en sådan person skulle kunna bli vald till president så skulle det båda gott för både USA och världen. Efter att de senaste två presidentvalen ha stött en president som ytterligt konsekvent och kraftfullt gått misstrons, rädslans och det kategoriskt svart/vita tänkandets väg skulle en seger för Obama kunna tolkas som att amerikanerna utvecklat en förmåga att tillräckligt tydligt uppfatta att Obama som person i grunden – och inte som en strategisk pose – står för ett ledarskap baserat på tillit och insikten om att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Jag vet att de politiska sakfrågorna alltid framhålls som att de är det verkligt viktiga i ett val, och det är klart att om Obama till sist blir president så är det ett bevis för att hans olika sakfrågepositioner åtminstone inte kostade honom segern. Men jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Det är ju långt kvar till en installation av president Obama. Så vi får i en första fas se hur långt Hillary Clinton kommer att sträcka sig i kampen för att status quo skall fortsätta att råda när det gäller grundinställning och ledarskap. Och jag har ju redan i ett tidigare blogginlägg uttryckt viss pessimism när det gäller Obamas möjligheter trots hans ledning. Men samtidigt kan det ju vara så att undrens tid ännu inte är förbi.

Till sist vill jag nämna en artikel i The New Yorker som på ett utomordentligt välskrivet och subtilt sätt försöker beröra djupdimensioner av hur Obama är som person och kan förväntas bli som ledare. Artikeln som publicerades i maj 2007 blir faktiskt extra intressant av att kunna läsas i ljuset av hur primärvalskampanjen utvecklats. Den är skriven av Larissa MacFarquhar och har titeln The Conciliator: Where is Barack Obama coming from?.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Barack Obama i intelligentaste laget?

Karl-Erik Edris

Hittade just av en ren händelse en mycket intressant artikel av John W. Dean med titeln Barack Obama’s Smart Speech ”A More Perfect Union”: Did It Reveal Him To Be Too Intellectual To Be President?. Utgångspunkten för Deans resonemang är ett tydligen allmänt spritt test för att avgöra på vilken intelligensnivå en given text är (The Flesh-Kincaid test) och som också har tillämpats för att bedöma de amerikanska presidenternas installationstal. När Barack Obamas tal om de amerikanska rasrelationerna testades med denna metod utmärkte det sig genom att vara på en osedvanligt hög nivå i modern tid.

Detta får Dean att befara att Obamas ovilja att dölja sin intelligens kan komma att göra honom omöjlig som president. Dean menar nämligen att i och med massmedias framväxt så har intelligensnivån på den politiska retoriken sjunkit sakta men säkert. Faktum är att Woodrow Wilson (president under perioden 1913-1921) var den senaste presidenten vars installationstal nådde den högsta nivån i Flesh-Kincaid testet.

Den politiska verkligheten är alltså den menar Dean, att man grovt sett inte vinner val genom att visa sin intelligens. Och han skyller i huvudsak detta förhållande på media och på senare tids anti-intellektuella republikanska presidenter. Men samtidigt uttrycker han en förhoppning om att Barack Obama inte skall falla för frestelsen att dölja sin intelligens i tron att detta kommer att ge framgång, utan att han i stället skall ha tillit till att amerikanerna långt om länge skall visa sig vara hjärtligt trötta på att ”having their intelligence insulted by their presidential candidates”, dvs. trötta på att bli behandlade i enlighet med Stickan Anderssons påstående ”att folk är inte så dumma som man tror – de är dummare”.

Jag delar förstås denna förhoppning och utsträcker den gärna till att gälla alla länder och folk, för som jag skrev i min senaste bok: ”Själva grundidén i demokratin är ju att ett klokt folk väljer kloka ledare. Och att kloka personer ställer sig till förfogande för att väljas till ledare av ett klokt folk.”
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Svaret från flickan i Hillary Clintons telefonreklam

Karl-Erik Edris

När Hillary Clintons annons för att framhäva sin på erfarenhet grundade lämplighet för att svara på Vita Husets telefon klockan tre på natten visade sig innehålla gammalt filmmaterial med en ung sött sovande flicka som nu utvecklats till en Obamaaktivist kunde jag inte avhålla mig från att ta upp detta här på min blogg. Flickan som heter Casey Knowles sa i sina första reaktioner på att hon utan egen vetskap fått delta i en reklamfilm för Hillary Clinton att hon hoppades att hon och Barack Obama kunde göra en motannons. Nu har den annonsen blivit gjord. Visserligen figurerar inte Barack Obama personligen i annonsen, men hans kampanj har gjort den.

Min reaktion är tvåfaldig. För det första tänker jag att den tjejen kommer att gå långt. Det finns mycket kraft och utstrålning kring henne. Så kanske den här lilla reklamfilmen kan bli en motsvarighet till de suddiga TV-bilderna av Carl Bildt som kaxig elevrådsordförande eller Bill Clinton hälsandes på John F. Kennedy.

För det andra hoppas jag att den rätta symboliska tolkningen av den här reklamfilmshistorien är att det Hillary Clinton gör för att koppla politiska gyttjebrottningsgrepp för att gynna sig själv i kampen mot Barack Obama skall komma att till slut vända sig mot henne själv. Så att slutomdömet blir att hon ”föll på eget grepp”.

Casey Knowles filminsats för Obama ser ut så här


———————————-
Andra bloggare om , ,

Ett briljant tal i rasfrågan av Barack Obama

Karl-Erik Edris 3 Comments

När jag idag kom hem efter att ha stressat runt på stan satte jag på min dator och råkade då se att Barack Obama just skulle hålla sitt stora tal om rasfrågan som ju blivit akut sedan svavelosande utfall från en predikan av Obamas präst och andlige rådgivare Jeremiah Wright blivit hett mediastoff.

Reaktionerna på denna predikan har varit synnerligen komplicerade för Obama och en del har påstått att hans kandidatur har tillfogats irreparabel skada.

Jag är visserligen lättrörd, men detta tal var något alldeles extra. Jag vill påstå att det saknar motstycke. Det framfördes inte på en stor arena, och på det speciella sätt som krävs för att få en stor publik med på noterna. Nej Obama talade lugnt och sansat och utan den sortens retoriska åthävor som behövs för att känslorna skall börja svalla när det finns tusentals åhörare. Men trots denna relativa lågmäldhet var talet oerhört berörande.

Vari storheten består är inte så lätt att verbalisera. Men det jag känner är att det finns en mycket stor kärlek i hur Obama uppfattar sitt land och sitt folk och i förlängningen därav förstås också världen. Att detta verkligen är en man som erbjuder sina landsmän något unikt. Om de kommer att gensvara på det så till den grad att han också blir president är förstås en öppen fråga. (Två drömmar av den amerikanske mystikern David Spangler ger ett fascinerande perspektiv på kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton). Men efter detta tal blir det inte lätt för dem som har ett öppet hjärta att enbart låta konventionella politiska preferenser i den ena eller andra politiska sakfrågan styra valet.

Han får mig också att helt självupptaget börja tänka på min bok I elfte timmen. Det är en djupt politiskt bok där jag försöker beskriva en möjlig väg ur den återvändsgränd som jag menar att vi är inne i ekonomiskt, politiskt och andligt. Jag brukar också kalla denna bok för en politisk nära-döden-upplevelse, eftersom huvudpersonen faktiskt råkar ut för något dylikt. Men alldeles bortsett från detta grepp för att finna en väg ur de invanda tankemönstrens kramp så löper genom boken som ett mantra idén att ”alla framsynta politikers uppdrag är att bidra till förenandet av makt och kärlek”. Att Barack Obama åtagit sig detta uppdrag har jag redan förstått. Men efter dagens tal skymtar jag en storhet som jag knappt trodde var möjlig i vår cyniska värld.


———————————
SvD

Andra bloggare om ,

Obama går i kristallklart svaromål

Karl-Erik Edris 1 Comment

Många har tvivlat på att Barack Obama skall kunna försvara sig mot Hillary Clintons attacker utan att bli så ”nedsmutsad” att han inte kan trovärdigt framstå som den förnyare som han vill göra. Att det inte skulle kunna finnas några andra medel att tillgå än den konventionella politiska maktkampen som ju oftast är en parodi på ett verkligt hederligt meningsutbyte. Och att Obama därför skulle vara förlorad när det som nu är den verkligt råa maktkampens tid.

Igår såg jag emellertid en direktsändning på webben av Obamas framträdande i Columbus och där visade han en delvis ny sida. Han försvarade sig inte på konventionellt politikervis utan framträdde mera som en briljant retoriskt begåvad lärare i filosofi och hederligt logiskt tänkande som med en blandning av obarmhärtig skärpa och vänlig, lätt humoristisk distans påvisade grova motsägelsefullheter i Clintonkampanjens attacker.

Om detta sätt att förhålla sig till kritik skulle kunna väcka tillräckliga sympatier för att Obama slutligen skulle kunna bli president vore det onekligen en stor sak. Det skulle ju visa att det amerikanska folket har urskillningsförmåga nog att föredra en man som inte engagerat sig i den konventionella ”politiska gyttjebrottningen” för att nu citera Stig Strömholm. Och det är också detta Obamas sätt att förhålla sig till sedvanlig politisk kritik som avgör vicepresidentsfrågan. Skulle demokraterna välja en konventionell ”gyttjebrotterska” som första namn på valsedeln så är jag övertygad om att Barack Obama inte kommer att acceptera ett eventuellt erbjudande om att bli vicepresident. För skulle han göra det skulle han agera i flagrant motsägelse till hela sin kampanj.

Här följer ett för ovanstående resonemang centralt utdrag från Obamas framträdande i Colombus.

———————————
Andra bloggare om , ,