Ett briljant tal i rasfrågan av Barack Obama

När jag idag kom hem efter att ha stressat runt på stan satte jag på min dator och råkade då se att Barack Obama just skulle hålla sitt stora tal om rasfrågan som ju blivit akut sedan svavelosande utfall från en predikan av Obamas präst och andlige rådgivare Jeremiah Wright blivit hett mediastoff.

Reaktionerna på denna predikan har varit synnerligen komplicerade för Obama och en del har påstått att hans kandidatur har tillfogats irreparabel skada.

Jag är visserligen lättrörd, men detta tal var något alldeles extra. Jag vill påstå att det saknar motstycke. Det framfördes inte på en stor arena, och på det speciella sätt som krävs för att få en stor publik med på noterna. Nej Obama talade lugnt och sansat och utan den sortens retoriska åthävor som behövs för att känslorna skall börja svalla när det finns tusentals åhörare. Men trots denna relativa lågmäldhet var talet oerhört berörande.

Vari storheten består är inte så lätt att verbalisera. Men det jag känner är att det finns en mycket stor kärlek i hur Obama uppfattar sitt land och sitt folk och i förlängningen därav förstås också världen. Att detta verkligen är en man som erbjuder sina landsmän något unikt. Om de kommer att gensvara på det så till den grad att han också blir president är förstås en öppen fråga. (Två drömmar av den amerikanske mystikern David Spangler ger ett fascinerande perspektiv på kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton). Men efter detta tal blir det inte lätt för dem som har ett öppet hjärta att enbart låta konventionella politiska preferenser i den ena eller andra politiska sakfrågan styra valet.

Han får mig också att helt självupptaget börja tänka på min bok I elfte timmen. Det är en djupt politiskt bok där jag försöker beskriva en möjlig väg ur den återvändsgränd som jag menar att vi är inne i ekonomiskt, politiskt och andligt. Jag brukar också kalla denna bok för en politisk nära-döden-upplevelse, eftersom huvudpersonen faktiskt råkar ut för något dylikt. Men alldeles bortsett från detta grepp för att finna en väg ur de invanda tankemönstrens kramp så löper genom boken som ett mantra idén att “alla framsynta politikers uppdrag är att bidra till förenandet av makt och kärlek”. Att Barack Obama åtagit sig detta uppdrag har jag redan förstått. Men efter dagens tal skymtar jag en storhet som jag knappt trodde var möjlig i vår cyniska värld.


———————————
SvD

Andra bloggare om ,

Comments (3)

  1. Varför så apologistisk till svart rasism? Det är lika fel att hata svarta för deras ras som att hata vita för vår ras? Varför har vänstern så svårt med det? Obama lär förhoppningsvis bli stekt nu. Att hans hulda hustru sen haft tal i lokala demokratiska kontor i bl.a. texas – framför en kubansk flagga med en bild av che guevara lär knappast göra det lättare. Förhoppningsvis får vi ingen svart rasist i vita huset.

  2. Hej Olbap,
    Att jag skulle gilla svart rasism har du fått alldeles om bakfoten. Och om du anser att Obamas tal var en rashatares tal så kan du knappast ha lyssnat särskilt uppmärksamt.

  3. Verkligen ett fantastiskt tal som inger hopp för att Amerika skall få en gynnsam inverkan på världen och kunna gå framåt på ett ansvarsfullare sätt. Inte bygga framtiden på fruktan utan samarbete.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *