Jag har i tidigare inlägg knappast sparat på mina positiva omdömen om Barack Obama. Mest imponerad är jag av hans talekonst och vad den röjer om honom som person och ledare. Men den här lilla filmen gör ett ännu starkare intryck på mig. Det är inget stort tal inför en mångtusenhövdad publik utan det är en lågmäld betraktelse som Obama håller på sitt kampanjhögkvarter i Chicago inför personal och volontärer. Han har just vunnit primärvalen och gör en liten reflektion över vägen dit och hur framtiden ter sig för hans hängivna medarbetare. Det han röjer om sig själv och sin förståelse för ledarskap i detta lilla tacktal är en fröjd att höra för en person med min bakgrund. Jag har ju ägnat många år av mitt liv till att reflektera över ledarskap, och kunnat med sorg i hjärtat konstatera att verkligt bra ledarskap är något högst ovanligt. Men här har uppenbarligen USA fått en möjlighet att till president välja en man som i djupet av sin varelse förstår vad det handlar om.
På samma sätt som George Bushs proklamation inför sitt härnadståg mot ondskan om att den som inte är med oss är emot oss slår an en ton som subliminalt uppfattas som uppmuntran av varje ledare som är fallen för ett misstroendeorienterat, maktmanipulativt och auktoritärt ledarskap så kommer Barack Obama att som president utan tvekan bli en kraftfull exponent för ett tillitsbaserat och kreativt grupporienterat ledarskap.
Måtte det amerikanska folket visa sitt goda omdöme i valet!
När jag läser om det eländiga förslaget som gör det möjligt för FRA (Försvarets radioanstalt) att i jakten på vem helst man råkar misstänka för det ena eller andra grundligt sniffa igenom även kabelbefordrad digital information (t.ex. mejl, telefonsamtal och sms) tänker jag på den briljante satir- och skämttecknaren Hans Lindström, som när det gick som hetast till i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna, publicerade en teckning med två muslimska gentlemän där den ene levererade följande sex repliker.
– Fifan allså, dom ska inte tro dom kan teckna precis vaffan som helst! Det är kränkande allså! – Sen skriver dom ju en massa skit också! – Å det ska dom inte tro att dom kan – fifan det är verkligen kränkande! – Sen pratar dom ju också – dom tror dom kan säga precis vad som helst allså! Hur kränkande är inte det allså! – För att inte tala om vad dom kan tänka allså! – Fifan allså, dom ska inte tro dom kan tänka precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!
Man behöver bara byta ut dels de både muslimska gentlemännen mot svenska riksdagsmän och dels ordet “kränkande” mot “hotande” så beskriver de här replikerna det sluttande plan som väntar om vi fortsätter att låta rädslan och misstänksamheten underminera våra fri- och rättigheter.
Jag hoppas förstås på civilkurage bland tillräckligt många riksdagsledamöter när partipiskan viner.
Läste just en artikel i Aftonbladet om en incident på ett sjukhus i Paris. En 45 årig man dödförklarades efter en hjärtinfarkt och bedömdes följaktligen som färdig för organdonation. Men han var uppenbarligen inte mer färdig för organdonation än att han vaknade upp från sitt skendöda tillstånd. Förmodligen anade han oråd när kirurgerna förberedde sin insats.
Uppdatering 14 juni: Missa inte den utförliga kommentaren till detta inlägg skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson, och min replik på detta inlägg! ——————————— Andra bloggare om organdonation, organbrist, död, döden, dödskriterier, skendöd
Så har det skett. Hillary Clinton har utan tvetydigheter erkänt sig besegrad och uttalat sitt stöd för Barack Obama. Och hon gjorde det på ett sätt som hedrar henne. Det var ett mycket skickligt tal som här kan avnjutas i sin helhet.
Min omedelbara känsla när jag hade sett detta tal i direktsänding var att Hillary Clinton nu möjligen och till sist har lyckats göra det som är den svåraste av prövningar för varje maktmänniska, dvs. inse vem man skall böja sitt huvud för i respekt och därefter hjälpa. Detta är ytterst motbjudande för varje sann maktnatur, men verkligheten är den att det är först när man slutar att konkurrera med och försöka dominera den som man skall följa och hjälpa som man får tillgång till sin fulla och sanna kraft. Nu hoppas jag bara att Barack Obama visar sin politiska intuition och ger henne en uppgift som kommer att vara viktigare än vicepresidentposten.
Jag har länge haft uppfattningen att vårt nuvarande ekonomiska system behöver grundligt omkonceptualiseras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den för närvarande är. Hur ett sådant omtänkande skall gå till och hur spelreglerna för ett bättre ekonomiskt system skall se ut är en mycket stor och svår fråga. Läste dock just en mycket intressant essä i dagens DN som berör frågan om på vilket sätt det ekonomiska systemet behöver utvecklas och förändras. Den är skriven Christer Sanne (som själv nyligen publicerat en förnämlig bok med titeln Keynes barnbarn) och är i praktiken en recension av två vad det verkar mycket bra böcker. Robert B. Reichs Supercapitalism. The Transformation of Business, Democracy and Everyday Life och Peter Barnes Capitalism 3.0. A Guide to Reclaiming the Commons.
För dem som vill ha en rejäl försmak på böckerna eller rent av inte räknar med att alls orka skaffa och läsa dem så finns författarnas presentationer av dem på YouTube. Här kan du se Robert Reichs utläggningar, och här Peter Barnes.
Som en i sammanhanget intressant detalj kan nämnas att Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister hos Bill Clinton, relativt nyligen förklarat sig stödja Barack Obama. Här förklarar han sina motiv för detta. ——————————— Andra bloggare om kapitalism, hållbar utveckling, omtänkande, systemkris, miljö, ekonomin, allmänningar
Så är det då ett faktum. Barack Obama har vunnit primärvalskampanjen. Han höll som vanligt ett storartat tal.
Hillary Clinton betedde sig samtidigt stilenligt. Hon erkände sig inte besegrad och nämnde heller inte med ett ord att Barack Obama nu har det delegatantal som krävs för seger. Och om sitt fortsatta agerande sa hon i stort sett bara att hon “inte skulle fatta några beslut i kväll” samtidigt som manade folk att gå till hennes hemsida för att lämna synpunkter.
Hennes tal formligen ångade av en känsla av att hon vill fortsätta kampen mot Obama som om hon – för att tala idrottsspråk – just hade deltagit i en match som slutat oavgjort och att det nu stundade “sudden death” (för att nu också osubtilt anspela på ting som hon tidigare har sagt i sin kampanj).
Jag såg på CNN under natten och kunde konstatera att de flesta kommentatorerna fann hennes hållning djupt bekymmersam för Obama och det demokratiska partiet. Den alltid kloke David Gergen såg med stor klarhet att talet inte bara håller liv i splittringen i partiet utan också förstärker den. Samtidigt som det förstås går att se hållningen som ett försök att från en styrkeposition förhandla sig till stort inflytande både på Obamas kommande kampanj och på inriktningen på hans regerande om han nu skulle lyckas besegra John McCain. Ja kanske också som ett försök att “brotta” sig till vicepresidentskapet. En långt mera opolitisk och rasande kommentar fällde emellertid Jeffrey Toobin som såg Hillary Clintons vägran att erkänna sig besegrad som ett uttryck för “deranged narcissism”.
Jag har själv i mina olika blogganalyser av Hillary Clintons agerande varit i närheten av olika psykiatriska begrepp och diagnoser. Men det är viktigt att ha klart för sig att de psykologiska egenskaper som en framstående politiker kan uppvisa inte är det centrala i sammanhanget. Om man har en i maktfrågor naiv hållning så kan man ju tro att i det aktuella fallet så skulle allt vara mycket enklare bara Hillary Clinton inte led av vissa psykiatriskt diagnostiserbara defekter som person, om hon nu gör det. Men djupast sett handlar politik om något helt annat och mera kollektivt. I kampen om den amerikanska presidentmakten så fokuseras i presidentkandidaterna olika typer av hållningar till och förståelse av politiska frågor som finns företrädda i USA. Och bakom dessa hållningar finns också olika etablerade makteliter som har intresse av att deras uppenbara och i synnerhet deras dolda makt bevaras och helst stärks.
Därför är Hillary Clintons agerande enligt min mening inte i första hand ett resultat av hennes psykologiska läggning. Den spelar förstås in på marginalen i den meningen att den kvalificerar henne för att vara frontfigur för en hållning som upprätthålls och är definierande för en viss maktelit. Och att det samtidigt är hennes “uppgift” att med hjälp av tilltalande politiska förslag sälja in denna hållning till en bred allmänhet. Allt till fromma för att den bestående maktordningen skall kunna bevaras rimligt intakt.
Jag kan inte i ett tämligen kort blogginlägg fördjupa mig närmare i vad jag anser står på spel i den pågående kampen om presidentmakten i USA. Men jag har uppfattningen att trots att de representerar olika partier och därför i retoriken beskriver varandra som politiska motståndare så samverkar Hillary Clinton och John McCain i realiteten för att bevara den maktordning som Barack Obama i grunden hotar.
Det som är den stora frågan för mig är om Barack Obama har kommit i rätt tid, i den meningen att han kommer att lyckas vinna den pågående maktkampen, eller om han har kommit lite för tidigt och att det amerikanska folket därför måste göra fler bittra erfarenheter innan det kräver en nyorientering med samma subjektiva kraft som en gång medborgarna i Sovjetunionen gjorde. Obama anspelar ju ofta på Abraham Lincoln, och frågan är alltså om Obama framträtt med samma historiska timing som Lincoln gjorde när han förde både slaveriet och inbördeskriget till ett slut. Eller om Obama har kommit lite för tidigt i den meningen att tillräckligt många amerikaner ännu inte förstår vad som är deras tids motsvarigheter till inbördeskriget och slaveriet. Och har han kommit för tidigt så kommer han antingen att fösas åt sidan av ”ödeskrafter” av ett eller annat slag eller klavbindas av sina motståndare så att hans förnyelsekraft tyglas.
Jag hoppas förstås fortfarande att Barack Obama burits av en säker känsla av timing när han beskriver nuet och sitt beslut att försöka vinna presidentskapet med Martin Luther Kings ord ”the fierce urgency of now”. Och att han därför är rätt man i rätt ögonblick, att han trätt fram varken för tidigt eller för sent utan att, som han säger i sina tal, ”this is the moment”.
Socialstyrelsen publicerade idag en rapport med titeln Vårdskador inom somatisk slutenvård. Denna rapport ger vid handen att 8,6 % av patienterna inom den somatiska slutenvården har tecken på vårdskador. På årsbasis skulle detta betyda 105000 vårdskador. I runda slängar var tionde vårdskadad patient får bestående men eller funktionsnedsättning. Det handlar alltså om c:a 10000 patienter om året. Och i tre procent av fallen bidrar vårdskadan till patientens död, dvs. c:a 3000 patienter dör årligen av den behandling som de får inom sjukvården.
I pressmeddelandet i samband med rapportens publicering uttalar sig chefen för Socialstyrelsens tillsynsavdelning, Johan Carlsson. Han säger till att börja med att “sedan de journaler vi har granskat skrevs 2003-2004 har mycket hänt på patientsäkerhetsområdet men fortfarande finns mycket kvar att göra”. Detta är en klassisk byråkratutsaga. I stället för att rent ut säga att siffrorna är fullständigt oacceptabla, ja skandalösa så tar man udden av dem genom att framställa det som att vi är på rätt väg och att det därför inte finns någon anledning till oro. Vi får också veta att ansvaret för vårdskadorna “ligger i första hand på hälso- och sjukvården själv”. Något som får mig att undra över om man verkligen har övervägt att skylla det hela på de otillständigt svårbotade och lättdödade patienterna.
I vilket fall som helst betonar Socialstyrelsens pressmeddelande att det viktigaste är att sjukvården förebygger vårdskador genom att utveckla “rutiner för det egna säkerhetsarbetet”. Och man gör också följande jämförelse: “Precis som andra avancerade verksamheter som flyget och processindustrin, behöver vården utveckla ett system av egenkontroll av de egna rutinerna”. Och det som i detta sammanhang sägs krävas är “förbättrad information till patienterna samt inom och mellan vårdenheter och striktare hygienregler”.
I dagens DN kommenterar Göran Hägglund Socialstyrelsens rapport i en rätt klok artikel, och jag skall inte fördjupa mig närmare i hans olika idéer kring vilka underverk som skulle kunna åstadkommas om man hade en lika bra webbaserad journalföring som i den amerikanska veteransjukvården. Det jag i stället vill lyfta fram är det fullständigt häpnadsväckande faktum att en rapport som denna inte leder till ett fullständigt ramaskri. Visserligen är det känt sedan tidigare att sjukvården kostar tusentals personer om året livet. Men varför har vi fortsatt förtroende för denna verksamhet. Skulle det gälla någon annan verksamhet så skulle det tveklöst vara annat ljud i skällan. Tänk t.ex. om 8,6 % av flygpassagerarna skadades under själva flygandet. Och att 3 % av dem som skadades faktiskt dog. Det behövs inte någon större insiktsfullhet för att förstå att om dessa förhållanden rådde så skulle flyget få oöverstigliga svårigheter med passagerarunderlaget.
Så den fråga jag ställer mig är: hur har sjukvården kunnat få sådan makt över våra sinnen att vi tycker att det i stort sett är OK att det fungerar som det gör?
Jag vet inte svaret. Kan det verkligen räcka med en lagom kombination av egen dödsrädsla och det penningstarka medicinindustriella komplexets skickliga marknadsföring av sin människosyn, verklighetsuppfattning och sjukvårdsideologi?
Själv tänker jag på ett råd som en av mina vänner har gett mig. Han är själv läkare, och sa vid ett tillfälle av klarsyn att “man skall inte söka läkare i oträngt mål”.
I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.
Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill “budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit “ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.
Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.
Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: “Things fall apart; the centre cannot hold”.
Min granne lämnade just in gårdagens Aftonblad till mig. Han hade upptäckt mitt namn. I en artikel om frimurarna med rubriken Sällskapet för maktens män listades jag tydligen som just en maktens man. Bakom detta journalistiska scoop ligger att man läst innantill i en offentlig medlemsmatrikel, så reportaget lär väl knappast få pris för framstående grävande journalistik. Senast jag förekom i Aftonbladet var 10 år sedan när min bok Den vise VD:n publicerades och det då ansågs uppseendeväckande att jag jobbade som spärrvakt. Då var jag alltså knappast en maktens man. Men annat är det tydligen nu även om jag också då var frimurare.
Det journalistiskt lockande med frimurarna är förstås att de är omgivna av ett solitt rykte om manligt maktmygleri. Det kittlar alltid den oinformerades fantasi att tänka över olika konspirationer. Och dessutom är det förstås i den politiska korrekthetens tid svårt att trots en omhuldad föreningsfrihet tolerera att frimurarna är en förening enkom för män. Det måste ju vara något suspekt.
På senare tid har Svenska frimurareorden haft en mera öppen inställning till media och därför har det inte funnits grund för den typ av sensationsskriverier som man sysslade med tidigare. Jag minns t.ex. artiklar från mitten av 90-talet då fokus utöver frimurarnas dolska politiska och ekonomiska manipulationer framför allt låg på likkistor och blodsdrickning. Jag minns särskilt när jag diskuterade saken med den s.k. Ordförande Mästaren för frimurarlogen i Vänersborg. Han hade fått figurera på första sidan i Elfsborgs Läns Annonsblad med bild och allt bedyrande att han inte drack blod. Något som han tyckte var både generande och löjligt. Jag föreslog honom att han borde ha gett journalisten något mer än ett blankt förnekande, och t.ex. svarat “men jag har ätit blodpudding”. Detta försök till skämt föll dock inte i god jord.
Vad sysslar då frimurarna med? Kärnpunkten är förstås de olika s.k. gradgivningarna eller receptionerna (det finns 10 grader) som ger den frimurare som genomgår dem stoff för självreflektion rörande de djupaste av existentiella frågor. Sådant kan man ju vara mer eller mindre intresserad av eller kapabel till, men Svenska frimurareorden är en resurs för dem som känner sig dragna till ett ritualbundet och högtidligt närmande till livets djupare gåtor. Till saken hör också att det svenska frimureriet står på kristen grund.
En annan aftonbladsartikel än den där jag ingår i uppräkningen över mäktiga frimurare kan du läsa här ——————————— Andra bloggare om frimurare, Svenska frimurareorden
Trots en enligt min mening riktig skitlåt vann rätt land. Eurovisionsschlagerns nästan magiska politiska logik tog ut sin rätt. Putins Ryssland vann aldrig, men den nya presidenten Dimitrij Medvedevs löfte om ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland fick lagerkransen.
