Smolk i glädjebägaren

Så är det då ett faktum. Barack Obama har vunnit primärvalskampanjen. Han höll som vanligt ett storartat tal.

Hillary Clinton betedde sig samtidigt stilenligt. Hon erkände sig inte besegrad och nämnde heller inte med ett ord att Barack Obama nu har det delegatantal som krävs för seger. Och om sitt fortsatta agerande sa hon i stort sett bara att hon “inte skulle fatta några beslut i kväll” samtidigt som manade folk att gå till hennes hemsida för att lämna synpunkter.

Hennes tal formligen ångade av en känsla av att hon vill fortsätta kampen mot Obama som om hon – för att tala idrottsspråk – just hade deltagit i en match som slutat oavgjort och att det nu stundade “sudden death” (för att nu också osubtilt anspela på ting som hon tidigare har sagt i sin kampanj).

Jag såg på CNN under natten och kunde konstatera att de flesta kommentatorerna fann hennes hållning djupt bekymmersam för Obama och det demokratiska partiet. Den alltid kloke David Gergen såg med stor klarhet att talet inte bara håller liv i splittringen i partiet utan också förstärker den. Samtidigt som det förstås går att se hållningen som ett försök att från en styrkeposition förhandla sig till stort inflytande både på Obamas kommande kampanj och på inriktningen på hans regerande om han nu skulle lyckas besegra John McCain. Ja kanske också som ett försök att “brotta” sig till vicepresidentskapet. En långt mera opolitisk och rasande kommentar fällde emellertid Jeffrey Toobin som såg Hillary Clintons vägran att erkänna sig besegrad som ett uttryck för “deranged narcissism”.

Jag har själv i mina olika blogganalyser av Hillary Clintons agerande varit i närheten av olika psykiatriska begrepp och diagnoser. Men det är viktigt att ha klart för sig att de psykologiska egenskaper som en framstående politiker kan uppvisa inte är det centrala i sammanhanget. Om man har en i maktfrågor naiv hållning så kan man ju tro att i det aktuella fallet så skulle allt vara mycket enklare bara Hillary Clinton inte led av vissa psykiatriskt diagnostiserbara defekter som person, om hon nu gör det. Men djupast sett handlar politik om något helt annat och mera kollektivt. I kampen om den amerikanska presidentmakten så fokuseras i presidentkandidaterna olika typer av hållningar till och förståelse av politiska frågor som finns företrädda i USA. Och bakom dessa hållningar finns också olika etablerade makteliter som har intresse av att deras uppenbara och i synnerhet deras dolda makt bevaras och helst stärks.

Därför är Hillary Clintons agerande enligt min mening inte i första hand ett resultat av hennes psykologiska läggning. Den spelar förstås in på marginalen i den meningen att den kvalificerar henne för att vara frontfigur för en hållning som upprätthålls och är definierande för en viss maktelit. Och att det samtidigt är hennes “uppgift” att med hjälp av tilltalande politiska förslag sälja in denna hållning till en bred allmänhet. Allt till fromma för att den bestående maktordningen skall kunna bevaras rimligt intakt.

Jag kan inte i ett tämligen kort blogginlägg fördjupa mig närmare i vad jag anser står på spel i den pågående kampen om presidentmakten i USA. Men jag har uppfattningen att trots att de representerar olika partier och därför i retoriken beskriver varandra som politiska motståndare så samverkar Hillary Clinton och John McCain i realiteten för att bevara den maktordning som Barack Obama i grunden hotar.

Det som är den stora frågan för mig är om Barack Obama har kommit i rätt tid, i den meningen att han kommer att lyckas vinna den pågående maktkampen, eller om han har kommit lite för tidigt och att det amerikanska folket därför måste göra fler bittra erfarenheter innan det kräver en nyorientering med samma subjektiva kraft som en gång medborgarna i Sovjetunionen gjorde. Obama anspelar ju ofta på Abraham Lincoln, och frågan är alltså om Obama framträtt med samma historiska timing som Lincoln gjorde när han förde både slaveriet och inbördeskriget till ett slut. Eller om Obama har kommit lite för tidigt i den meningen att tillräckligt många amerikaner ännu inte förstår vad som är deras tids motsvarigheter till inbördeskriget och slaveriet. Och har han kommit för tidigt så kommer han antingen att fösas åt sidan av ”ödeskrafter” av ett eller annat slag eller klavbindas av sina motståndare så att hans förnyelsekraft tyglas.

Jag hoppas förstås fortfarande att Barack Obama burits av en säker känsla av timing när han beskriver nuet och sitt beslut att försöka vinna presidentskapet med Martin Luther Kings ord ”the fierce urgency of now”. Och att han därför är rätt man i rätt ögonblick, att han trätt fram varken för tidigt eller för sent utan att, som han säger i sina tal, ”this is the moment”.

DN 1 2 3 4 5, SvD 1 2 3, AB 1 2 3 4, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *