Barack Obama och John McCain – hörs inte skillnaden?

Karl-Erik Edris

Har här på min blogg och i nyhetsbrev då och då berört mitt retoriköra. Jag känner mig alltid flummig när jag gör det, men utöver själva budskapet tycker jag mig höra något som bär fram talarens kvalité som person. Senast jag skrev om dylikt så gällde det Barack Obama och hans bländande retorik.

I natt läste jag så ett stycke om just detta hörande i Anita Goldmans förnämliga bok Ljusbärarna. Hon skriver där om en av de personer som hon skildrar i boken – Jacques Lusseyran en blind fransman som redan som skolungdom startade en motståndsrörelse mot nazismen och så småningom hamnade i Buchenwald – att han hade en säregen hörsel. Jag kan förstås inte mäta mig med honom, men jag känner i princip väl igen mig i denna hennes beskrivning:

“Som ledare för motståndsrörelsen var hans uppdrag att intervjua alla som önskade ansluta sig – ett enormt förtroende, eftersom frågan om tillit är akut i en sådan situation. Över sexhundra unga män fördes till honom på kort tid och han avgjorde utan att tveka vilka av dem man kunde lita på. Han lyssnade inte så mycket på vad de sa, utan på hur den talande använde sin röst. Han tvekade en gång, det var en man vars röst han inte tyckte om, men som samtidigt sa allt det korrekta och erbjöd rörelsen just de tjänster man så desperat behövde. Lusseyran lät de senare markörerna bli utslagsgivande. Det blev denna man som förrådde rörelsen, vilket ledde till fängslande, tortyr, inspärrning i koncentrationsläger och död för många av dess medlemmar”.

Ur detta perspektiv har jag så slutligen några få saker att säga om vad min hörsel säger om det amerikanska presidentvalet. Bland de personer som nämns som Obamas vicepresidentkandidater framhålls numera Joseph Biden, Tim Kaine och Evan Bayh som de som ligger bäst till. Skulle mitt öra välja så skulle Evan Bayh tveklöst bli vicepresidentkandidat.

När det sedan gäller valet mellan Obama och McCain är det för mig otroligt fascinerande att en man som McCain kan ligga så bra till i opinionsundersökningarna som han ändå gör. Och jag vill bara säga, “men hör inte folk”.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Paul Potts livsvisdom

Karl-Erik Edris

Spelade in ett TV-reportage om Paul Potts som sändes häromdagen. Paul Potts fascinerade mig redan ifjol, och jag skrev om mina intryck av hans vid det här laget världskända audition inför Britain’s got talent i ett av mina nyhetsbrev. Rättare sagt mot slutet av en betraktelse med den något förbryllande titeln Det blå huset – sensommartankar om makt, kärlek och skönhet.

När jag så idag tog mig tid att se det där reportaget så hade jag inte några direkta förväntningar. Men på slutet brände det till. Paul Potts hade ju delat med sig av en del av sina olika bekymmer med mobbning och sjukdomar. Han hade helt enkelt inte haft det så lätt, och så sa han: “Ett par av mobbarna har kontaktat mig och bett om förlåtelse, men min inställning till det är att det inte finns något att förlåta. Det tillhör det förflutna.”

Det där lät ju för bra för att vara sant i intervjuarens öron så han inflikade: “Finns det inte en liten del av dig som säger ‘där fick de allt se'”. Och Paul Potts skakade på huvudet och sa: “Inte alls. En del av det som gör dig till den du är är det du har gått igenom. Jag skulle inte vara jag om jag inte hade gått igenom det där, så på en del sätt borde jag tacka dem. Jag skulle inte var den jag är utan dem.”

Detta är ett uttalande av den djupaste och mest svårvunna visdom. Det vet om inte annat alla som bär med sig sin bitterhet över det ena eller det andra. Kanske är det också något av denna visdom som Paul Potts förmedlar med sin sång, medan en del musikrecensenter rynkar på näsan.

DN
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Obamas respektfulla ledarskap

Karl-Erik Edris

I ett tidigare inlägg har jag kommenterat Barack Obamas insiktsfullhet som ledare med utgångspunkt från en en film från när han höll en liten betraktelse för personalen på sitt kampanjhögkvarter. Nu har jag hittat ytterligare en film där Obama ånyo visar sin förnämliga förmåga till praktiskt ledarskap. Denna gång handlar det om ett valmöte där några unga svarta grabbar börjar häckla Obama och hissa upp en banderoll till stöd för sin grupp som verkade ha som huvudidé att Obama sålt sina svarta bröders intressen billigt i sin egen maktsugenhets namn.

Efter att häcklarna tystats ner av att övrig publik skanderade “Yes we can” fick de ett löfte av Obama att ställa en fråga efter det att han hade hållit sitt tal. Den här videon visar hur han hanterade situationen.

Även om videon enligt min mening talar för sig själv vill jag ändå säga att i den här situationen visar Barack Obama både ett föredömligt lugn och en utmärkt förmåga att bemöta de radikala grabbarna med respekt. Det är som han säger “democracy at work”.

Modellen för hur häcklare brukar hanteras visas annars i den här videon med John McCain som ju för närvarande är hårt engagerad i att försöka framställa Obama som ett tomt mediefenomen utan ledarförmåga.


——————————————–
Andra bloggare om , , ,

Hotet från Obama

Karl-Erik Edris

Gerard Baker vid The Times i London har gjort en satir om Barack Obama som världens frälsare. I skickligt parafraserande av det bibliska språket förmedlas en känsla av att Barack Obama verkligen är en anspråksfull idiot som inte har något annat att erbjuda än fagert tal. Bloggaren Dick Erixon är föga överraskande förtjust medan Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson är mera ambivalent. Han har av allt att döma blivit berörd av Obamas retorik, men högerpolitikern i honom verkar inte vara helt tillfreds med detta.

Här kan du själv ta del av Gerard Bakers satir

För egen del finner jag detta försök att förminska Obama mycket intressant. Baker tar ju verkligen till storsläggan. Det farliga för den etablerade maktens män och kvinnor med retorik av den typ som Obama behärskar näst intill fulländing är att den kan väcka s.k. vanligt folk så att de kan få för sig att det inte behöver vara som det är. Maktelitens utrymme skapas ju av att de vanliga medborgarna hålls eller håller sig själva på mattan med hjälp av en kombination av elitens egna manipulationer och medborgarnas egen cynism och känsla av maktlöshet.

När den här typen av satir uppträder då ser jag det som ett tydligt tecken på att Barack Obama besitter en kraft som hotar den bestående ordningen därför att den ger människorna hopp om att förändring är möjlig. En motstrategi blir då förstås förlöjligandet. Vem tror han att han är? Tror han verkligen att han kan utmana den plutokratiska elit som styr vår värld? Förstår han inte att det är farligt? Gerard Baker var dock försiktig nog att inte anspela på Golgata.

———————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,

John McCain och Britney Spears

Karl-Erik Edris

John McCain gör vad han kan för att få Barack Obama att framstå som en lättviktare. I en av sina senaste reklamsnuttar tycker sig McCain ha anledning betona likheterna mellan entusiasmen inför Obama med den celebritetskult som omger personer som Britney Spears och Paris Hilton.

Nu visar det sig ironiskt nog vara John McCain själv som har mest gemensamt med Britney Spears, åtminstone när det gäller synen på Irak.

———————————
Andra bloggare om , ,

AD/HD i nytt ljus

Karl-Erik Edris 5 Comments

Tänkte så smått börja blogga igen efter ett sommaruppehåll på en dryg månad. Idag ämnar jag dra en lans för en bok med titeln AD/HD i nytt ljus av Tomas Ljungberg. Den är en solid, och såvitt jag kan bedöma utomordentligt välunderbyggd, bredsida mot det s.k. neuropsykiatriska perspektivet på adhd. Enligt detta perspektiv är de beteendestörningar som diagnosticeras som adhd orsakade av biologiska förändringar i hjärnan. Och de läkemedel som ordineras är alltså tänkta att i möjligaste mån få hjärnan att fungera som om den vore biologiskt normal.

Det Tomas Ljungberg gör i sin bok är en ambitiös granskande genomgång av den forskning som sägs utgöra ett mycket starkt stöd för det neuropsykiatriska perspektivet på adhd. Slutsatserna som Ljungberg drar av sin genomgång är radikala. Och låt mig citera delar av bokens baksidestext:

Det visas t.ex. att ärftlighetens bidrag inte alls är så högt som har angivits. Det finns inte heller entydiga resultat som visar att någon speciell del i hjärnan verkligen är förändrad hos barn med adhd. Det finns inte heller ett entydigt stöd för att en förändrad omsättning i signalsubstansen dopamin orsakar adhd. Författaren visar också, vilket går stick i stäv med det neuropsykiatriska paradigmets slutsatser, att barnets uppväxtmiljö och psykosociala omgivning är utomordentligt viktiga för att adhd ska uppkomma.

Slutsatsen i boken blir att det inte är vetenskapligt hållbart att benämna adhd för ett ‘neuropsykiatriskt funktionshinder’. Begreppet bör därför inte längre användas i detta sammanhang. Den modell som bäst kan förklara uppkomsten av adhd är en stress-sårbarhetsmodell.

Klarare besked är svåra att ge. Samtidigt vill jag inom parentes nämna att mitt tidigare inlägg Medkännande och ensidigt om adhd (skrivet med anledning av en artikelserie om adhd i SvD) innehåller en del resonemang om just att en viktig orsak till adhd är barnets uppväxtmiljö och psykosociala omgivning. Detta perspektiv är grundat i s.k. anknytningsforskning.

Jag ämnar dock inte fördjupa mig i dessa ting nu utan vill i stället säga att det som framförallt gör att jag intresserar mig en smula för debatten om adhd är att den är ett konkret exempel på den filosofiska strid som i vår tid utspelas mellan företrädare för olika varianter av en materialistisk reduktionism och företrädare för en syn på människan som innebär en vägran att betrakta medvetandet och identiteten som något slags subjektiva illusioner genererade av den biologiska mekanismen.

Den syn på adhd som dominerar för närvarande är enligt min mening en konsekvens av att läkarkåren, ja stora delar av det naturvetenskapliga etablissemanget, tar för givet att ett materialistiskt och reduktionistiskt perspektiv är sant, rent av vetenskapligt bevisat. Denna metafysiska trosuppfattning är emellertid just en trosuppfattning, och är den sann så är den i varje fall inte bevisad.

Nu är det inte så att Tomas Ljungberg direkt tar sig an denna centrala filosofiska stridsfråga i sin bok. Men han gör det faktiskt indirekt genom att med vanlig logik visa att företrädarna för det i reduktionistisk materialistisk metafysik grundade neuropsykiatriska perspektivet på adhd inte lever upp till sina egna ideal när det gäller vetenskaplig stringens. De har helt enkelt dragit felaktiga och alldeles för vittgående slutsatser.

Ljungberg spekulerar en del om varför de har gjort det. Och hans förklaringar kan väl egentligen sammanfattas enklast med tanken att slutsatsen att adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder är mycket bekväm.

Man slipper helt enkelt att följa psykodynamiska och familjeterapeutiska tankespår och börja rota i förklaringar som har med barnets uppväxtmiljö att göra. All sådan gungflyverksamhet med ofrånkomliga oklarheter, lögner, äreräddningar, skuld- och skamkänslor kan nu ersättas av objektiv diagnos och medicinering. Porten till alla tänkbara och svårutredda psykologiska komplikationer kan stängas med ett enkelt recept och en suck av lättnad.

Den enskilda familjen slipper skuldkänslor. Politiker, samhällsdebattörer och olika ideologer behöver inte grubbla över om adhd är ett tecken på brister i bemötandet av barn i familjen, förskolan och skolan. Och så finns det pengar att tjäna för dem som säljer adhd-medicin. Det är nästan för bra för att vara sant.

Till sist vill jag bara säga, all heder till Tomas Ljungberg. En klartänkt man med integritet. Hans nyanserade bok bör läsas och begrundas. Men risken är väl att den kommer att tigas ihjäl eftersom den trots sin torrt vetenskapliga stil har ett underliggande starkt samhällskritiskt och politiskt inkorrekt budskap.

SvD:s artikelserie om adhd omfattade 6 artiklar (1 2 3 4 5 6)
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Billigt argument

Karl-Erik Edris

Enligt SvD anser Fredrik Reinfeldt att förra socialdemokratiska statsrådet Ylva Johansson genom att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster visar att hon inte tror på sina egna argument. Varför sänker sig statsministern till en sådan låg argumentationsnivå? Eller menar han i konsekvensens namn att politiker för att undvika kritik mot principlöshet inte skall leva efter Sveriges lagar och bestämmelser om dessa avviker från det egna partiprogrammet. Går verkligen sådana här billiga argument hem?
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Marknadsekonomi en sorts planekonomi

Karl-Erik Edris

När det gäller bloggandet har jag likt en björn gått i ide. Men det är förstås ett sommar- och semesteride. Idag är jag dock tvungen att sticka ut nosen och skriva lite. Jag råkade nämligen på en av mina internetexkursioner hitta slutrapporten från kristdemokraternas arbetsgrupp för en ansvarsfull miljöpolitik. Anders Wijkman har varit arbetsgruppens ordförande, och eftersom jag vet att Wijkman är en klok karl tänkte jag att jag skulle läsa rapporten. Den har titeln Miljöpolitik för en globaliserad värld. Delvis förväntade jag mig en trist partiskrift, men det visade sig vara en ypperlig rapport.

Det jag framförallt uppskattar med rapporten är att trots att den innehåller massor av detaljerade förslag så kopplar den ett teoretisk helhetsperspektiv. Den bygger nämligen på en insikt om vårt ekonomiska systems graverande brister. Det grundproblem som man fokuserar är att “naturkapitalet, och specifikt ‘ekosystemtjänsterna’ inte har ett specifikt värde i den ekonomiska modellen”. För dem som är ovana med dessa begrepp är alltså ekosystemtjänster allt det som naturen gör “gratis” åt oss i form av rening av luft och vatten, reglering av klimat, pollinering av växter etc. etc.

Det faktum att naturkapitalet inte ges ett värde leder förstås till att det inte verkar särskilt kostsamt att skövla naturen. Man skriver t.ex. i rapporten att “därför lönar det sig bättre att till exempel kalhugga en regnskog – för att producera biffkor, soja eller palmolja på marken – än att bevara skogen för den nytta den gör som kolsänka, för att slå vakt om den biologiska mångfalden eller för att reglera både det lokala klimatet och vattenföringen i området. Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen”.

Efter diverse resonemang drar så Wijkman och hans grupp slutsatsen att “det krävs en omfattande reformering av ekonomin i form av rigorösa ramverk för att kunna styra utvecklingen mot bärkraft och uthållighet. Syftet måste vara att stimulera rätt typ av teknikutveckling och beteenden. Om sådana ramverk saknas är det svårt att se hur marknaden som system skall kunna bidra till en lösning av miljö- och klimatkrisen. Med rätt typ av ramverk skulle däremot marknadspolitiska instrument och lösningar på ett konstruktivt sätt hjälpa till att korrigera marknadens kortsiktighet och leda samhället mot hållbar utveckling.”

Den här sortens resonemang får marknadsdogmatiker att tugga fradga. Tal om ramverk och spelregler etc. framställs som en längtan efter planekonomi, och går det riktigt långt så börjar marknadsliberaler att beskriva det hela som ekofascism.

Själv anser jag att detta med planekonomi kontra marknadsekonomi har en tendens att bli en destruktiv lek med ord. Därför brukar jag säga att det finns bara olika sorters planekonomi. Med det menar jag att det inte finns någon verkligt fri marknad i meningen en marknad helt utan spelregler. Varje ekonomi har enligt mitt sätt att tänka en planekonomisk komponent som består av de olika spelregler (grundade på lagstiftning, avtal och traditioner) som råder inom det ekonomiska området.

Det som i det allmänna medvetandet associeras med planekonomi är förstås den sovjetiska planekonomin. Den var ju trots anspråken parodiskt dålig för miljö och människor, och framför allt för mänsklig kreativitet. På sikt fick den också den framgång den förtjänade. Men det jag menar är att det vi kallar marknadsekonomi lika gärna kan uppfattas som en annan sorts planekonomi än den sovjetiska varianten. Och det miljökrisen visar är att denna vår variant av planekonomi visserligen är mycket bättre när det gäller både välståndsgenerering och miljöskydd än sovjetisk planekonomi. Men den är inte tillräckligt bra.

Så i stället för den ofruktbara striden om olika varianter av sovjetisk planekonomi kontra fantasin om den obefläckade marknadsekonomin föreslår jag att vi fokuserar diskussionen på det Wijkmans grupp kallar ramverket (eller spelreglerna) för ekonomin. Hur skall detta ramverk se ut för att en långsiktigt hållbar utveckling inte skall vara utesluten på förhand som den tyvärr är med nuvarande ramverk?

Wijkmans arbetsgrupp har med sin klartänkta och av konkreta förslag och uppslag välfyllda rapport bidragit med ett förnämligt underlag för en sådan för framtiden helt avgörande diskussion.

SvD1, SvD2, Sydsvenskan,
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,

Ingela Agardh – en försynt lärare i konsten att dö

Karl-Erik Edris

Med magisk precision avled Ingela Agardh samma dag som en intervju med henne sändes i TV2. Jag såg inte intervjun när den sändes utan läste om den i tidningen. Det stod att den skulle handla om hur hon fann sin tro. Så intressant tänkte jag och erinrade mig den enda gången jag träffat Ingela Agardh. Hon var moderator på någon konferens där jag höll en föreläsning. När jag hade hållit föreläsningen och alla var på väg ut till paus sa hon “är du religiös” med det där fränt rättframma men ändå sympatiska tonfall som var hennes särmärke. Jag svek henne med att säga något diffust, eftersom jag var osäker på vad hon menade med sin fråga. Om frågan gällde mig eller om den egentligen gällde henne själv.

Nu förstår jag att den förmodligen betydde: du verkar ha något slags andlig eller möjligen religiös inställning samtidigt som du verkar rätt vettig. Hur får du ihop det?

Med detta lilla minne i bakhuvudet gick jag till Sveriges Televisions hemsida och där hittade jag intervjun. Och nu har jag sett den. Hon var verkligen bra i sin chosefria ärlighet. Det blev ett mycket levande och tänkvärt samtal om livet, döden, lidandet och Gud. “Det här kan vara den sista sommaren och det är inte tragiskt och jag förvånar mig själv när jag säger att jag borde ju säga att jag vill leva och så känner jag inte riktigt så … livet är färdigt med mig”, sa hon.

Så blev hon i denna sin sista intervju en försynt lärare i konsten att dö.

Intervjun finns ännu så länge till beskådande här. Och hennes tämligen nyutgivna bok heter Den största nyheten.

DN, SvD, AB1, AB2
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Partisamvetet kontra samvetet

Karl-Erik Edris 2 Comments

Den pågående debatten om FRA:s integritetskränkande avlyssningsbefogenheter är en intressant studie i teorin om det socialt konstruerade samvetet kontra det verkliga samvetet. Partipiskan viner och lydnadsreflexer utlöses och rättfärdigas av skammen inför lusten att bryta mot avgivna löften om partilojalitet. Och naturligtvis av rädslan för det hotande straffet. Det socialt konstruerade samvetet, partisamvetet, kräver att medborgarnas integritet säljs för en fantasi om hur hot måste avvärjas i en modern tid.

Visst kan det tyckas vara ett argumentationstekniskt skamgrepp att påminna om nazistiska och kommunistiska partisamveten och vad de rymde av rädslo- och skamstyrda lojaliteter. Men verkligheten är den att vi människor i allmänhet är flockdjur som är benägna att sälja vår integritet till den verkliga makten genom att säga ja till det makten bjuder, oavsett hur vidrigt det är.

Kraft till en revolt mot denna benägenhet har endast de personer i vilka det verkliga samvetets röst inte är tystad eller överlagrad och förvrängd av det socialt konstruerade samvetets påbud.

Så den fråga som jag med viss bävan ser fram emot att få besvarad i FRA-omröstningen är om det finns några riksdagsledamöter med väckt samvete, eller om hela bunten är lydiga personer som med mjuka ryggar och smorda käftar viker sig för grupptryck.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,