John McCains subliminala budskap

Sent omsider får jag tid att säga några ord om John McCains tal. Jag måste ärligen säga att det var svårt att få grepp om. En sida av mig tyckte att det var ett erbarmligt skådespel. Efter det att hela konventet kretsat kring hånfulla och sanningen vårdslöst hanterande attacker mot Barack Obama försökte så John McCain framträda som en personifikation av den hoppfulla framtiden. Republikanernas syfte med att ägna ett par dagar åt att framställa Barack Obama som en uppblåst och oerfaren odugling var alltså att slita av Obama hans mantel som profet för “Change” för att den i stället skall kunna axlas av den verklige förnyaren i sammanhanget. Det av visionslöshet, partikäbbel och uppblåsta politikeregon förlamade Washington skall nu vitaliseras och i grunden förändras av den av Washingtonmaktkretsar helt obefläckade John McCain som uppenbarligen äntligen kommit till den punkt i livet då han skall göra den stora insats som hans öde förberedde honom för i fångenskapen i Vietnam där han antydde att han gjorde djupa insikter som rensade bort hans egoistiska ambition och ersatte den med en obändig strävan att tjäna något som är högre än honom själv.

Så här uppfattade jag det subliminala budskap som John McCain försökte förmedla. Från mitt perspektiv saknar denna story fullständigt trovärdighet. Därför skrattade jag gott när jag såg att min bloggarkollega Lennart Frantzell tycker att McCains framträdande påminde honom om en från de döda återvändande Leonid Bresjnev. Även om jag själv tycker att John McCain mest påminner om Konstantin Chernenko. Han var ju den siste av den gamla stammen. Och när Andropov dog valdes denne gamle sjuke och naturligtvis erfarne man i stället för en osäker förnyare som Gorbatjov.

Men samtidigt kunde jag i TV-soffan inte freda mig för känslan att nu blir McCain svårslagen. USA kanske behöver sin Chernenko. Vilken dyster tanke. Sällan har jag så gärna fel som när det gäller detta.

Här följer talet i dess helhet:

DN1, DN2, SvD, AB, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Politiska opportunisters roande försvar av Sarah Palin

Här gör Jon Stewart en mästerlig insats för att belysa hur den lägsta formen av politisk kommunikation fungerar. Den är också mycket roande genom att den med närmast bisarr tydlighet exponerar hur politisk opportunism ser ut i praktiken. Och i centrum står försvaret av Sarah Palin.

För egen del undrar jag mest över hur de personer som framträder i denna film orkar köra detta spel. Eller är möjligen personerna ifråga så splittrade att de bara är medvetna om en ståndpunkt åt gången? Finns någon diagnos för sådant?


———————————
Andra bloggare om , , ,

Pitbull Palin

Efter att ha roat mig med en ominstallation efter rejäla datorproblem är jag nu i läge att kommentera Sarah Palins tal. Jag såg det i natt. Det var retoriskt skickligt. Mycket skickligt. Dessutom var hon vid sidan av sina lovprisningar av John McCain synnerligen besk och dessutom hånfull i sin kritik av Barack Obama. Han framställdes närmast som en flitigt memoarskrivande intellektuell och vältalig fjant utan reell erfarenhet av den hårda politiska och exekutiva verklighet där Palin och McCain däremot har skördat sådana osannolika lagrar att det rimligen borde vara självklart för varje vettig människa att McCain är den president USA behöver.

Palin var heller inte särskilt noggrann med fakta. Hon gjorde t.ex. stort nummer av de fruktansvärda skattehöjningar som Obama står för. Att sanningen är den att han lovat skattesänkningar för alla utom de fem rikaste procenten av befolkningen besvärade inte Palin.

Utöver detta förmedlande hennes lätt gälla och lite spruckna och solarplexusdallrande röst en frän aggressivitet. Så det var säkert inte en tillfällighet att hon lämnade manus och frågade sin publik om skillnaden mellan “a hockey mom” och en pitbull. Och svaret var läppstiftet.

Det mest intressanta från mitt perspektiv med hennes och för den delen också Rudy Guilianis tal är att republikanerna uppenbarligen än en gång ämnar spela “rädslokortet”. Det kort som George Bush förvaltade med sådan skicklighet mot John Kerry. Och det är onekligen en intressant fråga om tillräckligt många amerikaner är beredda att gå på denna vals en gång till.

För dem som vill lägga 45 minuter på Sarah Palin följer här hennes tal i dess helhet:

Som en intressant kontrapunkt infogar jag också en kort och mycket belysande kommentar från Barack Obama.

AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

Föreläsning på G16 – 9 september 18.30

I vintras höll jag en föreläsning på G16. Nu är det dags igen. Denna gång har föredraget titeln Varför har vi så bråttom?

Presentationstexten i G16:s program lyder:

Vi lever i en makalöst uppskruvad tid. På arbetet måste vi öka tempot så att vi inte blir utkonkurrerade. Och effektivitetstänkandet äter sig in i våra själar så att vi inte ens kan ta det lugnt på fritiden. Vi härjar runt på jakt efter nya upplevelser. Mer, fortare och nytt verkar alltid bättre. Vi kör så länge tygen håller, och ibland pressar vi oss över bristningsgränsen. Och då står vi där och ställer oss frågan: Vad var det egentligen som var så viktigt?

Vi som hörde Karl-Erik Edris förra föreläsning på G16 vet att vi kan se fram emot en kväll med djupa tankar, dråpliga exempel och varm och underfundig humor. Och att vi säkert också kommer att få en hel del goda tips om hur vi skall kunna komma i takt med oss själva så att vi kan uppleva en djupare mening och glädje i livet.

Föredraget börjar 18.30. Alla praktiska detaljer finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Nu sköt sig väl ändå McCain i foten?

Efter att ha lagt ner miljoner i reklam på att utmåla Barack Obama som en lättviktig och omdömeslös person som inte är redo att vara USA:s president presenterade idag John McCain sin vicepresidentkandidat. 44-åriga Sarah Palin som är guvernör i Alaska sedan ett par år. Trots att John McCain som svar på kritik från Obamakampanjen har ivrigt hävdat att guvernör Palin är mer erfaren än Barack Obama så torde det väl endast vara fullblodsrepublikaner som tycker att skillnaden är så glasklart till Palins fördel att all kritik mot Obama är motiverad medan Palin däremot rättvisande står över all kritik för ungdom och bristande erfarenhet och direkt är redo att ta över presidentskapet ifall McCain skulle vinna och sedan snabbt falla ifrån.

Dessutom är det svårt att förstå att Hillary Clintons sympatisörer skulle känna någon större dragning till den mycket konservativa Sarah Palin. Så mitt första omdöme om McCains beslut är att kampanjen måste behärskas av en känsla av desperation, och att den blivit så stark att den fått McCain att fatta ett impulsivt och överstrategiskt beslut. Ingen bra reklam för en person som anser sig vara som klippt och skuren för att vara “Commander in Chief”.

AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

Obamas vision för USA

Nu har Barack Obama hållit sitt stora tal där han accepterade nomineringen som demokraternas presidentkandidat och presenterade sin vision för USA med större klarhet och kraft än någonsin tidigare. Talet var på många sätt för brett anlagt för att nå de närmast extatiska retoriska höjder som Obama då och då nådde under primärvalskampanjen, men det var tveklöst ett mycket bra tal. Och framför allt var det vad stunden krävde.

Obama har ju ofta fått kritik för att han sysslar för mycket med upphöjda och inspirerande abstraktioner, medan hans politiska program sägs vara vagt trots att han lagt fram stora mängder av konkreta förslag. Men om alla i media säger att det är tunt med detaljerade förslag så börjar ju denna åsikt att väga lika tungt som en sanning.

Nyckeln till talet anser jag finns i undertiteln till Obamas senaste bok, The Audacity of Hope. Och undertiteln är Thoughts on Reclaiming the American Dream. Som jag ser det är grundpremissen för Obamas presidentvalskampanj hans klara varseblivning av att det historiska läget för USA som nation är sådant att hoten mot den s.k. amerikanska drömmen är oerhört mycket större än den av väl ingrodd självsäkerhet förblindade amerikanska politiska eliten förstår. Men som vanligt folk som upplever sig alltmer ekonomiskt pressade däremot har börjat förstå med allt plågsammare klarhet.

Så det jag tror Obama ser är att USA har kommit till en punkt där det behövs en politik för vår tid som svarar mot Roosevelts “the new deal”. Denna politiska mission har två aspekter. För det första behöver det amerikanska samhällets välfärdsstatsdimension förstärkas och för det andra behöver USA bidra kraftfullt till att spelreglerna i det globala ekonomiska systemet förändras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den är med det nuvarande systemet. För USA räcker det inte med retorik om frihet och demokrati. Rimlig ekonomisk rättvisa inom och mellan jordens nationer och anpassning till de ekologiska realiteter som gäller på den relativt ekologiskt sköra planeten jorden måste bli i sak prioriterade delar av den amerikanska politiska hållningen.

Här här hela Obamas tal.

DN1, DN2, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Den gamle mästaren har talat

Det har varit en länge omhuldad sport, i synnerhet i amerikanska medier, att spekulera intensivt om de ofantliga motsättningarna mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Och hur svårt det förväntades bli för Obama att få Hillarys väljare att alls rösta eller låta bli att rösta på McCain. Dessa diskussioner fortsatte om än i något minskad utsträckning efter Hillarys tal. Men i natt gjorde Bill effektivt slut på detta snack. I sitt mästerliga tal uttalade han ett så starkt och entydigt stöd för Obama att frågan om motsättningar möjligen nu kan ersättas av spekulationer kring frågan om vad paret Clinton kan ha fått för utfästelser om sina framtida roller i Obamas administration.

Låt mig också säga att Bill Clinton är en lysande retoriker. Hans främsta styrka är inte att han kan inspirera och måla upp visioner med samma kraft som Barack Obama, utan han har i stället en alldeles särskild gåva när det gäller att med stor klarhet framställa vad saken gäller. Han kan på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förklara de centrala stridsfrågorna så att alternativen blir glasklara för väljarna. Måtte han komma att kampanja flitigt för Obama.

Lyssna och njut till en verklig mästare

DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

McCains beslutsamhet att vinna genom försåtliga lögner

Här kommer en mycket intressant studie i ohederlig argumentation.

Först en ny annons från John McCains kampanj.

Sedan det uttalande från Obama som ligger till grund för McCains attack.

Slutsatsen blir att McCain uppenbarligen inte drar sig för något. Han är ju en gång för alla “an American hero”, och en sådan bevarar väl sitt hjälteskap även om han tydligen frivilligt drar sig själv i den intellektuella och moraliska rännstenen. Men agerandet visar ju också vad han tror om sina landsmäns manipulerbarhet och urskillningsförmåga. Och kanske har han rätt? Opinionsundersökningarna visar i varje fall att hans smutskastning går hem till viss del.

Själv tycker jag att det är hög tid att inrätta en instans med juridisk rätt att värna en mogen politisk dialog från dylik fullständigt missvisande och lögnaktig propaganda.

DN, SvD1, SvD2,
———————————
Andra bloggare om , ,

Helhjärtade Hillary!?

Hillary Clinton höll ett ypperligt tal på demokraternas konvent. Det talas fortfarande mycket om att det finns starka motsättningar mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Hur stor substansen är i detta medieprat är svårt att avgöra. En del av det är med all sannolikhet ett sätt för media att stödja McCain. Under alla förhållanden var det till fördel för Hillary C att hålla ett tal som helhjärtat stöder Obama. Skulle det nu vara så att hon i realiteten hyser starka drömmar om att McCain skall vinna, så att hon själv skall kunna göra ett nytt försök 2012, så har hon inte råd att framstå som en så dålig förlorare att hon med rätta kan utpekas som den som vann valet åt McCain.

Här kan du se talet i dess helhet:

DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Förstklassig blivande “first lady”

Man kan onekligen undra om pratet om den amerikanska smältdegeln nu äntligen fått såpass genomslag i praktiken att det är dags för Michelle Obama som “first lady”. Frågan är förstås hur djupt rasismen egentligen sitter i USA. Och den frågan kommer onekligen presidentvalet att besvara. Att Michelle Obama är en lysande person precis som sin make är dock ställt utom varje tvivel. Och hennes tal på demokraternas konvent var skickligt och känslostarkt.

DN1, DN2, SvD
———————————
Andra bloggare om , ,