Intryck av Annie Lööf

Då och då brukar jag här på bloggen ta mig friheten att skriva ner mina personliga intryck av politiska ledare. Intryck som jag primärt får av att lyssna på deras tal och intervjuer i radio och TV. Så har jag t.ex. skrivit om Håkan Juholt och Mona Sahlin och så en hel del om kandidaterna i presidentvalet i USA 2008.

Och nu är det dags igen. På senare år har jag haft svårt att intressera mig för Centerpartiet. Maud Olovsson i all ära. Hon känns energisk, varm och på många sätt trevlig som person. Men hon har också något i sin utstrålning som hos mig utlöser en stark ovederhäftighetsvarning. Nu har hon emellertid blivit en del av den centerpartistiska ledarhistorien. Och fram har i stället Annie Lööf trätt. En person som jag lagt märke till tidigare, men inte skaffat någon direkt uppfattning om.

Nu har jag lyssnat på hennes stora tal på centerstämman och också på en hel del intervjuer. Mitt första intryck av Annie Lööfs tal var att hon ännu inte är någon fullfjädrad folktalare. Måhända gjorde hennes stora stund henne spänd. Rösten fick mig att associera till en lätt kraxande, sträng och krävande småländsk lärarinna som inte backar i första taget av den anledningen att hon har rätt. Samtidigt fanns det en hetta kring henne som inte i första hand kom ut som varm vänlighet och personlig sympatiskhet utan mera som viljestyrka och en känsla av höggradig angelägenhet. Så det är möjligt att personerna som satt där i lokalen kände sig rejält ”upphettade” även om det inte var ett i retoriskt avseende särskilt märkvärdigt tal. 

Efter att ha sett det här talet så kände jag mig en smula  förbryllad. Jag hade enkelt svårt att tillfullo förstå varför det finns sådan entusiasm i Centern för denna uppenbart ambitiösa unga dam. Men så lyssnade jag på flera intervjuer. Och då fick jag ett viktigt kompletterande intryck. I de intervjuer jag sett har Annie Lööf varit mycket skicklig. Hon känns varmt och vänligt hyperkoncentrerad på intervjuaren. Det känns som att hon omsluter den intervjuade personen, eller på något sätt ”suger in” honom eller henne i sin koncentrerade aura. Och då följer förstås i synnerhet tittarna med i detta ”sug”. Kanske är det detta som gör att hon har ryktet ”att gå igenom rutan”.

Men det finns ytterligare ett inslag i hur hon ter sig för mig som enligt min mening förekommer ytterst sällan. De allra flesta politiker känns som om de har medvetandet fullt av sådant som de inte säger, och därför skapar de utan att själva förstå det ett intryck som gör att man som lyssnare och tittare undrar hur det verkligen förhåller sig och vad som i själva verket är sanningen. Det är som om normalpolitikern har mycket av det som han eller hon säger i slutna rum eller mellan skål och vägg långt framme i sitt medvetande, och att det hela tiden pågår ett komplicerat halvmanipulativt redigerande av det budskap som presenteras. Ett budskap som då inte känns fullt ärligt eller trovärdigt.

Som jag uppfattar Annie Lööf  i de intervjuer jag sett har hon ytterst lite av denna politikersjuka. Om det beror på att hon är en enkel och ärlig person som säger vad hon menar och menar vad hon säger eller om det mest beror på att hon är osedvanligt starkt koncentrerad på sitt budskap vet jag inte. Men min känsla är att denna egenskap kommer att vara till hennes fördel i allt opinionsarbete.

I en av intervjuerna nämnde hon fem politiker som hon såg upp till: Jens Stoltenberg, Gudrun Schyman, Margaret Thatcher, Karin Söder och Lena Ek. Och här tror jag faktiskt att hon ger en tolkningsnyckel till sig själv som person.  Likt Stoltenberg vill hon vara principfast och klok när det verkligen gäller, men samtidigt också varmt närvarande för s.k. ”vanliga människor”. Likt Gudrun Schyman vill hon ha en feministisk approach som samtidigt är sexig och kvinnlig. När Gudrun S var i sitt esse så fanns det ju under ytan något närmaste erotiskt lockande över hennes variant av kommunism. Likt Margaret Thatcher vill hon vara en synnerligen viljestark exponent för en politisk princip som ligger i tiden. Kanske vill hon vara en nordisk sköldmö till kamp för ekologisk hållbarhet. Karin Söder talar förmodligen till lärarinnan inom Annie Lööf och till hennes längtan att bli en mogen och klok centerkvinna. Det är ju trots allt inte enbart en fördel att vara ung. Och valet av Lena Ek har förmodligen en liknande bakgrund. Här finns ju dessutom en möjlighet till konkret samarbete i nutid där Lena Ek kanske kan tjänstgöra som ett varmt och klokt stöd i Annie Lööfs mognadsprocess.

Jag har noterat att Annie Lööfs omnämnande av Margaret Thatcher som politisk förebild har lett till en hel del besk kritik. Men det tror jag är delvis förfelat. Jag tror inte att Annie Lööf vill ställa sig i spetsen för en utveckling som liknar en karikatyr av Thatchers hårda högerpolitik. Och skälet till det på det personliga planet är att min känsla inför Annie Lööfs utveckling som politisk ledare är att hon i grunden visserligen är en osedvanligt viljestark, klar och karismatisk person med visst Thatcherstuk. Men att hon samtidigt har en ännu så länge långt ifrån fullt utvecklad men likväl stark känsla av värme för andra människor, och faktiskt också känsla för rättvisa. Faktum är att jag vill gå så långt som att säga att det är ett slags potentiell landsmoderskänsla kring henne. Men samtidigt är det förstås mycket svårt att veta hur en ung person kommer att mogna. Att Annie Lööf är en rikt utrustad person är dock ställt utom varje tvivel.

När det gäller den politiska sidan av saken, dvs. vilket utrymme Annie Lööf kan få i sin ledargärning genom att vara associerad till Centerpartiet är förstås svårt att bedöma. Och därför inlåter jag mig inte på några större spekulationer om den saken utöver att påstå att den pågående ekonomiska krisen – som enligt min mening på sikt kommer att nödvändiggöra en mycket genomgripande samhällsomdaning – mycket väl kan komma att öka det politiska utrymmet för Centerpartiet. Jag ser i varje fall en renässans för landsbygden som långt ifrån osannolik. Och det skulle i så fall öppna möjligheter för ett klokt skött Centerparti. 

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, AB1, AB2, AB3, AB4, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4,

—–
Andra bloggare om , ,

Ett framsteg för homeopatin

Det skolmedicinska etablissemangets förhållande till s.k. alternativmedicin bygger knappast på ödmjukhet. Igår blev jag medveten om ett nytt exempel på detta när Högsta förvaltningsdomstolen fattade beslut i ett ärende rörande läkaren Anders Pettersson. Denne läkare har nämligen tagit sig friheten att erbjuda sina patienter homeopatisk behandling som komplement till övrig behandling. Den vetenskapliga rättrogenhetens väktare i form av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) hade då fattat beslut om att ställa nämnde Anders Pettersson under övervakning i 3 år. Men efter diverse turer i lägre rätt har Petterson uppenbarligen nu blivit friad av Högsta förvaltningsdomstolen. Socialstyrelsen förmenas därmed sin rätt att trakassera Pettersson för hans agerande.

Enligt Sveriges Radio är Pettersons kommentar till det inträffade att han är ”lite omtumlad”.  Förmodligen hade han inte förväntat sig att få domstolens hjälp att ta sig ur Socialstyrelsens ideologiska järngrepp. Samtidigt påminner han helt torrt om att han bara agerat som 54000 andra homeopatiska läkare inom EU.

I den Orwellska nyspråkstraditionen framträder så Anders Tegnell (avdelningschef på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning) och hävdar att Socialstyrelsen också fick rätt i domen. Eftersom Förvaltningsdomstolen inte uttalade sig om homeopatins eventuella verkningar utan i sina domskäl främst lyfte fram att Socialstyrelsen inte hade lyckats visa på några konkreta risker för patientsäkerheten så säger Tegnell att

En viktig del i domen som jag ser det är att domstolen inte tycker att homeopati är en del i en vård som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan den viktiga aspekten är att man upprätthåller en hög patientsäkerhet.

Lite annorlunda uttryckt tycks Tegnell mena att Förvaltningsdomstolens beslut betyder att homeopatin fortfarande är utan medicinskt värde, men att läkare kan (åtminstone ibland) ha rätt att rekommendera en eller annan behandling utan bevisad verkan så länge patientsäkerheten inte riskeras. Ett uttalande som bland annat underförstått betyder att ett av det skolmedicinska etablissemangets främsta dygder är dess månande om patientsäkerheten. Eftersom jag råkar ha en SvD artikel i färskt minne med rubriken Fler dör av läkemedel än i trafiken i USA så kan jag inte annat än höja på ögonbrynen inför Tegnells uttalande.

DN, SvD, AB

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Ny bok av Lester Brown på svenska

Eldsjälarna Doris Norrgård Almström och Lars Almström har nu gjort en ny insats. De ser med berömvärd flit och uthållighet till att den synnerligen produktive Lester Browns tankar blir tillgängliga på svenska.  Den alldeles nyöversatta boken har titeln Civilisationens väg – mot avgrund eller hållbarhet. Den verkar ännu inte finnas tillgänglig i bokhandeln, men den finns gratis nedladdningsbar här. Själv kommer jag att så fort som möjligt att både köpa och läsa Lester Browns bok eftersom jag med stor behållning läste hans förra. Mina läsintryck den gången finns nedtecknade i nyhetsbrevet 1:2010.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Om förmånen att få välja mellan alternativ som man inte vill ha!

Läste just en debattartikel om valfrihetens välsignelser. Det är några framstående kristdemokrater som under rubriken Valfriheten för enskilda är vinsten polemiserar mot den antologi som SNS har gett ut i frågan (Konkurrensens konsekvenser). Denna artikel fick mig att minnas att jag för ett antal år sedan framförde en tanke kring detta tema i en föreläsning. Och låt mig citera:

Det finns naturligtvis många fördelar med valfrihet. Men den verkligt intressanta maktfrågan för framtiden är inte att medborgarna kan välja mellan olika alternativ utan vem som har makt över de alternativ som finns att välja mellan. Och hur kloka dessa makthavare är och hur öppna de är för påverkan från vanliga medborgare.

För att illustrera vad jag menar skall jag ta ett exempel från en helt annan värld, herrekiperingsvärlden. För drygt 25 år sedan köpte jag en sommarkavaj som jag tyckte var mycket snygg. Den har dessutom visat sig vara så gott som outslitlig. Jag använder den fortfarande då och då som vardagskavaj när jag t.ex. går och handlar i Trångsunds centrum. Häromåret köpte jag en annan sommarkavaj på den s.k. fina gatan. Den var dyr och snygg. Men efter två kanske tre år var den utsliten. Hål i fodret och här på manschetten eller vad man nu skall kalla det. Och jag hade inte använt den särskilt mycket eller brutalt.

Men den kavajen och många andra klädinköp som jag gjort under de senare åren har övertygad mig om att det under några decenniers lopp skett en generell försämring när det gäller klädkvalitet. Jag har alltså fortfarande full valfrihet, jag kan välja att köpa vilka kläder jag vill. Men jag har inte blivit tillfrågad om jag vill ha en generell kvalitetsförsämring. När det gäller den frågan har jag ingen makt, och förstås inte heller över modets växlingar utan där prackas man på det som någon annan bestämmer.

Varje människa som tänker politiskt tänker alltså att valfrihet kan naturligtvis vara bättre än ingen valfrihet alls, men den centrala politiska maktfrågan är vem som har makten över de alternativ som erbjuds. Och det är den verkligt intressanta makten. Och hur klok är den? Och hur öppen för inflytande från vanliga medborgare är den i praktiken?

Som jag ser det är det alltså lätt att man i vurmen över hur bra det är att få välja mellan olika alternativ helt enkelt glömmer den viktiga makten över de alternativ som erbjuds. Det faktiska läget kan ju vara att man får förmånen att välja mellan alternativ som man inte vill ha. Och hur bra är det?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,