Allmänningarnas tragedi – ett möjligt motmedel

Karl-Erik Edris

Som alla någorlunda regelbundna läsare av min blogg redan insett har jag tagit en paus i bloggandet på grund av andra mycket absorberande skriverier. Men när jag idag läste Niklas Ekdals kloka reflektion om Allmänningarnas tragedi måste jag förmedla ett boktips i ämnet. Boken jag syftar på är skriven av Peter Barnes. Titeln är Capitalism 3.0 med den i sammanhanget talande undertiteln A Guide to Reclaiming the Commons.

Boken presenteras på följande sätt på omslaget:

The commons – those creations of nature and society we inherit and must preserve for our children – is under siege. Our current version of capitalism – the corporate, globalized version 2.0 – is rapidly squandering this shared heritage. Now, Peter Barnes offers a solution: protect the commons by giving it property rights and strong institutional managers.

Barnes shows how capitalism – like a computer – is run by an operating system. Our current operating system gives too much power to profit-maximizing corporations that devour our commons and distribute most of their profit to a sliver of the population. And government – which in theory should defend our commons – is all too often a tool of those very corporations.

Barnes proposes a revised operating system – Capitalism 3.0 – that protects the commons while preserving the many strengths of capitalism as we know it. His major innovation is the commons trust, a market-based legal entity with the power to limit use of scarce commons, charge rent, and pay dividends – in both cash and services – to everyone.

In Barnes’ vision, an array of commons trusts would institutionalize our obligations to future generations, fellow citizens, and nature. Once established, they’d use markets and property rights to create a better world for all.

Capitalism 3.0 offers a practical alternative to our current flawed economic system. It points the way to a future in which we can retain capitalism’s virtues while mitigating its vices.

Hemsidan för boken finns här och organisationen On the Commons intressanta hemsida finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Retorik är inte bara ord!

Karl-Erik Edris

Läste just en intresant DN-artikel om Barack Obamas talekonst. En professor i retorik vid Lunds universitet uttalar sig. Han heter Anders Sigrell och artikeln har rubriken Obama hyllas för sin talekonst. Sigrell hävdar att segertalet är ”extremt bearbetat” och så melodiskt i sin utformning att det nästan är som ett musikstycke. Risken med detta sägs dock vara att ”lyssnaren hör melodin, men inte innebörden”. Och så framför han en del andra synpunkter som det säkert ligger en hel del i.

Jämförelsen med musik är på många sätt välfunnen. Men en sak missar enligt min mening Sigrell. Retorik är mer än ord på samma sätt som musik är mer än noter. Den som framför musiken eller talet måste ha den rätta förmågan. Det säger sig självt att den som skall spela måste vara en skicklig instrumentalist för att det skall bli riktigt bra. Men egentligen är det väl analogin mellan sång och talekonst som är bäst. Det handlar om rösten och vad den förmedlar. Melodin må vara vacker, men bär inte rösten upp den så faller det hela platt till marken.

Så det unika med Barack Obama är inte hur välskrivna hans tal är utan hans röst. Och vad den bär fram. Det är rösten som griper människorna så djupt att det är mycket svårt att att artikulera.

En viss aning om vilken typ av påverkan det handlar om ges av författaren Alice Walker, mest känd för Purpurfärgen, särskilt i inledningen till det öppna brev som hon skrev till Obama direkt efter hans seger. Hon skriver:

Dear Brother Obama,
You have no idea, really, of how profound this moment is for us. Us being the black people of the Southern United States. You think you know, because you are thoughtful, and you have studied our history. But seeing you deliver the torch so many others before you carried, year after year, decade after decade, century after century, only to be struck down before igniting the flame of justice and of law, is almost more than the heart can bear. And yet, this observation is not intended to burden you, for you are of a different time, and, indeed, because of all the relay runners before you, North America is a different place. It is really only to say: Well done. We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about.

Och det är förstås särskilt de tre sista meningarna – We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about – som kommer kärnan i hans påverkan närmast.
———————————
Andra bloggare om , ,

Ett nytt och inspirerande ledarskap

Karl-Erik Edris 5 Comments

Så visade det sig då till sist att det amerikanska folket besatt nödvändig urskillningsförmåga. Ibland har jag haft mina tvivel, inte minst under primärvalen. Och så kom de starkt tillbaka i samband med republikanernas konvent, då jag verkligen befarade att McCain skulle bli svårslagen. Men några dagar senare berördes jag av en så djup inre förvissning om att Barack Obama skulle vinna att jag faktiskt inte kunnat oroa mig sedan dess. Och det blev som jag trodde. Det var helt enkelt en underbar natt framför TV:n och datorn. Spänningen var väl inte så stor eftersom det för varje någorlunda god teckentydare var uppenbart tidigt att Barack Obama skulle segra. Och han gjorde det med besked.

Denna seger är för mig ett mycket gott tecken för utvecklingen i USA och världen. Jag vet att det nästan alltid är säkrast att ha en cynisk hållning till förväntningar om storartade politiska förändringar. Men idag skall jag låta mitt naiva hjärta råda. Det jag hela tiden sett som Obamas verkliga gåva till storpolitiken och människorna, och som hans magiska röst frambär, är hans ledarskap. Han är något helt annat än den vanliga sortens rädda ledare som när de med mer eller mindre tvivelaktiga metoder nått sin maktposition visar sin litenhet genom att pressa in sina underlydande i sina egna inskränkta perspektiv och personliga småsintheter. Ledare som inte bara får människor att krympa, och mest se till sitt eget i misstänksamhet och rädsla, utan också bidrar till att sprida cynism om allt ledarskap. En cynism som sätter likhetstecken mellan ledarskap och maktmissbruk.

Som jag ser det har Barack Obama stora möjligheter att visa för sitt folk och för världen i övrigt hur ledarskap verkligen skall bedrivas för att den ambivalenta och rädda lilla människan skall våga lita på sina bästa sidor. Detta kan förstås låta banalt. Men verkligheten är den att vår föga välskötta värld är ett ytterst talande vittnesbörd inte om hur de måste vara utan om hur det blir när vi människor låter vår rädsla, misstänksamhet, allmänna småsinthet och egoism styra våra handlingar. Det vi behöver är alltså ledare som kan stödja alla människors positiva förmåga till framsynt ansvarstagande för sig själva, sina närmaste och även långt vidare cirklar än så för den händelse förmågan att konstruktivt inkludera är tillräckligt stor.

Barack Obama är för mig en ledare som verkligen från djupet av sin varelse förstår att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem har gemensamma lösningar. Den rädde ledaren vill minska maktkretsen och exkludera det problematiska. Denna manöver gör att ledaren tycker sig stärka sin makt, men i själva verket är denna känsla ett sken. De lösningar som föds genom att det problematiska exkluderas, och därmed inte blir förstått, är inga reella lösningar. Och inget blir bättre av att den inbillat mäktige försöker tvinga sina skenlösningar på verkligheten.

Mitt hjärtas övertygelse är att i Barack Obama har världen fått en ledare som verkligen är värd att se upp till och inspireras av. Den makt till konstruktiv förändring som finns i att vi alla fattar klokare och mer inkluderande beslut är ofantlig.

Lyssna bara på Barack Obamas tal.

Som ett litet PS vill jag till sist nämna John McCain. Hans tal berörde mig starkt. Det blev till sist med McCain som med Hillary Clinton. Först när dessa båda ambitiösa politiker till sist kunde erkänna sig besegrade så visade de något av sina personer som är djupt tilltalande. I McCains fall förändrades t.o.m. hans röst så att ett äkta stråk av medkänsla ibland kunde lysa fram.


DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3,AB4
——————————–
Andra bloggare om , , ,

Liten halvfaster stjälper ofta stort lass?

Karl-Erik Edris

Nu görs det tydligen stor sak av att Obamas halvfaster lever illegalt i USA. Nyheten pryder t.ex. förstasidorna på SvD:s, DN:s och Aftonbladets webb. Uppenbarligen finns det några som hoppas att detta skall framstå som ett vägande skäl att avstå från att rösta på Barack Obama som president. Det är verkligen inte mycket att komma med.

För egen del har jag inga halvfastrar eller halvmostrar som jag känner till. De fastrar och mostrar som jag har haft är alla döda utom en. Hon bor i Grästorp. Jag träffade henne senast helt kort på min fars begravning för 17 år sedan. Och skulle hon nu mot förmodan göra något olagligt, t.ex. snatta på COOP i Grästorp, så skulle ju alla direkt förstå hur avslöjande detta är när det gäller min moral och karaktär. Skulle jag ha någon framtid överhuvudtaget efter detta?

Den nyhet som McCain-sympatisörerna med all sannolikhet skulle ha önskat när det gäller denna halvfaster till Obama är förstås att han skulle ha utnyttjat sitt inflytande för att med regelvidriga metoder hjälpa henne. Då skulle man ha kunnat på olika mer eller mindre subtila sätt antyda att han som president skulle komma att agera som en afrikansk klanhövding. Det vore något det. Men förmodligen hoppas man väl att folk nu i stället skall tänka att han har helt hjärtlöst struntat i sin kära halvfaster för att han av egoistiska politiska syften velat dölja att han fungerar som en afrikansk klanhöving. Men att han sedan kommer att visa sin rätta natur.

Det är skönt att valkampanjen snart är över.
———————————-
Andra bloggare om , ,