I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.
Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill ”budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit ”ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.
Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.
Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.
Men hoppets krafter spirar förstås här och där. Lokala välskötta verksamheter med visionär framtidsskapande potential finns. För egen del väntar jag därför bara på att centrum skall våga släppa sitt grepp.
———————————
Andra bloggare om vantrivsel, maktmissbruk, auktoritärt ledarskap, politik, förvaltning, offentlig sektor, tjänstedilemmat, civilisationsskifte, historiefilosofi