F.d. spärrvakten, nu ledarskapskonsulten Karl-Erik Edris är optimistisk pessimist.
”Corporate citizenship kan få betydelse – om företagen vill.”
Han skrattar ofta och smittande, det händer att folk viker sig dubbla på hans föreläsningar. Men samtidigt vill Karl-Erik Edris bara gråta åt eländet han pratar om. För det är bråttom att rädda vår misskötta värld. Hoppet finner han i det nya ansvarsmedvetandet, corporate citizenship , som sprider sig bland företagen. Liksom i gamla lärdomar från vår historia.
Under dryga 20 år som spärrvakt i Trångsunds pendeltågsstation söder om Stockholm jobbade Karl-Erik Edris parallellt som författare, översättare och ledarskapskonsult. Och från 1998 ägnar han sig på heltid åt konsultandet. Hans breda akademiska studier i bl.a. statsvetenskap och historiefilosofi kombinerat med många års studier av människor mitt i vardagen, har hittills gett stoff till fyra böcker: Vision eller vanmakt, I elfte timmen, Den vise VD:n och Oanade möjligheter. Alla mycket lovordade och en av dem, Den vise VD:n på väg att ges ut i USA. Martin Rutte, amerikansk konsult och bestsellerförfattare skriver i förordet att det är ”en av de viktigaste böcker jag någonsin läst”.
Böckerna får en inte att skratta – till skillnad från hans föreläsningar där han dråpligt kan likna oss människor vid myror på ett schackbräde – men de engagerar likväl. De handlar om behovet av en ny vision för vår värld och nya spelregler för att uppnå den.
– Jag tror att läget är mycket allvarligare än vad politiker och företag tror, säger Karl-Erik Edris.
– När man ser allt elände i världen kan man inte göra annat än att gråta. Men vi tar inte tag i grundproblemet, utan vi gör som när man tar en Prozac: vi vill ha det som vi har det, bara må lite bättre.
Ett av grundproblemen är vårt ekonomiska system, menar han.
– Jag tror inte på det där ”nyliberala dillet”; det är en fantasi att marknadsekonomin kan lösa politiska problem. Jag anser faktiskt att vår nuvarande kapitalism har lika lysande framtidsutsikter som den totalitära kommunismen. Och skälet är förstås att det ekonomiska systemet inte tillgodoser alla människors grundläggande behov.
I dag knakar det betänkligt i fogarna och snart kommer vi inte undan den grundliga översyn som behövs. Protesterna i Seattle, Göteborg, m.m., kommer att fortsätta var än systemets upprätthållare samlar sig.
– Företagen kommer att av ren självbevarelsedrift bli tvungna att hjälpa politikerna med att ta fram nya spelregler för hur vi ska skapa en bättre värld, tror Karl-Erik Edris.
Här kan det framväxande ansvarsmedvetandet bland företagen, corporate citizenship, spela en viktig roll. Alltfler företag inser att man är en del av samhället och beroende av dess väl och ve.
– Corporate citizenship kan få betydelse – om företagen vill, säger Karl-Erik Edris.
I hans senaste bok Oanade möjligheter (Caduceus förlag) beskriver han
hur. Läsaren får tjuvlyssna till ett fiktivt ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship: ett stort och ansett företag har dragits in i mediacentrifugen genom att ett Stripteasereportage avslöjat att en av företagets underleverantörer använt barnarbete.
Påminner om 1800-talet
Det finns också mycket att lära av historien, menar Karl-Erik Edris. Dagens nyliberalism liknar manchesterliberalismen i Storbritannien på 1800-talet. Då rådde en stark tilltro på marknadskrafternas möjligheter att skapa ett gott samhälle och det skedde en stark förskjutning av makten från politikerna till företagen. Men även om förhoppningarna infriades till viss del blev spänningarna allt större i samhället.
Särskilt de skriande ekonomiska orättvisorna gjorde länderna svårstyrda. Hotet om revolution var påtagligt. Och politikerna måste därför tygla marknaden lagstiftningsvägen.
– Nu är vi på sätt och viss i en liknande situation, men den här gången är det den globala marknaden som måste tyglas. Annars kommer orättvisorna och eländet i världen att slå tillbaka på oss själva. 11 september var bara en första tankeställare.
Vinna förtroende
Det främsta motivet hittills för företag att ge sig in i corporate citizenship har varit ”att undvika att bli ertappade med byxorna nere”, att undvika negativ PR som kostar pengar. Men det finns också motiv för en mer offensiv hållning. Ett företag som upplevs genuint ansvarstagande i miljö- och sociala frågor, vinner något mycket värdefullt: förtroende.
Men så länge som förtroendekapital och andra immateriella tillgångar inte tillmäts samma betydelse som traditionella ekonomiska faktorer, sinkar det utvecklingen.
”Bra Penninghantering”
– Ansvar lönar sig på lång sikt, men inte i kvartalsekonomin. Därför behövs det mer tröghet i det ekonomiska systemet. Vi behöver nya definitioner för vad företagande går ut på och vad som är en god förvaltning. Kanske skulle vi ta fram en märkning för ”Bra Penninghantering”, säger Karl-Erik Edris.
I dessa nya definitioner finns inte plats för tron på evig tillväxt. Den är helt enkelt inte förenlig med en hållbar utveckling, menar Karl-Erik Edris.
– Vi ökar vår tillväxt för att få råd att lösa problemen som den ökade tillväxten orsakar. Men inte minskar problemen för det, utan vi måste fortsätta att öka tillväxten för att få råd med fortsatt tillväxt.
Måttlighet ger mer
I grunden handlar det om att vi alla, inte bara företagen, måste definiera vad som egentligen är viktigt för oss. Den värld vi har i dag är en spegling
av vad som anses eftersträvansvärt:
– Mer, mer. Och snabbt, helst nu, sammanfattar Karl-Erik Edris.
Men inte gör det oss lyckligare. När han framkallar sin sinnebild för lycka, sitter han som pojk med morfar på en bänk under ett päronträd på bondgården i Dalsland.
– Vad hade kunnat bli bättre i den stunden om vi hade konsumerat?
Måttlighet, göra meningsfulla saker och satsa på kvalitet i relationer – det borde vara eftersträvansvärt.
– I dag ska vi satsa på oss själva, men vi borde satsa mer på gruppen. Att få lite av gamla tiders bykänsla, där man har kontakt med människor i alla åldrar och skikt. Då känns det OK att betala skatt, så att andra med sämre förutsättningar kan få ha det hyggligt. Meningen med livet kan inte vara att ha så mycket pengar som möjligt när man dör.
– Tänk om vi kunde se på pengar som på luft. Vi förbrukar så mycket som vi behöver för att leva, men vi samlar inte extra luft i källaren för att hyperventilera den dag andra ligger på trottoaren och kippar efter andan.
Text: Susanne Nyman.
Artikeln publicerad i nummer 1 våren 2002 av Etik och Affärer – Nyhetstidning om etik i företagsledning, investeringar och konsumtion. www.etikochaffarer.com