(Publicerat 2021-03-30) – PDF
I. Två nya poddavsnitt
Det första nya poddavsnittet är avsnitt sju i podden I fjärilens tid. Det är Fredrik Lidman och jag som samtalar med Jeanette Åkerlund. Och titeln på samtalet är Från djupaste kris till ny mening.
Första gången jag försökte sätta mig in i Jeanette Åkerlunds situation var när hon hade nominerats till Hillesgårdspriset där jag ju sitter som juryordförande. Och vi i juryn imponerades av hur hon förkrossad av sorg efter att hennes dotter Ebba blivit offer för terrordådet på Drottninggatan, ändå med stor klarhet tog ställning för förlåtelsen och försoningen. Inte så att Jeanette var menlöst överslätande utan hon insåg att om hon skulle hänga upp sig på den själsligt grovt vilseförde lastbilsmarodören så skulle han inte bara ta Ebbas liv utan på sitt sätt även hennes. Så vi gav Jeanette Åkerlund Hillesgårdspriset för medmänsklighet och förlåtelse 2018 ”för att hon i en situation där hatets och bitterhetens krafter ständigt kan pocka på utrymme tagit ställning för förlåtelsens och försoningens ljus. Så hedrar hon sin dotter Ebbas minne och påminner oss alla om att livet blir vackrare om vi låter våra bättre sidor få överhanden”.
Det är minsann ingen enkel sak att hitta tillbaka till den egna livsglädjen och kraften efter en sådan vedervärdig och djupt chockerande händelse som det var för Jeanette att förlora sin enda dotter. Men redan vid prisutdelningen hösten 2018 märktes det att hon höll på göra något vackert och framtidsskapande av sin sorg och förlust. Och när Fredrik Lidman och jag nu har träffat Jeanette igen för ett samtal i poddserien I fjärilens tid så är det en ren glädje att märka att kraften som vi tidigare anat bakom Jeanettes milda känslighet nu fått formen av en livsförändrande målmedvetenhet. Insamlingsstiftelsen Ebbas Änglar är under Jeanettes ledning (och med hennes kloka medarbetares hjälp) på väg att bli en stark och betydelsefull manifestation av den medmänsklighet som är naturlig för det fria och öppna människohjärtat.
Så lyssna gärna och inspireras av vårt samtal.
Det andra nya poddavsnittet är avsnitt åtta i Hillesgårdsakademins podd Banbrytande ledarskap. Det har titeln Banbrytande grupparbete, och är ett samtal mellan Monika Neukirchen, Fredrik Lidman och mig själv. Och låt mig här använda Monikas LinkedIn-presentation av podden:
”Har du upplevt ett magiskt grupparbete där du fick tillgång till den bästa versionen av dig själv? Har man upplevt det är det svårt att nöja sig med sammanhang där man inte fullt kommer till sin rätt. Jag är just nu i två sådana sammanhang där jag får tillgång till en potential jag inte annars kan nå, och det ena är med de två herrar jag samtalar med i denna podd – Karl-Erik Edris och Fredrik Lidman (och det andra sammanhanget berättar jag om i podden).
I detta poddavsnitt pratar vi om detta med grupper, grupparbeten, om att hitta sin eller sina grupper. Vi pratar om gruppens centrala roll i arbetet med att lämna den väg vi är inne på för att hitta en ny bana och om skillnaden mellan att med intellektet tänka fram en lösning, jämfört med att tillsammans i en grupp pejla in ett kreativt pockande av något som vill bli till. Och vi pratar om vad som krävs av mig som individ för att kunna delta i ett banbrytande grupparbete, och om egot och kreativa processer. Och vi pratar om att förhålla sig varsamt till födelsen av något nytt.”
Inom Hillesgårdsakademin har vi dessutom i dessa coronatider börjat följa upp våra poddavsnitt på Zoom under rubriken ”Samtalet fortsätter”. Samtalet kring den senaste podden kommer att ske torsdag den 29 april 16.00-18.00. Uppgifter om praktiska detaljer och anmälan finns här.
II. Stellan Tengroths föreläsning
På Rotary i Göteborg har Stellan Tengroth hållit en mycket intressant föreläsning om läget i samspelet mellan ekologi, ekonomi och energi. Det är ett föredrag som på knappa 30 minuter behandlar 6 huvudområden:
1. Den ekologiska ramen
2. Det fossila järngreppet
3. Peak Oil är en realitet
4. Drömmar om solenergi och elbilar
5. Glöm den gröna tillväxten
6. Rid ut den perfekta stormen
En lite mer tidsödande klassiker på området är annars Chris Martensons The Crash Course.
Anledningen att jag påminner om den här typen av bistra realiteter är att hur stor tilltro man än kan ha om att det ligger i mänsklighetens makt att skapa en ljus framtid så är det nödvändigt att inte göra sig alltför rosenskimrande föreställningar om hur situationen ser ut och om vad som torde krävas.