Socialstyrelsen publicerade idag en rapport med titeln Vårdskador inom somatisk slutenvård. Denna rapport ger vid handen att 8,6 % av patienterna inom den somatiska slutenvården har tecken på vårdskador. På årsbasis skulle detta betyda 105000 vårdskador. I runda slängar var tionde vårdskadad patient får bestående men eller funktionsnedsättning. Det handlar alltså om c:a 10000 patienter om året. Och i tre procent av fallen bidrar vårdskadan till patientens död, dvs. c:a 3000 patienter dör årligen av den behandling som de får inom sjukvården.
I pressmeddelandet i samband med rapportens publicering uttalar sig chefen för Socialstyrelsens tillsynsavdelning, Johan Carlsson. Han säger till att börja med att ”sedan de journaler vi har granskat skrevs 2003-2004 har mycket hänt på patientsäkerhetsområdet men fortfarande finns mycket kvar att göra”. Detta är en klassisk byråkratutsaga. I stället för att rent ut säga att siffrorna är fullständigt oacceptabla, ja skandalösa så tar man udden av dem genom att framställa det som att vi är på rätt väg och att det därför inte finns någon anledning till oro. Vi får också veta att ansvaret för vårdskadorna ”ligger i första hand på hälso- och sjukvården själv”. Något som får mig att undra över om man verkligen har övervägt att skylla det hela på de otillständigt svårbotade och lättdödade patienterna.
I vilket fall som helst betonar Socialstyrelsens pressmeddelande att det viktigaste är att sjukvården förebygger vårdskador genom att utveckla ”rutiner för det egna säkerhetsarbetet”. Och man gör också följande jämförelse: ”Precis som andra avancerade verksamheter som flyget och processindustrin, behöver vården utveckla ett system av egenkontroll av de egna rutinerna”. Och det som i detta sammanhang sägs krävas är ”förbättrad information till patienterna samt inom och mellan vårdenheter och striktare hygienregler”.
I dagens DN kommenterar Göran Hägglund Socialstyrelsens rapport i en rätt klok artikel, och jag skall inte fördjupa mig närmare i hans olika idéer kring vilka underverk som skulle kunna åstadkommas om man hade en lika bra webbaserad journalföring som i den amerikanska veteransjukvården. Det jag i stället vill lyfta fram är det fullständigt häpnadsväckande faktum att en rapport som denna inte leder till ett fullständigt ramaskri. Visserligen är det känt sedan tidigare att sjukvården kostar tusentals personer om året livet. Men varför har vi fortsatt förtroende för denna verksamhet. Skulle det gälla någon annan verksamhet så skulle det tveklöst vara annat ljud i skällan. Tänk t.ex. om 8,6 % av flygpassagerarna skadades under själva flygandet. Och att 3 % av dem som skadades faktiskt dog. Det behövs inte någon större insiktsfullhet för att förstå att om dessa förhållanden rådde så skulle flyget få oöverstigliga svårigheter med passagerarunderlaget.
Så den fråga jag ställer mig är: hur har sjukvården kunnat få sådan makt över våra sinnen att vi tycker att det i stort sett är OK att det fungerar som det gör?
Jag vet inte svaret. Kan det verkligen räcka med en lagom kombination av egen dödsrädsla och det penningstarka medicinindustriella komplexets skickliga marknadsföring av sin människosyn, verklighetsuppfattning och sjukvårdsideologi?
Själv tänker jag på ett råd som en av mina vänner har gett mig. Han är själv läkare, och sa vid ett tillfälle av klarsyn att ”man skall inte söka läkare i oträngt mål”.
SvD
———————————-
Andra bloggare om sjukvård, sjukhus, läkare, socialstyrelsen, patientsäkerhet, död, vårdskador, medicinindustriella komplexet, människosyn, verklighetsuppfattning, sjukvårdsideologi, skolmedicin, dödsrädsla