Läste just en debattartikel om valfrihetens välsignelser. Det är några framstående kristdemokrater som under rubriken Valfriheten för enskilda är vinsten polemiserar mot den antologi som SNS har gett ut i frågan (Konkurrensens konsekvenser). Denna artikel fick mig att minnas att jag för ett antal år sedan framförde en tanke kring detta tema i en föreläsning. Och låt mig citera:
Det finns naturligtvis många fördelar med valfrihet. Men den verkligt intressanta maktfrågan för framtiden är inte att medborgarna kan välja mellan olika alternativ utan vem som har makt över de alternativ som finns att välja mellan. Och hur kloka dessa makthavare är och hur öppna de är för påverkan från vanliga medborgare.
För att illustrera vad jag menar skall jag ta ett exempel från en helt annan värld, herrekiperingsvärlden. För drygt 25 år sedan köpte jag en sommarkavaj som jag tyckte var mycket snygg. Den har dessutom visat sig vara så gott som outslitlig. Jag använder den fortfarande då och då som vardagskavaj när jag t.ex. går och handlar i Trångsunds centrum. Häromåret köpte jag en annan sommarkavaj på den s.k. fina gatan. Den var dyr och snygg. Men efter två kanske tre år var den utsliten. Hål i fodret och här på manschetten eller vad man nu skall kalla det. Och jag hade inte använt den särskilt mycket eller brutalt.
Men den kavajen och många andra klädinköp som jag gjort under de senare åren har övertygad mig om att det under några decenniers lopp skett en generell försämring när det gäller klädkvalitet. Jag har alltså fortfarande full valfrihet, jag kan välja att köpa vilka kläder jag vill. Men jag har inte blivit tillfrågad om jag vill ha en generell kvalitetsförsämring. När det gäller den frågan har jag ingen makt, och förstås inte heller över modets växlingar utan där prackas man på det som någon annan bestämmer.
Varje människa som tänker politiskt tänker alltså att valfrihet kan naturligtvis vara bättre än ingen valfrihet alls, men den centrala politiska maktfrågan är vem som har makten över de alternativ som erbjuds. Och det är den verkligt intressanta makten. Och hur klok är den? Och hur öppen för inflytande från vanliga medborgare är den i praktiken?
Som jag ser det är det alltså lätt att man i vurmen över hur bra det är att få välja mellan olika alternativ helt enkelt glömmer den viktiga makten över de alternativ som erbjuds. Det faktiska läget kan ju vara att man får förmånen att välja mellan alternativ som man inte vill ha. Och hur bra är det?
Det var en fröjd att höra Håkan Juholts tal. Äntligen en fullt närvarande person som talar från hjärtat. Min första reflektion kring valet av Juholt gäller den bespottade valberedningen. Den har ju kritiserats för en skrattretande otidsenlig process som leder tankarna till katolska kyrkans påveval. Och när Berit Andnor talar om processens öppenhet så verkar många känna en doft av Kafka. Men om nu en fullständigt värdelös och otidsenlig valberedningsprocess leder till valet av en man av Håkan Juholts kaliber hur dålig är då processen? Jag ställer bara frågan. Och dessutom kan man ju tillfoga att katolska kyrkan verkar ha klarat sig ganska bra. Och ganska länge.
Det mest utmärkande för Juholts tal var förstås med vilken ledighet och personlig närvaro som det framfördes. Det är så som trovärdighet genereras. Man jämför honom med Göran Persson, men det är enligt min mening en haltande jämförelse. Göran Persson var visserligen en mycket god talare, men han hade en helt annan utstrålning kring sig. Han var kung sol och skapade i varje fall inte hos mig en känsla av att han ledde en rörelse på ett levande och kreativt sätt. Han var kraftfull, slug och beslutsför, men växte människor i hans närvaro? Och kunde han generera den kärlek och glädje som kan få en grupp att blomstra? Så vitt jag kan bedöma var Göran Persson i själva verket en självsäker ledare som höll andra i schack.
Juholt är förstås än så länge ett oskrivet blad som ledare. Men det här första talet (uppbackat av ytterligare några mediala framträdanden under senare tid) indikerar kraftfullt att Juholt är självsäker på ett helt annat sätt än Göran Persson. Jag tror helt enkelt att Juholt har en smittande självsäkerhet som gör att andra växer och utvecklas. Han verkar inte känna sig hotad av andras styrka. Naturligtvis skulle jag veta mer om detta om jag hade jobbat med honom eller talat med personer som gjort det. Men det intryck han gör på mig är just att han har en attityd till sig själv och till sin uppgift som gör att andra känner inspirerad stolthet inför att få hjälpa Juholt att leda socialdemokraterna till framgång.
Detta är en oerhörd styrka. För det möjliggör för socialdemokraterna att åter blir ett angeläget parti i kraft av ett tillräckligt självförtroende i sin ideologiska grundhållning för att våga gå verkligheten mycket nära. Den ideologiskt osäkre eller krampartade ser ju hela tiden saker som de borde vara enligt ett stelnat ideologiskt schema och missar därför hur det verkligen förhåller sig. Det är samma psykologi i detta som när en psykolog möter en klient. Känner klienten att psykologen mest är ute efter att bekräfta sina förutfattade och inlärda teorier om saker och ting så sluter sig klienten och för därigenom psykologen bakom ljuset. Och får heller förstås ingen hjälp eftersom psykologen relaterar sig till en teoretisk fantasi om klienten och inte till den verklige klienten. Framgångsrik politik kräver lyhörd kontakt med verkligheten. Så är det bara. Och skall jag alltså döma enbart av det intryck Juholt gör så har nu socialdemokraterna möjligheter att hitta tillbaka till att vara en framtidsskapande politisk rörelse.
När det gäller Juholts politiska besked är jag inte lika oförställt positiv som när det gäller det intryck han gör som person och ledare. Men hur paradoxalt det än kan låta är detta med de politiska beskeden inte lika viktigt i det här läget. Han gjorde en del klara och starka ideologiska markeringar om solidaritet och rättvisa, och dem delar jag helt och fullt. Och jag uppskattar mycket hans intentioner att se till att Socialdemokraterna öppnar sig för det bästa framtidstänkandet om ekonomi och politik.
Men det jag framför allt känner mig tveksam inför är hans syn på det rådande ekonomiska systemet. Han yppade inte ord som ens antydde en kritik mot hur det ekonomiska systemet fungerar. Att han inte gillar att skattepengar förvandlas till vinster i internationella riskkapitalbolag är enligt min mening ingen djupgående kritik av vårt ekonomiska systems grundläggande spelregler. Så det jag undrar är om han är en god gammalsosse eller gråsosse i den meningen att han tror att i stort sett evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att han alltså tror att det oavsett rådande miljö-, klimat- och resurskriser skall gå att hitta ett sätt att få ekonomin att växa utan att det går åt fanders med vår vackra jordiska hemvist. Att det alltså skall gå att genom teknologiska innovationer skapa en s.k. ”hållbar tillväxt” som kopplar loss tillväxten från det som hittills har varit dess miljökonsekvenser.
Har han den tron så hoppas jag att han också har en öppenhet för omprövning den dag det inte längre går att undvika en sådan. Då kanske han kan snegla lite åt Göran Perssons håll och väcka tanken om ett grönt folkhem till liv igen. Men denna gång utan illusioner om evig tillväxt.
Sist och slutligen vill jag bara säga att jag tycker att socialdemokraterna verkligen är att gratulera till att de trots det som verkade vara en katastrofal ledartorka kunde vaska fram en man med Juholts resning. Det lovar gott för framtiden. Att jag känner mig osäker på Juholts och partiets beredskap inför den förestående globala omkonstruktionen av det ekonomiska systemet förändrar inte detta omdöme. Globalt sett finns denna beredskap i mycket ringa mån inom det politiska livet. Den odlas i andra sammanhang. Men när det blir verkligt skarpt läge så är enligt min mening Socialdemokraterna långt bättre positionerade att bidra till denna omkonstruktion av det ekonomiska systemet än de borgerliga partierna. Och förklaringen är förstås deras betoning på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Detta tillsammans med frihet under ansvar är värden för framtiden.
Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.
Ibland önskar jag att jag kunde läsa tyska obehindrat. Men två eller möjligen tre års studier i början på sextiotalet har inte lämnat tillräckliga intryck, och varje gång jag har försökt väcka upp mina kunskaper från de döda så har min viljekraft varit för svag. Rolf Gustavsson – Svenska dagbladets utmärkte kolumnist – är den som senast påmint mig om att jag faktiskt borde kunna tyska. Han gör det i en kolumn med rubriken Europas stabilitet är inte längre given. Den handlar om Peer Steinbrück, en f.d. tysk socialdemokratisk finansmininister och hans nya bok Unterm Strich.
Det som slog an hos mig är framförallt två avsnitt:
Ingenting garanterar att vi i Europa om tio år har kvar vårt hyggliga välstånd. Djupgående ekonomiska, sociala och demografiska förskjutningar skakar grundvalarna i vårt välfärdsbygge. De processerna påskyndas av den ekonomiska och finansiella krisen, som långt ifrån är över. Alla hoppas på ekonomisk tillväxt som en mirakelmedicin, men ingen vet varifrån den skall komma. Därför varnar Steinbrück uttryckligen för den stora nästan oemotståndliga frestelsen att släppa loss litet mer inflation för att ta ner de väldiga statsskulderna. På sikt hotar en ny världsomspännande inflationsvåg, skriver han.
och
Peer Steinbrücks huvudpoäng är att de allra flesta ledande politiker i Europa sprider illusioner om en stabilitet som inte längre är given. De låtsas kunna lösa problemen, men lyckas bara begränsa skadeverkningarna av den otyglade finanskapitalismen – i bästa fall. Han förespråkar ett nytt socialt kontrakt för att rädda välfärden efter den formel som föregångaren Karl Schiller formulerade: ”så mycket marknad som möjligt och så mycket stat som nödvändigt”.
Huruvida Karl Schillers formel är den rätta kan förstås diskuteras, men jag delar helt uppfattningen att det är fullständigt förödande att dagens politiker låtsas kunna lösa problemen. De håller därigenom liv i illusionen att vi har det bästa av alla tänkbara ekonomiska system och att vi med lite rattande hit och dit och lite tandlösa globala överenskommelser kan med framgång fortsätta jakten på den eviga tillväxten. Ett mycket farligt förhållningssätt som på sikt öppnar för missnöjespartier som får nuvarande missnöjespartier (av t.ex. Sverigedemokraternas snitt) att framstå som sansade.
Som jag ser det råder det en nästan förlamande konservatism i det politiska livet. Vi håller med stigande desperation fast vid det recept som vi i princip har följt under hela den moderna epoken, dvs. grovt sett sedan franska revolutionens dagar. Ett recept som föreskriver evig kunskapsutveckling genom vetenskapen omsatt i evig teknologisk utveckling som sedan omsätts på en någorlunda fri marknad i evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardökning. Och oavsett vilka problem vi hamnar i så framhålls tillväxten som lösningen. I synnerhet den tillväxt som försetts med det till synes klimat- och miljömedvetna epitetet ”hållbar”.
Hur länge vi kommer att lida av denna bakåtblickande kramp i det politiska livet är svårt att sia om. Men ju halsstarrigare vi blir desto större kriser lär vi dra på oss.
Men detta lilla blogginlägg är inte rätt forum för att fundera djupt över den politiska kris av globala dimensioner som råder. Kanske jag får tid och inspiration att lite längre fram göra en nyhetsbrevsanalys av situationen. Från svensk horisont är i varje fall valresultatet och det pågående tumultet inom socialdemokratin en intressant illustration till det politiska livets samlade tomhänthet inför framtiden.
Häromdagen retade statsvetarprofessorn Bo Rothstein alla marknadsfundamentalister med sin debattartikel i SvD betitlad Nyliberalerna tysta så det dånar. Han driver där tesen att avsaknaden av en nordisk välfärdsmodell är en viktig orsak till den pågående amerikanska finanskrisen. Själv är jag väl inte så övertygad om det, även om det säkert är så att att en sådan välfärdsmodell skulle ha kunnat bidra stabiliserande på marginalen.
En klokare synpunkt än Rothsteins på den pågående krisen som jag just läste är Hazel Hendersons artikel Chicago Boy’s Curse Comes Home To Wall Street. Dess avslutande slutsats lyder:
The multi-trillion dollar ”losses” on Wall Street are simply cancelling out their illusory ”gains”. No amount of federal bailing and money printing can fill the black hole of unrealistic expectations created by faulty economics. Wall Street became a parasite on the real economy of Main Street and has spread its contagion around the world. The lesson is that financial markets must shrink; the non-bank investment firms’ business model is broken. (…)
The task now is to manage the downsizing of Wall Street and the global financial casino and redesign regulatory systems and markets to restore their useful but limited role in facilitating the production of useful, ecologically-benign goods and services in the growing green economies of the Solar Age. The truth is now in plain sight: there was no invisible hand! Markets and money are both shaped by legislation, central bankers, tax policies, subsidies, lobbying special interests and cronyism. Economics has always been politics in disguise. Money was confused with real wealth: educated healthy citizens and the basic productive eco-systems of our planet.
