Om konsten att ropa hej…

Räddningspaketet klart. Nu skall det dras en lättnadens suck. Eller kommer vi bara att under en kort tid roa oss med att glatt ropa hej innan vi är över bäcken. Expertrösterna är många. Låt mig bidra med en röst från Money and Markets som ägnar sig åt rådgivning åt investerare. Det är Martin D. Weiss som skriver följande i en synnerligen intressant betraktelse betitlad Last Chance for the Truth:

The financial crisis will continue and will deepen one way or the other. At this late date, there’s nothing they can do to prevent it.

Whether Congress succeeds in passing legislation this weekend or not … whether the package is strong or weak … whether Monday’s market brings euphoria or panic …

No one can set back the clock ten years. No one can reverse the debt bubbles already created. No one can undo the structural damage already done. The bad debts, like the truth, must come out.


SvD1
, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2
————————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Klokare tankar än Rothsteins

Häromdagen retade statsvetarprofessorn Bo Rothstein alla marknadsfundamentalister med sin debattartikel i SvD betitlad Nyliberalerna tysta så det dånar. Han driver där tesen att avsaknaden av en nordisk välfärdsmodell är en viktig orsak till den pågående amerikanska finanskrisen. Själv är jag väl inte så övertygad om det, även om det säkert är så att att en sådan välfärdsmodell skulle ha kunnat bidra stabiliserande på marginalen.

En klokare synpunkt än Rothsteins på den pågående krisen som jag just läste är Hazel Hendersons artikel Chicago Boy’s Curse Comes Home To Wall Street. Dess avslutande slutsats lyder:

The multi-trillion dollar ”losses” on Wall Street are simply cancelling out their illusory ”gains”. No amount of federal bailing and money printing can fill the black hole of unrealistic expectations created by faulty economics. Wall Street became a parasite on the real economy of Main Street and has spread its contagion around the world. The lesson is that financial markets must shrink; the non-bank investment firms’ business model is broken. (…)

The task now is to manage the downsizing of Wall Street and the global financial casino and redesign regulatory systems and markets to restore their useful but limited role in facilitating the production of useful, ecologically-benign goods and services in the growing green economies of the Solar Age. The truth is now in plain sight: there was no invisible hand! Markets and money are both shaped by legislation, central bankers, tax policies, subsidies, lobbying special interests and cronyism. Economics has always been politics in disguise. Money was confused with real wealth: educated healthy citizens and the basic productive eco-systems of our planet.

SvD
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Klarspråk om ohållbar utveckling

Har läst en del bra böcker i sommar. En av dem är Välståndskriget av Gabor Steingart, med undertiteln Hur makt och rikedom omfördelas i världen. Detta är en mycket intressant bok. Anslaget beskrivs kanske bäst av bokpresentationen på omslaget som lyder:

Vi har fötts in i en värld som snart inte kommer att finnas längre, hävdar Gabor Steingart. Länder som vi igår räknade till tredje världen reser sig. Den västliga dominansens tid går mot sitt slut. Världens tyngdpunkt flyttade efter två världskrig från Europa till Amerika, nu förskjuts den i riktning mot Asien. Det som började med Japans uppstigande och fortsatte med tigerekonomierna Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea fullbordas nu av Kina och Indien. Steingart beskriver denna världsomspännande förändring och hur den formar vardagsliv och politiskt liv. Vilka är omvandlingens vinnare och vilka är dess förlorare? Vad kommer att bli kvar av det vi idag kallar västvärlden?

Det som fascinerar mig med denna bok är dess synnerligen rättframma, näst intill burdusa klarspråk. Trots att vi lever i en tid med stora hot och problem i världen, klimat- och miljöproblem, grova ekonomiska ojämlikheter inom och mellan nationer, konflikter om makt och resurser underblåsta av etniska, kulturella och religiösa motsättningar för att nu bara nämna några, så talar oftast världens maktelit en märklig dialekt. Den överslätande maktdialekten. Jodå problemen nämns, ibland t.o.m. i dramatiska ordalag, men ändå bäddas de nästan alltid grundligt in i retorisk bomull.

Den mest trösterika av alla möjliga tolkningar av tidens tecken har förödande stor makt. Visst har vi problem säger våra makthavare, men tack och lov är vi ändå på rätt väg. Och genom föreslagna reformer kommer det att att bli ”ännu bättre”. Klarspråk reserveras bara för bedömningar av politiska motståndare vars enfald, kortsynthet och för framtiden graverande negativa uppfattningar verkligen måste brännmärkas trots att skillnaderna ofta är kosmetiska mellan de om makten kämpande ståndpunkterna.

Det som gör Steingarts bok så uppfriskande är alltså att den är befriad från överslätande politiskt korrekt skitsnack. Och det han lyckas med enligt min mening är att på ett enkelt och schematiskt sätt frilägga de centrala mekanismerna i den ekonomisk-politiska utvecklingsmodell som vi för närvarande besvärjer vår trohet mot genom olika politiska beslut.

Och hans machiavelliska huvudtes är att vi i Västerlandet har blivit dästa av våra framgångar så att vi varken märker eller förstår att vi förhåller oss till den lovprisade globaliseringen på ett så naivt sätt att hårdare maktspelare, framförallt i Indien och Kina, ges goda möjligheter att på lite sikt knäcka vår ekonomiska ryggrad.

Nu är det inte så att jag delar Steingarts slutsats efter hans enligt min mening nog så insiktsfulla analys. Det jag ser som bokens verkliga styrka är att Steingart faktiskt, utan att det verkar vara vare sig hans motiv eller avsikt, har lyckats att med stor tydlighet visa att vi inte kan fortsätta på den väg vi nu följer. Och skälet är inte att det kommer att obönhörligen leda till att Kina och Indien får allt större makt på Västerlandets bekostnad utan att utvecklingsmodellen vi följer inte har några spärrar. Den är byggd för att ständigt vara instabil, ständigt löpa amok, ständigt krascha. Och vi kommer obönhörligen allt närmare den punkt då vår ekonomiska och teknologiska utvecklingskraft fått sådana dimensioner att vår fortsatta någorlunda drägliga fortlevnad på den tämligen ekologiskt sköra planeten jorden kommer i allvarlig fara.

Jag läser alltså Steingarts bok som en indirekt och kanske oavsiktlig men kraftfull argumentation för att vi behöver omkonstruera det globala ekonomiska systemet så att en långsiktigt hållbar och av rimlig rättvisa präglad utveckling inte är utesluten på förhand. Att Steingart inte själv har några djärva tankar om detta projekt gör inte boken sämre. Vem vet kanske har han dragit slutsatser efter sitt skrivande som gör att han själv jobbar på ny bok med den inriktning som jag antyder. Men vill man inte vänta på den så kan man göra som jag har gjort, dvs. läsa kloka böcker om möjliga genomgripande systeminnovationer. Men dem får jag återkomma till vid tid och tillfälle.

Recensioner av boken: DN, nättidningen Alba, Tidningen Kulturen, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad, Dala-demokraten
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En annan kapitalism – försök till omtänkande

Jag har länge haft uppfattningen att vårt nuvarande ekonomiska system behöver grundligt omkonceptualiseras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den för närvarande är. Hur ett sådant omtänkande skall gå till och hur spelreglerna för ett bättre ekonomiskt system skall se ut är en mycket stor och svår fråga. Läste dock just en mycket intressant essä i dagens DN som berör frågan om på vilket sätt det ekonomiska systemet behöver utvecklas och förändras. Den är skriven Christer Sanne (som själv nyligen publicerat en förnämlig bok med titeln Keynes barnbarn) och är i praktiken en recension av två vad det verkar mycket bra böcker. Robert B. Reichs Supercapitalism. The Transformation of Business, Democracy and Everyday Life och Peter Barnes Capitalism 3.0. A Guide to Reclaiming the Commons.

För dem som vill ha en rejäl försmak på böckerna eller rent av inte räknar med att alls orka skaffa och läsa dem så finns författarnas presentationer av dem på YouTube. Här kan du se Robert Reichs utläggningar, och här Peter Barnes.

Som en i sammanhanget intressant detalj kan nämnas att Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister hos Bill Clinton, relativt nyligen förklarat sig stödja Barack Obama. Här förklarar han sina motiv för detta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Vantrivsel bland statsanställda – ett intressant symptom

I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.

Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill ”budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit ”ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.

Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.

Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.

Men hoppets krafter spirar förstås här och där. Lokala välskötta verksamheter med visionär framtidsskapande potential finns. För egen del väntar jag därför bara på att centrum skall våga släppa sitt grepp.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,