På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Karl-Erik Edris

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att ”skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.


——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Karl-Erik Edris

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

– Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Karl-Erik Edris 5 Comments

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. ”fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg ”tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Djupa tankar om religion och politik

Karl-Erik Edris

Har haft så mycket annat att göra under senare tid så att jag försummat läsandet av SvD. Under mina försök att hinna ikapp hittade jag nyss ett par verkliga pärlor. Göran Rosenbergs Religion och politik lika med sant och Jayne Svenungssons Politik behöver fiktion i brist på tro. Tyvärr hinner jag inte skriva någon riktigt djupgående betraktelse över dessa båda högt kvalificerade artiklar men jag vill åtminstone på detta sätt rekommendera dem för begrundan. Rosenberg uppehåller sig främst kring två böcker. Den ena heter An Awareness of What Is Missing och är skriven av den ibland snårigt tänkande men alltid intressante filosofen Jürgen Habermas, och den andra är en antologi med titeln The Power of Religion in the Public Sphere (med bidrag bl.a. från nämnde Habermas och den kanadensiske filosofen Charles Taylor). Rosenberg fokuserar i sin artikel frågan om de moraliska grunderna för en sekulär demokrati och särskilt då Habermas och Taylors polemik i frågan. Rosenberg verkar förorda Taylors synsätt som han bl.a. beskriver så här:

Taylor … rör vid själva kärnan i det som vi kan kalla det postsekulära tillståndet. Här är det inte längre bara religiösa övertygelser och opinioner som kan sägas emanera ur ”irrationella” trosföreställningar. Också det sekulära förnuftet tvingas här rannsaka och begrunda de trosbaserade (utompolitiska) fundamenten för sin egen ”rationalitet”. I det postsekulära samhället är det offentliga förnuftet produkten av en fortlöpande kommunikation mellan såväl ”religiösa” som ”sekulära” trosuppfattningar.

Och Rosenberg fortsätter:

I varje fall har det blivit allt mera uppenbart att ett samhälles politiska och moraliska grundprinciper inte kan härledas ur politiken själv, än mindre ur vetenskapen eller logiken. Lika lite som de två kanske mest inflytelserika icke-religiösa moralsystemen i västerlandet, kantianismen (pliktmoralen) och utilitarismen (nyttomoralen) nödvändigtvis förmår övertyga också fullt sansade och klartänkande människor om sin inneboende ”rationalitet”.

För mig är detta filosofiska hemlandstoner. Det är inte för inte som jag i min senaste bok – I ett annat ljus – driver tesen att människan är dömd att tro. Vi kommer inte undan detta faktum, hur mycket vi än försöker övertyga oss själva om att vi som moderna människor kommit över detta med tro och därför klarar oss med vårt rationella tänkande. De verkliga grundbultarna i vår livshållning  är uttryck för vår tro även om vi som moderna människor föredrar att påstå att de rationella argument som vi kan anföra för vår tro är den verkliga orsaken till att vi har de uppfattningar vi har. Dessa krumbukter för att hävda det rationella tänkandets primat över tron brukar jag beskriva som hållningen att ”tro att man vet, men inte veta att man tror”.

Samtidigt betyder förstås inte denna övertygelse att jag (eller Rosenberg, Taylor och i synnerhet inte Habermas) menar att man skall ge sig tron i våld och okritiskt anamma diverse trosuppfattningar. Det betyder bara att man måste vara medveten om att det tyngsta skälet för att förorda en sekulär stat inte är att en sekulär position är överlägset klok och rationell utan att den i bästa fall är uttryck för en intention att skapa en plattform för en konstruktiv och utvecklande dialog under pågående intensiva globaliseringsprocesser mellan olika trosbaserade övertygelser om det mänskliga livet i både dess jordiska (sociala, ekonomiska och politiska) och mer transcendenta dimensioner.

Jayne Svenungssons artikel rör sig i samma härad. Den har huvudfokus på Simon Critchleys bok The Faith of the Faithless: Experiments in Political Theology. I ingressen beskrivs Critchleys huvudtes så här:

Vi kräver något mer än politik för att underkasta oss högre samhälleliga värden, något som motiverar och mobiliserar oss att välja det gemensamma goda. Det behövs en tro för de icke-troende, enligt en ny bok om fiktion och myter inom politiken.

Om jag förstår Svenungsson rätt så är Critchleys paradinsikt att:

Frågan handlar inte om huruvida den politiska verkligheten är tydbar utan religion, utan om politik alls är praktiserbart utan en ”sakral dimension”. Som undertiteln i hans nyutkomna verk indikerar är Critchleys svar nej.

Och så preciserar Svenungsson:

Critchleys poäng är snarare att varje politisk ordning vare sig den medger det eller ej rymmer en förpolitisk agenda – en teologi eller antiteologi i förklädnad. Det är därför ett misstag att inbilla sig att vi befinner oss i en process av stadig sekularisering. Vad vi ser är snarare en rad förskjutningar och omdefinieringar av det sakrala.

Uttryckt på ett enklare sätt har även våra sekulära demokratier sina outtalade myter och symboler vilka tjänar till att forma medborgarna mot bestämda mål. Critchley exemplifierar med den amerikanska civilreligonen, där flaggan, dollarsedeln och 4 juli – för att nämna några element – när den patriotiska myten om ett utvalt folk med ett unikt historiskt uppdrag. Ett mindre framgångsrikt exempel är EU:s målmedvetna strävan att binda samman kontinentens spretande kulturer genom såväl symboler (flaggan, hymnen, Europadagen) som den självlegitimerande berättelsen om unionen som Europas räddning ur krig och kaos.

Svenungsson ställer sig så i detta sammanhang den högst berättigade frågan:

Att säga att politiken alltid i någon mån vilar på fiktioner och myter, är det inte också att säga att vi befinner oss i ett hopplöst illusionsmakeri? Critchley förnekar inte att så är fallet, men vägrar att låta denna insikt bli sista ordet. Den politiska filosofens kritiska uppgift är inte bara att ”avmytologisera” farliga politiska fiktioner. Lika viktig är den konstruktiva uppgiften att reflektera kring bättre och sämre fiktioner.

Utan att ha läst Critchleys bok får denna uppfattning mig att associera till Auguste Comte och Henri Saint-Simon. Dessa försökte på sin tid – dvs. när den moderna tiden var ung – och på sina personliga sätt skapa en sekulär religion som skulle kunna utgöra en moralisk grund för samhället när upplysningens skarpa intellektuella ljus avslöjat den rådande religionens totala otrovärdighet. I fruktan för att detta avslöjande skulle leda till moraliskt förfall såg alltså de båda franska tänkarna ett behov av ett slags för intellektet acceptabel religion eller tro. Critchley verkar alltså vara ute i samma ärende. Inte så att han på naivt 1800-tals sätt tror sig kunna skapa en sekulär religion, men han verkar i varje fall försöka med yppersta moderna filosofiska pregnans tänka fram trovärdiga föreställningar som det är OK – eller rent av rekommendabelt – att tro på även om det inte är OK att i den moderna och sekulära tiden tro på det religiösa sättet eller på religionens föreställningar.

Hur lovvärt ett sådant projekt än är från en intellektuell synpunkt stupar det enligt min mening på det enkla faktum att intellektet inte förmår (och aldrig har förmått eller kommer att förmå att) skapa trosföreställningar som kan generera den tro som Critchley bekymrat märker att vi saknar. Jag förmodar att Critlchley – uttalat eller outtalat – fasar inför att trosveka sekularister skall komma att sugas med i den irrationella urkraften i bakåtblickande fundamentalistiska läror som önskar upphäva det moderna samhällets många landvinningar och att lösningen på vår tids många problem därför kommer att bli något slags religiöst färgad fascism. Som jag ser det finns förstås denna risk. Men den motverkas inte bäst av olika nog så sofistikerade tankeövningar utan av att vi själva vågar doppa oss djupare i trons vatten än alla rädda fundamentalister. För då kommer vi att upptäcka det fantastiska att det finns en renare och framtidsskapande tro tillgänglig för oss alla i våra egna medvetandens djupaste skrymslen. Där har hoppet om en god framtid sin fasta grund.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Uddenberg, Darwin och Gud

Karl-Erik Edris

Nils Uddenberg är en bildad och sympatisk man. En av hans främsta färdigheter är att som i Axess 1:2012 göra propaganda för Darwin och hans utvecklingslära som ett slags vetenskapligt onödiggörande av Gud. Han gör det mycket skickligt. Men det förändrar ingenting i sak. Människan är dömd att tro. Så och Uddenberg. Han tror kanske inte på Gud. Men han tror på det han satt i Guds ställe. Nämligen att tillvaron saknar högre mening och syfte, och att skapelsen är resultatet av en slump (måhända lycklig).

Men i realiteten vet Uddenberg ingenting om detta i vetenskaplig mening. Han tror att det förhåller sig så. Och han tror så starkt att han tror att han vet. Om han vet att han tror är väl mera osäkert.

I synnerhet är slumpen ett intressant begrepp i sammanhanget. De som delar tro med Uddenberg hävdar ju att slumpen är ett slags fullgod vetenskaplig förklaring till tillvarons uppkomst. Men som jag ser det är slumpen inget annat än en språklig strategi för att dölja att man inte har någon kunskap om skapelsens yttersta orsak. Samtidigt som man signalerar att man också upphört att ställa frågor. Slumpen tjänstgör alltså som ett slags skapargudssurrogat. Men om nu Uddenberg och hans trosfränder vill att den moderna människan skall lämna religionen och i det upplysta förnuftets namn övergå till en slumpkult så tycker jag att de ändå är skyldiga att förklara varför just denna gud skulle vara att föredra framför andra möjliga gudar.

Var det inte den gamle romerske poeten Vergilius som sa något i stil med ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Civilisationens kris

Karl-Erik Edris 1 Comment

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Stephen Hawkings intellektuella krumbukter inför det stora mysteriet

Karl-Erik Edris 2 Comments

Steven Hawking har skrivit en ny bok. Den heter Den stora planen. Den är säkert intressant och hade jag inte redan haft en stor och växande trave av böcker som jag anser att jag bör eller måste läsa så skulle jag ha gett mig på den direkt. I synnerhet efter Jackie Jakubowskis aptitretare i DN. Under rubriken Så fortsätter fysikerna sitt sökande efter ”Gud” ger han en glasklar inblick i hur Hawking tänker.

Bokens syfte beskriver Jakubowski som att Hawking söker ”efter en modell som förklarar hur universum har kunnat uppstå ur ’ingenting’.” Sakläget är dock att någon sådan teorin inte formulerats men att

Hawking tillhör … dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Till detta hör att

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Men Jakubowski ser svagheten i detta resonemang och därför avslutar han sin artikel så här:

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jakubowski inser alltså att Hawking hör till den stora grupp vetenskapsmän som tror att de kan finna en yttersta förklaring till vår existens som onödiggör det som de som brukar kallas gudshypotesen. Men att detta knappast är en övertygande ståndpunkt.

I min senaste bok – I ett annat ljus – sysslar jag en hel del med vetenskapens ambition att prestera en slutgiltig förklaring. Men att verkligheten är den att man hittills inte lyckats åstadkomma några förklaringar som inte själva är i behov av ytterligare förklaring. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen gör i själva verket att man hamnar i en oändlig regress. Men denna position vill man av förklarliga skäl inte hamna i för då måste man ju erkänna att man inte kan prestera en slutgiltig och därmed, som man tror, gudshypotesen inklusive religionen onödiggörande förklaring. Ställda inför behovet att erkänna att det vetenskapliga orsaksfriläggandet sker inom ramarna för eller är kringgärdat av något oförklarat, dvs. ett mysterium, postulerar man i stället existensen av något som förklaras vara fundamentalt och av självförklarande natur.

I min bok beskriver jag detta postulerande så här:

I praktiken innebär detta att de naturlagar som man anser sig ha frilagt får tjänstgöra som effektiv bromskloss för den oändliga regressen. Hit men inte längre. Naturlagarna ges alltså en funktion i det vetenskapliga kunskapsbygget som svarar mot axiomen i matematiken. Det vill säga att de bara är och inte behöver förklaras. Vilket innebär att man förhåller sig till dem som om de vore sin egen förklaring. Men man kompletterar också de förmodat självförklarande naturlagarna med teorier med allförklarande anspråk som t.ex. Darwins utvecklingslära. Och dessa teorier framställs som om de vore så bra nära bevisade att det i praktiken är onödigt att söka förklaringar till dem. De upphöjs helt enkelt till ett slags naturlagsstatus. Därmed behandlar man teorier som är användbara för att ordna och provisoriskt förklara fakta som om de själva vore bevisade fakta. Så till den grad bevisade att de kan hanteras som om de vore oberoende variabler utan all möjlighet till vidare förklaring.

Och så fortsätter jag:

Men detta val är närmast som ett indiskt reptrick. Det framstår som något som det inte är. Det framstår som ett val av vetande framför tro. Men detta är en illusion. Det val som vetenskapen i realiteten ställdes inför var inte ett val mellan tro och vetande. Även om det verkade så vid en flyktig anblick. Utan det var ett val mellan två typer av mytologier eller världsbilder. En som öppet tillstår att en helhetsförståelse av tillvaron är omöjlig att uppnå med hjälp av intellektet. Och en som mer eller mindre tydligt försöker dölja detta faktum bakom olika typer av antaganden om existensen av självförklarande realiteter som i själva verket saknar denna egenskap.

Drömmen om att vetenskapen skall kunna onödiggöra religionen är hett omhuldad i vår moderna tid och föreställningen om existensen av självförklarande materiella realiteter är i själva verket hjärtpunkten i denna dröm. Men dessa realiteter är lika svårupptäckta som den s.k. skavadern. De existerar bara som fantasier. Eller som jag uttrycker det i I ett annat ljus:

Begrepp som självförklarande och självorganiserande fungerar som begreppet slumpen, dvs. det är språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man dessutom vill dölja detta faktum. Och därigenom få slut på det fortsatta frågandet. Men alla som inte låter sig bländas av detta trick kan ju ställa den enkla frågan: vad är det som förklarar att ett självförklarande eller självorganiserande fenomen har just denna funktion? Eller möjligen: vad är det som förklarar att det inte behövs någon förklaring till att ett självförklarande fenomen är självförklarande?

—–
Andra bloggare om , , , , ,

Svar till Cerns generaldirektör

Karl-Erik Edris

Läste just en fascinerande artikel i SvD med rubriken En partikel från svaren. Det är en intervju med Cerns generaldirektör Rolf Heuer. Den partikel som åsyftas är den s.k. Higgspartikeln. Och lyckas man hitta den menar man sig ha fått bekräftelse på en teori om varför partiklar har massa. Och denna teori skulle då kunna tjäna som förklaring till, eller i varje fall en beskrivning av hur universum kom till (rättare sagt de 5 % av tillvaron som tros bestå av vanlig materia, resten förmodas bestå av mörk materia och mörk energi).

Det från mitt perspektiv mest intressanta i intervjun är Heuers svar på frågan ”tror du själv på Gud?” Svaret blev:

Jag brottas med frågan om religion, men kommer alltid till: ”vad fanns i så fall före Gud?” Förra året hade jag en privatseans med påven. Han var väldigt intresserad av vad Cern gör, och vi diskuterade möjligheterna att ha en workshop tillsammans under 2012.

Svaret visar enligt min mening att Heuer inte förstår att han genom sin fråga ”Vad fanns i så fall före Gud?” definierar Gud som ett fenomen i tiden och att han alltså därigenom ger uttryck för uppfattningen att det måste finnas något före Gud på samma sätt som man kan spekulera om något som fanns före Big Bang. Och han gör detta utan att det minsta fråga sig om hans definition leder till att det är Gud han funderar över eller om det inte i själva verket är en egen specialgud som han konstruerar genom sin definition.

Från mitt perspektiv är det i varje fall helt klart att den Gud Heuer skapar genom sin definition gör Gud till något som inte skiljer sig från de fenomen som vetenskapen studerar. Han går inte så långt att han uttrycker en förhoppning om att upptäcka honom i sin accelerator. Men han utgår från att Gud kan omfattas och slutligen kanske också förstås av det mänskliga intellektet. Men Gud i sin helhet kan inte omfattas och förstås av intellektet. Detta är en illusion som är kärt omhuldad bland både ateister och religiösa. Men icke desto mindre en illusion. Svaret till Heuer blir alltså att om inte Gud fanns före Gud så är Gud inte Gud utan något slags mänskligt konstruerad avgud.

I min senaste bok – I ett annat ljus – resonerar jag mycket utförligare om de frågor som Heuers fråga om Gud aktualiserar. Och jag ber att få hänvisa den intresserade till boken. Ett litet smakprov kan jag dock lämna genom ett citat från sidorna 91-92.

Det som är svårt att förstå eller kanske framförallt att acceptera är alltså att Gud aldrig har rättvisande beskrivits eller förklarats genom intellektet. Att sanningen om Gud inte kan i sin fullständighet baxas in i den intellektstrukturerade språkvärlden utan att bli ett slags parodi. Och skälet är enkelt. Gud som existentiell helhet kan inte förklaras och omfattas av intellektet.

Detta har radikala konsekvenser för alla som har tvärsäkra föreställningar på området. Det är helt enkelt så att alla som tror att de verkligen kopplat greppet om Gud har övermannats av illusioner. Och detta gäller oberoende av om man tror på Gud eller ej. De ateister som ihärdigt argumenterar för att Gud inte finns förstår uppenbarligen inte att de överhuvudtaget inte talar om Gud, utan de sysslar enbart med att försöka vederlägga mänskliga föreställningar om Gud. Vilket onekligen är viss skillnad. Och alla de troende som är övertygade om att just de vet hur Gud verkligen är, pratar konsekvent i nattmössan. Den som tror sig ha kopplat ett helhetsgrepp på Gud vare sig det är en ateist eller en självöverskattande teolog, fanatisk präst eller en vanlig självgod församlingsmedlem snar till fördömanden i Guds namn bryter tveklöst mot det första budet: ”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”. Det vill säga vederbörande har gjort sig själv till Gud. En föga klädsam position för en liten människa.

När det gäller religionen är det alltså av avgörande betydelse att förstå att det yttersta mysteriet, vi kan kalla det Gud, kommer att som helhet förbli ett mysterium. 

Mer info om boken finns här eller här. Två program från Vetandets värld är också relevanta i sammanhanget (I & II).

Adlibris, Bokus

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar

Karl-Erik Edris 11 Comments

Läste just att c:a hälften (51 %)  av människorna i världen tror på ett högre väsen (18 % tror inte alls och 17 % är osäkra) och dessutom lär 28 % tro på kreationismen och 41 % på darwinismen medan 31 % inte vet vad de skall tro om världens och människans urspring. Detta väckte mitt intresse så jag försökte leta upp mer information. Och på Ipsos hemsida finns en betydligt fylligare redogörelse av enkäten ifråga. Bl.a. kan man läsa att svenskarna kommer in som god tvåa bland dem som inte tror på Gud. Fransmännen kommer först med 39 % medan 37 % av svenskarna definierar sig som icke-troende. När det gäller synen på livet efter detta så var svenskarna mest framträdande av alla folk i kategorin ”vet inte vad som händer”. 41 % av de svenska enkätdeltagarna hade den uppfattningen. Svenskarna var också främst bland dem som kategoriseras av tro på Darwins evolutionsteori. 68 % tror på denna teori.

Jag tycker förstås att det är intressant att så många av mina landsmän säger sig inte tro på Gud eller högre väsen av ett eller annat slag. Men intressantare skulle det vara att få veta vad det är för Gud folk inte tror på och vad de tror på i stället. Som jag visar tämligen utförligt i min senast bok – I ett annat ljus – är det en kärt omhuldad illusion att tro att man som modern människa bör och kan klara sig utan tro. Och under inflytande från denna illusion gör vi oss själva omedvetna om vad det är för trosuppfattningar vi styrs av i vårt sätt att leva.

Jag uttrycker mig så här i boken:

Som jag ser det är människan dömd att tro. Vi kan inte komma undan detta med att tro. Tänkandet på den här punkten är ofta diffust. De flesta som säger sig inte tro på Gud gör detta i en anda som om detta att ”inte tro” skulle vara ett slags vetande. Men verkligheten är den att den som ”inte tror” också tror. Den som ”inte tror” på Gud gör inte det därför att vederbörande vet att Gud inte finns och därför ”inte tror”. Utan personen ifråga tror att Gud inte finns och tror därför inte på Gud. Men att tro är ju inte att veta, i varje fall inte i konventionell intellektuell mening.

Den tyske kunskapssociologen Max Scheler sa en gång något mycket klokt om detta med att människan är dömd att tro: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Att vara dömd att tro är alltså att ha detta val. Hur man än bär sig åt blir man alltså sittande där med något slags tro på något slags Gud.

Många förnekar naturligtvis att det förhåller sig på detta sätt. De tvår sina händer och bedyrar att de inte tror på någon Gud överhuvudtaget. Att de verkligen är rena och oskyldiga när det gäller detta. Men sanningen är den att den bedyrade oskyldigheten har sin grund i att de inte kallar saker och ting vid deras rätta namn. De kanske tycker att de inte går i kyrkor, läser trosbekännelser, ber böner och har andra vidskepligheter för sig. Men alla människor offrar ändå på sina verkliga Gudars altare.

När vi människor tar ställning för att förhålla oss och agera på det ena eller andra sättet i en given situation så är detta i realiteten ett offer på våra Gudars altare. Det är i våra ställningstaganden som vi visar vilka värden vi håller högst. Vi människor rättfärdigar och motiverar mer eller mindre ärligt och medvetet hur vi hanterar våra liv. Och dessa rättfärdiganden och motiveringar blottar åtminstone för den skarpsynte våra mer eller mindre välgenomtänkta trosbekännelser.

Alla människor har alltså ett inre system av föreställningar som vi använder som om de vore Gudar. I denna mening är vi alla troende. Och det var detta som den gamle romerske poeten Vergilius syftade på när han skrev: ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”. Därför är inte heller den centrala frågan om man tror på Gud eller ej, utan vilken Gud man i praktiken tror på och offrar till.

SvD, DN, AB, GP, SVT, AdL

——
Andra bloggare om , , , , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Karl-Erik Edris

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan ”logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att ”tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man ”håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  ”logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras ”resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den ”mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein ”jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,