Tittade på debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i natt. Jag lyckades hitta en lokal ABC-kanal som sände direkt på webben. Och när jag väl hade gjort det så kunde jag inte slita mig från min dator.
Det var en mycket intressant debatt. Inte i första hand för sakfrågorna. Där är ju de båda presidentkandidaternas positioner väl kända efter allt kampanjande och debatterande, utan för det intryck de gjorde och för hur de förhöll sig till varandra.
Om jag skulle bedöma dessa båda personer ur konventionell synvinkel så är Hillary Clinton den absolut bästa debattören. Hon är snabb, slagfärdig och energisk, och verkar självsäker. Och när hon får frågor som hon egentligen inte vill fördjupa sig i behärskar hon till fulländning konsten att glida in på något annat som hon föredrar att prata om. Barack Obama däremot är mera tungrodd. Om han får lite tid på sig kan han kanske passa in några av sina välinövade repliker från sina tal, och han är ofta omsorgsfull och saklig i sina utläggningar. Men han saknar nästan helt den för debatten som form så avgörande kvicksilvriga slagfärdigheten. Dessutom känns det för mig som om han egentligen inte vill debattera, som att han tycker att debatt inte är särskilt klargörande eftersom den lätt urartar till en uppvisning i på mer eller mindre subtila missförstånd av motståndarens uppfattningar grundat verbalt effektsökeri.
Sedd ur denna synvinkel vann Hillary Clinton debatten med rätt bred marginal.
Men frågan är om detta är den relevanta synvinkeln. Det finns tendenser i den pågående primärvalskampanjen som tyder på att allt fler människor börjar bedöma presidentkandidaterna inte bara ur ideologisk och politisk sakfrågesynpunkt utan att de också bedömer dem med samma blick som de bedömer sina familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater. Och att den avgörande frågan då är: vad skulle du tycka om att vid ditt köksbord, i ditt grannskap och på din arbetsplats ha en person som attackerar dina synpunkter och argumentar för sin sak på det sätt som t.ex. Hillary Clinton eller Barack Obama argumenterar.
Och ställs frågan så vinner inte Hillary Clinton. Det är framförallt två av de centrala problemen för Barack Obama i primärvalskampanjen som belyser det jag försöker få fram, nämligen hans församlingsprästs förment opatriotiska och rent rasistiska uttalanden om USA och Obamas egna uttalanden på en s.k. ”fundraiser” i San Francisco om att arbetarklassen i Pennsylvania i sin bitterhet över ekonomin håller sig till sin religion, sina vapen och sina antipatier mot dem som avviker från dem själva. Trots ihärdiga försök från Clinton och från media att få dessa båda historier att om möjligt sänka Obamas kampanj så har detta inte lyckats. Historien med pastorn Jeremiah Wright använde Barack Obama till att hålla ett av i stort sett alla som briljant betraktat tal om rasrelationerna i USA. Och attackerna mot Obama för att han med sina kommentarer i San Francisco egentligen visade att han är en elitistisk person som ser ner på den vanlige amerikanens livsstil har inte heller bitit särskilt bra.
I pastorssaken har Barack Obama helt enkelt med framgång påtalat det orimliga i att han skall ställas till svars för pastorns uppfattningar som om de vore hans egna. Men samtidigt har han tagit avstånd från uttalandena. Detta avståndstagande har dock inte varit så radikalt som hans politiska motståndare önskat. I stället för att skåpa ut pastor Wright som en fullständig rasistisk jubelidiot så har Obama mera följt principen ”även solen har sina fläckar”. Han har helt enkelt vägrat att låta några tvivelaktiga och politiskt laddade uttalanden överskugga allt som Jeremiah Wright har stått för och uträttat i sitt liv. Han har alltså tillämpat samma typ av överseende som man som människa gör i relationer till personer som är och har varit betydelsefulla i ens liv. Och därmed har Obama markerat att han även i det offentliga politiska livet försöker sköta relationer efter den norm som är god och normal i privatlivet. Att han inte ägnar sig åt den sortens offentliga ”ritualmord” som kan vara nödvändiga om man enligt den konventionella politiska relationslogiken skall kunna rentvå sig själv i en situation som kan beskrivas som en skandal.
Och när det gäller attackerna mot Obamas förmenta elitistiska nedvärdering av vanliga amerikanska medborgare så har han bara tillstått att han inte formulerade sig väl och att det därför gick att missförstå vad han menade. Och så har han förklarat vad han verkligen menade. Men detta har inte minskat attackerna från Clinton (och McCain). De har oavsett vad Obama sagt bitit sig fast vid den för Obama minst smickrande tolkningen av hans uttalande och behandlat den som om den vore en av alla självklart insedd sanning som bara förstärks av Obamas försök att lägga saken tillrätta.
Därmed har Clinton (och McCain) sagt att de själva vet bäst vad Obama egentligen tycker och att hans förklaringar därför bara är skitsnack för att dölja den föga smickrande sanningen. Ur konventionell politisk synpunkt är detta en drömsituation för Clinton, men om man bedömer det hela enligt vanliga och i privat- och arbetslivet tillämpade kriterier för hur bra mänskliga relationer skall fungera så förstår var och en att personer som förhåller sig till andra som Clinton förhåller sig till Obama är mycket svåra att ha att göra med. Att deras beteende i själva verket kan betraktas som ett halvpsykopatiskt relationsförstörande.
På samma sätt som frågan en gång ställdes i en valkampanj om man ville köpa en begagnad bil av Richard Nixon så ställer sig nu förmodligen en hel del amerikaner frågan om de skulle vilja ha en person på sitt jobb eller hemma vid sitt köksbord som fungerar på det sätt som Clinton gör i förhållande till Obama. En person som inte bryr sig om vad man säger utan biter sig fast vid sin egen negativa tolkning av vad man själv sagt och som dessutom säger sig veta vad man egentligen menar.
Och drar man detta förhållningssätt till Obama ett steg längre så tänker man: visst lovar Clinton att lyssna lyhört på det amerikanska folket men det troliga är att hon kommer att lyssna på samma sätt på folket som på Obama, dvs. att hon hör vad hon själv vill. Ett sätt att höra som dessutom förmodligen innebär att hon hör allra bäst mot betalning i form av bidrag till valkampanjer etc.
Och bedöms debatten efter en längtan efter att politiken skall fungera efter samma relationsprinciper som råder i goda personliga relationer i allmänhet då vann Obama med bred marginal. Och de som tittade på skådespelet ur denna synvinkel känner förmodligen som jag redan en längtan efter att få höra hans tal när han på demokraternas partikonvent accepterar att bli partiets presidentkandidat.
Svenska artiklar om debatten: SvD och AB.
PS. Igår gav Bruce Springsteen sitt helhjärtade och välformulerade stöd till Barack Obama (SvD). DS.
——————————-
Andra bloggare om Barack Obama, Hillary Clinton, presidentvalet, demokrati, politik, debatt, dialog, relationer, förtroende, Bruce Springsteen