Av en ren tillfällighet upptäckte jag just en intervju med mig själv på YouTube. Den spelades in på Plantagons kontor vid lanseringen av Hans Hassles utmärkta bok Business as Usual is Over. Och den innehåller lite korta omdömen om boken som jag fällde i en paus i minglet, småpratet och vindrickandet.
Intervjun kan beskådas här. Och mina utförligare (och skriftliga) synpunkter på boken finns här.
Igår roade jag mig med att se på en högintressant föreläsning av Per Grankvist. Den hade titeln Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet och kan beskådas här (om nu inbäddningen inte skulle fungera av en eller annan anledning).
Grankvist har profilerat sig som en av de mest insiktsfulla på området CSR (corporate social responsiblity) genom sin bok CSR i praktiken. Han är numera hållbarhetsredaktör på Veckans affärer och har också en egen blogg.
Efter att ha lyssnat noga på Grankvists utläggningar kände jag ett behov av att kort artikulera min egen tankeutveckling på området. För egen del var jag tidigt ute i dessa frågor. Den vise VD:n (utgiven 1998) har definitivt ett CSR-perspektiv även om begreppet inte var myntat på den tiden utan det i stället framförallt talades om corporate citizenship. Och min nästa bok, dvs. Oanade möjligheter, som jag skrev under en period av samarbete med Hans Hassle (numera framgångsrik VD för Plantagon International), handlar helt om detta perspektiv. Vilket också framgår av bokens undertitel som är Ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Denna bok skrevs under 1999 under inspiration från Kofi Annans Global Compact initiativ. Jag var t.o.m. inblandad i en grupp med Hassle i ledningen som anordnade en konferens med Georg Kell som då var intensivt verksam med att bygga upp FN:s Global Compactorganisation, och fortfarande är chef för denna verksamhet.
Sedan dess har jag inte ägnat så mycket tid och tankekraft åt denna inriktning. Orsaken är helt enkelt att jag successivt kommit till uppfattningen att CSR-tänkandet inte förvaltat (ännu så länge i varje fall) sin systemkritiska potential. I …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (utgiven 2004) lät jag därför en av karaktärerna säga något som åtminstone i viss mån speglade min uppfattning vid tidpunkten för själva skrivandet:
Jag vet inte vad det är som har hänt, men från början kändes detta med corporate citizenship som något mycket bra. Helt enkelt ett led i en av globaliseringen framtvingad förändring av det invanda strategiska tänkandet. Jag har varit mycket entusiastisk och arbetat hårt.
Men så känns det inte längre. På mig verkar det som att det håller på att bli kosmetika av alltsammans, och att den nakna sanningen är att det är de råaste penningmotiven som gäller. Och att detta är värre än någonsin. I varje fall under min tid. Hur det var på de s.k. rövarbaronernas tid har jag ju bara läst om. (…) Så på något sätt har jag kommit på glid i mitt inre och börjat känna att corporate citizenship är vackert i teorin, men att det inte kommer åt den hårda maktkärnan i näringslivet. Det tolereras som ett anständighetskamouflage, men skulle det börja äta sig in mot själva maktnerven så smäller det.
I efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n (utgiven 2005) tog jag så upp frågorna lite mer teoretiskt. Bl.a. uttryckte jag mig så här om svårigheterna att genom olika frivilliga CSR-insatser åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling:
Sammantaget betyder detta att jag anser att behovet av en långsiktigt hållbar utveckling kräver ett nytt ekonomiskt system. Det räcker inte att försöka lappa och laga med frivilliga överenskommelser i enlighet med den ena eller den andra uppförandekoden eller att låta sin verksamhet miljöcertifieras eller att försöka utveckla redovisningsprinciper även för miljöpåverkan och sociala konsekvenser. Allt sådant har förstås sina goda konsekvenser på marginalen, men systemfelen är av mer fundamentalt slag.
För att uttrycka det enkelt: Företagen behöver ett ekonomiskt system där den långsiktiga hållbarheten och det sociala ansvarstagandet blir en följd av att man följer systemets spelregler. I detta system är man sedan fri att – med den iver man tycker att det är värt – jaga vinster med hjälp av vetenskapsdrivna teknologiska innovationer. Systemet som sådant är i den bästa av världar konstruerat så att det med rimliga marginaler håller den samlade mänskliga ekonomiska verksamheten inom de ekologiska ramarna, och för övrigt inom de rättviseramar som kan anses rimliga med tanke på ett välfungerande samhälles behov av både individuell frihet och kollektiv solidaritet.
Och det är ungefär på den här positionen som jag fortfarande står. Samtidigt så är min pragmatiska sida fortfarande tilltalad av den typ av hållning som Per Grankvist artikulerar så väl i sin föreläsning. Han menar ju att det inte bara är strategiskt framsynt utan framförallt lönsamt för varje företag att in i minsta detalj av sin verksamhet anlägga ett inlevelsefullt, konkret och kompetent csr-perspektiv (eller ännu bättre ett hållbarhetsperspektiv). Och han betonar särskilt hur bra detta förhållningssätt är för lönsamheten. Samtidigt får jag intressant nog intrycket att Grankvist är väl medveten om att man med fog kan anlägga ett perspektiv liknande mitt – dvs. hysa uppfattningen att det rådande ekonomiska systemet faktiskt gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand – men att pragmatikern i honom har gjort att han slopat den överordnade systemkritiken och försöker få företagen att agera optimalt konstruktivt inom det rådande systemet. Förmodligen i en förhoppning att detta skall underlätta för de djupgående förändringar av systemet som måste komma. Men jag vet förstås inte säkert hur Grankvist tänker när det gäller detta. Skulle våra vägar korsas och det då finnas tid för samtal skulle jag definitivt försöka ta reda på hur det ligger till.
Läste just en recension i den utmärkta tidskriften Axess om Naomi Oreskes och Erik Conways bok Merchants of Doubt, med undertiteln How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming. Att döma av recensionen är detta en mycket intressant bok om systematiska insatser för att sprida tvivel om vetenskapliga rön. För alla som vill ha lite djupare inblick i boken rekommenderar jag två inlägg på bloggen Uppsalainitiativet: Merchants of doubt del 1 – från tobaksrökning till global uppvärmning och Merchants of doubt del 2 – argument, metoder och motiv.
När man tänker lite närmare över den här sortens verksamhet så är det lätt att börja fundera över de inblandade individernas motiv. Är det bara ren principlöshet – ungefär enligt Groucho Marx klassiska hållning: Visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra – i kombination med sugenhet på pengar? Eller är det något annat som driver dessa personer? Recensenten i Axess, Olle Häggström, har uppenbarligen också funderat över tvivelmånglarnas motiv. Han säger:
Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet. Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta.
Men efter att ha läst Oreskes och Conways bok fick Häggström klart för sig att det inte bara handlade om personer med tillräckligt låg integritet för att vara till salu. Utan att det i själva verket finns djupt rotade ideologiska motiv.
Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på ett sluttande plan mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.
Det går till och med så långt att den kanske främste av tvivelmånglarna – Fred Singer – anser att:
regleringar tillkommer inte som svar på miljöhot, utan det är miljöhoten som fabriceras för att möjliggöra regleringar
Så resonerar förstås en inbiten fanatiker och konspirationsteoretiker. Sådana har sällan rätt. Men å andra sidan sett tvingar de ju dem som anser sig stå för sanningen att skärpa sina argument och sin uthållighet.
Enligt en saklig artikel i SvD skall tydligen allmänheten erbjudas att köpa kartläggning av sina gener. I USA har det redan börjat och i Sverige ligger ett företag i startgroparna för att erbjuda sina tjänster för c:a 3000 kronor. En av rådgivarna till det svenska projektet, docenten i molekylär medicin Johan Björkegren, ser kartläggandet som ”ett fantastiskt hjälpmedel i folkhälsoarbetet. När människor får veta om sin ärftliga riskprofil ökar deras motivation för att sköta sin hälsa”. Medan en kritiker som professor Jan Wahlström anser att det hela handlar om ”lurendrejeri. Det finns ingen vettig information att ge”.
För min egen del förbryllas jag av det rådande gendillet. Och härom veckan läste jag en fascinerande bok om på vilken utomordentligt svag grund tesen om genernas makt vilar. Den är skriven av Bruce Lipton och har titeln The Biology of Belief. I mitt senaste nyhetsbrev har jag skrivit en längre betraktelse över denna bok som jag gett titeln Genernas makt.
