En påminnelse om mänsklig storhet

Karl-Erik Edris

De flesta av oss har inte svårt att hitta berättigade anledningar till att känna avsky, rent av hat mot andra företeelser och människor. Hatets attraktion är att det bär ett löfte om att kunna utgöra den kränktes självupprättelse. Och inledningsvis känns det kanske bra att gjuta sin avsky över det ena eller det andra. Man känner sig ha rätten helt och fullt på sin sida. Symboliskt gör man sig som hatare till ett slags parodi på Gud Fader själv på domens dag. Med svavelosande eder lotsar man objektet för sitt hat till den eviga fördömelsen. Men eftersmaken blir sällan god. Hatet blir inte bara som en projektil som träffar det som hatas utan det klibbar på något obehagligt sätt fast vid den hatande. Den hatande gör genom sitt hat inte bara något med det hatade, utan den hatande gör också något med sig själv. I realiteten späder hatet på det självhat som är grunden för förmågan att hata.

I en artikel i SvD skildras den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish livsöde. Han om någon skulle kunna åberopa berättigade anledningar till hat. Under den israeliska luftattacken mot Gazaremsan under några veckor i slutet av 2008 och början av 2009 blev Abuelaish utsedd till måltavla eftersom han i israelisk TV kunde på flytande hebreiska beskriva de palestinska lidandena. Resultatet av attacken med stridsvagn blev att Abuelaish förlorade tre döttrar (i åldern 14-20 år) och en brorsdotter. En fjärde dotter förlorade synen.

Abuelaish kommenterar sin reaktion på denna tragedi på följande sätt:

Jag tackar Gud för att jag hade styrkan att behålla lugnet och att fatta rätt beslut mitt i denna tragedi. Det var många som ville se mig gå under i vrede.

Och det beslut han fattade var att starta en stiftelse Daughters for Life som ger stipendier till studiebegåvade flickor från Palestina, Israel och Jordanien. Särskilt viktigt är att det inte spelar någon roll om stipendiemottagarna är araber eller judar. Hans insatser har faktiskt också renderat honom en nominering till Nobels fredspris.

Till saken hör också att han visar att den som avstår från att hata inte därmed hamnar i något slags menlös eftergivenhet. Abuelaish har nämligen stämt den israeliska militären inför rätta. Han vill ”ha en ursäkt och ett ansvarstagande från deras sida”. Och han står på sig även inför det faktum att domstolen kräver betalt för att ta upp hans fall.

Denne man är ett heroiskt föredöme. Att under dylika omständigheter tacka nej till att svärta sitt eget hjärta med hat är utan tvekan en stor sak. Och en påminnelse för alla som lättvindigt sätter sig till doms över andra och deras uselhet att det finns en annan väg. En väg som innebär att vi avstår från att göra det mesta möjliga av våra sämre sidor. En väg som väcker hopp om mänskligheten och framtiden.

Andra bloggare om , , ,

En studie i oskyldighetspsykologi

Karl-Erik Edris 6 Comments

En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.

Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.

Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.

Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.

Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , ,

En psykologiskt skarpsynt författare

Karl-Erik Edris

Läste i natt en intervju med en för mig helt okänd person, den israeliske författaren Etgar Keret. Under rubriken En synnerligen skruvad plats, syftande på det moderna Israel, träder en psykologiskt mycket skarpsynt man fram. Det är faktiskt en ren fröjd att läsa om hur han klart ser den psykologiska skuggsidan av att försöken att finna ett försonat perspektiv på förintelsen stelnat i en krampartad absolut skuldfrihet.

Därför har också Keret föga överraskande beskyllts för att vara antisemit. Och skälet var tydligen en omdebatterad TV-sketch som Keret beskriver så här:

Den handlade om ett israeliskt friidrottsgäng som är i Tyskland och tränar, och som vill att deras löpare ska få en något kortare bana, med tanke på Förintelsen och allt, och till slut lyckas de. Skuld fungerar, och det vet israeliska politiker som ju ofta använder Förintelsen som ett redskap. Därför blev det extra känsligt.

Att en man med sådan insikt når stora försäljningsframgångar särskilt bland unga ser jag som ett gott tecken. Att det finns en längtan efter att spänna av och leva i nuet. Av att bara vara människa bland människor i en allt globalare värld.

Boken som aktualiserade intervjun har titeln Åtta procent av ingenting. Den måste jag läsa.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Hur mycket mer lidande behövs?

Karl-Erik Edris

Bitte Hammargren skriver ofta klokt om Mellanöstern i SvD, och hennes artikel om Carl Bildt på besök på Västbanken utgör inget undantag. Även om den egentligen bara handlar om Bildts rundtur med lite sakliga kringfunderingar om möjligheterna att uppnå fred i området så skapas samtidigt, åtminstone hos mig, en intensiv och ur den befintliga situationen sprungen känsla av klyvnad och vånda. I centrum för artikeln har vi den ofta rättframme och stundom klarsynte Bildt som medan han står mitt i Västbankens groteska vardag fyndigt säger att ”pessimism inte ingår i min befattningsbeskrivning”. Och det låter ju bra. Men frågan gäller ju inte om det finns anledning att vara pessimistisk eller optimistisk utan frågan är om det alls finns en hållning till eller förståelse för problematiken som gör en lösning möjlig.

Den historiska och politiska verkligheten är nämligen den att om denna förståelse inte finns så kommer ofreden att fortsätta tills den fredsmöjliggörande inställningen fötts fram ur ytterligare lidande. Så enligt min mening är den centrala frågan: ”hur mycket mer lidande behövs för att de inblandade parterna skall överge de ideologiska fixeringar som omöjliggör en mänskligt rimlig hantering av situationen”.

Ett intressant komplement till artikeln är en intervju i Axess med den informelle Obamarådgivaren och Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Och senast jag själv försökte koppla ett lite större grepp på problemen var i en nyhetsbrevsartikel med titeln Behövs det mer krig – tankar om hela Mellanösternsituationen med avstamp i eländet i Irak och hoten mot Iran.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Bortom fundamentalismen

Karl-Erik Edris

I en klok liten betraktelse i gårdagens SvD ger sig den annars så försiktige Jan Hjärpe in på ett djärvt historiskt analogitänkande. Han beskriver hur den svenska väckelserörelsen genom att kraftfullt och framgångsrikt ifrågasätta den religiösa legitimeringen av den politiska statsmakten hjälpte till att katalysera en utveckling som krävde en ny legitimering av makten. Och denna nya legitimering blev att makten skulle ha folkets mandat genom demokrati kretsande kring lika rösträtt för alla oberoende av religiös tillhörighet.

Det Hjärpe tycker sig se är att liknande processer pågår inom den islamiska världen. Radikala muslimer anser att deras härskare alls inte har Allahs mandat, att de i själva verket är hycklande avfällingar. Och Hjärpe tror uppenbarligen att dessa fundamentalistiska muslimer med alla deras maktanspråk å sin islamtolknings vägnar kommer att gå bet i sina maktsträvanden. Att de helt enkelt inte kommer att lyckas ta makten utan att de i stället genom en historiens ironi kommer att bidra till att driva fram en process där makten tonar ner sin religiösa legitimering och i stället sakta men säkert söker sig mot den legitimering som verklig demokrati skänker.

Grunden för en sådan tro är förstås att de vanliga medborgarna i de islamiska länderna faktiskt inte är särskilt intresserade av att leva i teokratiska diktaturer som försöker återskapa en fantiserad guldålder i en mytisk urtid utan att de i lika hög grad som sina bröder och systrar av andra religioner vill ha och föredrar demokrati (flera undersökningar bekräftar detta).

I detta perspektiv kan man förstås tycka att USA:s politik efter 11 september är grovt kontraproduktiv. Att den stärker den fundamentalism som den säger sig vilja bekämpa. Och så är med all sannolikhet fallet. Men den djupaste orsaken till denna olyckliga utveckling är förmodligen att den politiserade kristna fundamentalismen i USA liksom den politiserade judendomen i Israel dras till det historiska sekulariserande reningsbad som den islamiska världen genomgår.

Och på andra sidan detta reningsbad hägrar enligt min mening inte en värld styrd av en elitstyrd och maktmanipulerande demokrati ideologiskt grundad i den moderna materialistiska fundamentalism som går i spetsen för sekulariseringen utan en demokratiserad demokrati grundad i en människosyn och samhällsfilosofi färgad av en andlig syn på människan emanerande ur de befintliga religionernas ekumeniska kärnpunkt.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Mur mot Egypten

Karl-Erik Edris

Såg häromdagen i SvD att israelerna planerar att bygga en mur mot Egypten. Så sorgesamt. Ett murbygge utan insikt om att strävan att stänga ute andras ondska blir spegelvänd i det egna inre så att det egna hjärtats strävan efter fred muras ute. Får det fortsätta blir det väl till sist en mur runtom hela Israel. Och därefter börjar förmodligen diskussionen om ett rejält tak. Eller skall man våga hoppas att det inte går att driva bunkermentaliteten till dess yttersta spets. Att den till synes grundligt förträngda och bortmurade längtan efter fred skall väckas och leda till seriösa försök att svara på den för Israels framtid helt avgörande frågan: ”Hur går det till att bli hälsad välkommen?”

———————————
Andra bloggare om , , , ,