En studie i oskyldighetspsykologi

En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.

Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.

Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.

Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.

Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , ,

Comments (6)

  1. Till "dessa mina minsta bröder" vill jag bara säga att jag delar din uppfattning. Det går inte att ta sig ur en konflikt av detta inflammerade slag förrän alla parter ställt sig och ärligen besvarat frågan "varför har vi förtjänat eller dragit på oss dessa fiender?"

  2. "Även paranoida har verkliga fiender" heter det i en raljerande beskrivning av en verklighet. En paranoid kan fråga sig själv varför hon "förtjänat och dragit på sig dessa fiender" men det lär inte hjälpa när hon en vacker dag träffar på en person som utan minsta anledning vill skada den paranoida. Slumpen av att ha befunnit sig på fel plats, på fel ställe, med fel person. Detta kan tyvärr ingen självkännedom ändra på.

  3. Zvi, problemet med Mellanösternsituationen är väl ändå att alla tror sig ha rätt, och att alla tror sig vara offer för andras omotiverade ondska och att därför ingen anser sig ha något att lära. Medan man däremot tycker att motparten verkligen har mycket att lära. Föga överraskande fortsätter därför konflikten till dess att de rådande felaktiga antagandena överges.

    Sedan förstår jag att du tror på slumpen i meningen att saker och ting kan hända utan orsak och mening. Jag tror däremot inte på slumpen. Det finns alltid orsaker till varför det som händer händer. Man kanske inte känner till dem eller inte tycker om dem eller vägrar erkänna dem, men de finns.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *