Civilisationens kris

Karl-Erik Edris 1 Comment

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ny bok av Lester Brown på svenska

Karl-Erik Edris

Eldsjälarna Doris Norrgård Almström och Lars Almström har nu gjort en ny insats. De ser med berömvärd flit och uthållighet till att den synnerligen produktive Lester Browns tankar blir tillgängliga på svenska.  Den alldeles nyöversatta boken har titeln Civilisationens väg – mot avgrund eller hållbarhet. Den verkar ännu inte finnas tillgänglig i bokhandeln, men den finns gratis nedladdningsbar här. Själv kommer jag att så fort som möjligt att både köpa och läsa Lester Browns bok eftersom jag med stor behållning läste hans förra. Mina läsintryck den gången finns nedtecknade i nyhetsbrevet 1:2010.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Karl-Erik Edris

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Studieplan för okunniga ledarskribenter

Karl-Erik Edris 1 Comment

Inspirationskällan till mitt senaste nyhetsbrev var två ledarartiklar. En i DN (med rubriken Överdriven undergång) och en i SvD (Hur hållbar är De grönas tillväxt). Båda ledarartiklarna ifrågasätter den moderna tillväxtkritiken, men gör det på ett sätt som visar att kunskapsnivån är mycket låg. Skribenterna visar med stor tydlighet att de inte bemödat sig om att sätta sig in i vad saken gäller utan nöjer sig med att falla tillbaka på ideologiska schabloner. Mitt nyhetsbrev kan därför ses som en liten studieplan för både ledarskribenter och övriga eventuellt intresserade. Det har huvudartikeln Modern tillväxtkritik: tre intervjuer och fyra böcker. 

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Människan är människans varg

Karl-Erik Edris 5 Comments

Dagen till ära funderar jag över varför vargen har blivit symbol för den natur- och ekologimedvetne moderne svensken. Inte en utrotningshotad, väldoftande och vacker liten blomma eller en skönsjungande men utrotningshotad fågel utan just vargen. Jag minns att det fordom vurmades en hel del för pandor som ju tvivelsutan är söta, men vad är det som gör vargen till en så hett omhuldad symbol för modern naturmedvetenhet. Landsortsbefolkning, som uppretad av vargens framfart bland hundar och andra tamdjur tjuvjagar varg, inramas i en berättelse där deras råa primitivitet och överdrivna rädslor kontrasteras mot den moderna sofistikerade urbana människans ekologiska insiktsfullhet.

Jag har i sak inget att bidra med till debatten för och emot vargen. Jag kan förstå att man kan tycka att naturen är så ställd under tryck från den moderna människans framfart att det behöver kompenseras på det ena eller andra sättet. Och att det kan finnas en närmast mytologisk eller ”religiös” längtan efter orörd natur som något odiskutabelt gott och bra och att även vargen har en plats i denna längtan efter Edens lustgård. Och på grund av att jag är uppväxt på en liten bondgård så förstår jag väl nyttoargumentens tyngd i vissa kretsar. Att få sina tamdjur dödade är ju liktydigt med att bli bestulen. Samtidigt kan det vara intressant att notera att ersättningssystemet för rivna får och renar, och dödade hundar knappast är lika välutvecklat och smidigt som när någon får sitt kontokort kapat.  

Men det jag som sagt har svårt att förstå är varför vargen blivit ett symboldjur för den moderna svenskens naturmedvetenhet. Ett skyggt och lömskt rovdjur. Och så kom jag att tänka på Thomas Hobbes, den gamle politiske filosofen. Han skrev på sin tid ”homo homini lupus”, dvs. människan är människans varg. Kan det vara så att vi människor undermedvetet förstår att vi symboliskt förhåller oss som ”vargar” både till oss själva och till naturen och att medkänslan med vargen är ett slags överförd medkänsla för oss själva och vår egen bekymmersamma framtid som ett ekonomiskt rovdjur som hänsynslöst skövlar naturen.

Om det är så, hoppas jag att vi skyndsamt inser att vi är lika utsatta som vargen. Och att tiden för symbolpolitik sedan länge är ute. I klartext räddar vi inte oss själva genom att rädda vargen. Utan vi måste se till att tämja ”vargen” i oss själva så att vår egen ekonomiska rovdjursverksamhet inhägnas inom de staket och skrankor som de ekologiska lagarna utgör.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, AB, GP1, GP2, HD,

Ekosystemstjänster – en väg till omkonstruktion av det ekonomiska systemet?

Karl-Erik Edris

Under rubriken Naturens tjänster allt hetare tillgång finns i dagens SvD en intressant artikel om s.k. ekosystemstjänster. Det handlar alltså om den destruktiva egenheten i det rådande ekonomiska systemet att vårt sätt att räkna fram vinster inte tar någon hänsyn till det ”gratisarbete” som planeten jorden bidrar med genom att tillhandahålla olika naturresurser som t.ex. odlingsbar mark, rent vatten, fisk i haven, mineraltillgångar etc. etc. I realiteten kan skövling av resurser och livsmiljö, ja ett systematiskt undergrävande av framtida generationers förmåga till ett drägligt liv, pågå samtidigt som företagen redovisar feta vinster med tillhörande bonusutbetalningar till den ekonomiska supereliten.

Enkelt uttryckt skulle vi behöva ett ekonomiskt system där vår ekologiskt sköra och vackra planet deltog som ett aktiebolag vars syfte skulle vara att prissätta sina tjänster så att det ekonomiska systemet hölls sig inom de ekologiska ramarna. Men så är det ju inte. Utan vi kan fortsätta att räkna fram fiktiva vinster som i realiteten döljer olika typer av skövling av naturresurser. Medvetenheten om existensen av detta graverande systemfel ökar dock. Och den konferens i Norge som SvD-artikeln berör är ett uttryck för detta. Intresserade kan se den här.

Av intresse är också TEEB (The Economics og Ecosystems and Biodiversity), ett projekt ägnat att försöka sätta pris på just ekosystemstjänster av olika slag. På deras hemsida finns många intressanta rapporter att ta del av. Den s.k. syntesrapporten kan kanske vara en bra början (den engelska varianten finns här.

Än så länge verkar dock dessa lovvärda strävanden till stor del utspelas inom ramarna för den förföriska drömmen om den eviga ekonomiska tillväxten. Men verkligheten vinner ju i längden över illusoriska föreställningar om den.

——
Andra bloggare om , , , , ,

En löftesrik början med Juholt

Karl-Erik Edris 4 Comments

Det var en fröjd att höra Håkan Juholts tal. Äntligen en fullt närvarande person som talar från hjärtat. Min första reflektion kring valet av Juholt gäller den bespottade valberedningen. Den har ju kritiserats för en skrattretande otidsenlig process som leder tankarna till katolska kyrkans påveval. Och när Berit Andnor talar om processens öppenhet så verkar många känna en doft av Kafka. Men om nu en fullständigt värdelös och otidsenlig valberedningsprocess leder till valet av en man av Håkan Juholts kaliber hur dålig är då processen? Jag ställer bara frågan. Och dessutom kan man ju tillfoga att katolska kyrkan verkar ha klarat sig ganska bra. Och ganska länge. 

Det mest utmärkande för Juholts tal var förstås med vilken ledighet och personlig närvaro som det framfördes. Det är så som trovärdighet genereras. Man jämför honom med Göran Persson, men det är enligt min mening en haltande jämförelse. Göran Persson var visserligen en mycket god talare, men han hade en helt annan utstrålning kring sig. Han var kung sol och skapade i varje fall inte hos mig en känsla av att han ledde en rörelse på ett levande och kreativt sätt. Han var kraftfull, slug och beslutsför, men växte människor i hans närvaro? Och kunde han generera den kärlek och glädje som kan få en grupp att blomstra? Så vitt jag kan bedöma var Göran Persson i själva verket en självsäker ledare som höll andra i schack.

Juholt är förstås än så länge ett oskrivet blad som ledare. Men det här första talet (uppbackat av ytterligare några mediala framträdanden under senare tid) indikerar kraftfullt att Juholt är självsäker på ett helt annat sätt än Göran Persson. Jag tror helt enkelt att Juholt har en smittande självsäkerhet som gör att andra växer och utvecklas. Han verkar inte känna sig hotad av andras styrka. Naturligtvis skulle jag veta mer om detta om jag hade jobbat med honom eller talat med personer som gjort det. Men det intryck han gör på mig är just att han har en attityd till sig själv och till sin uppgift som gör att andra känner inspirerad stolthet inför att få hjälpa Juholt att leda socialdemokraterna till framgång.

Detta är en oerhörd styrka. För det möjliggör för socialdemokraterna att åter blir ett angeläget parti i kraft av ett tillräckligt självförtroende i sin ideologiska grundhållning för att våga gå verkligheten mycket nära. Den ideologiskt osäkre eller krampartade ser ju hela tiden saker som de borde vara enligt ett stelnat ideologiskt schema och missar därför hur det verkligen förhåller sig. Det är samma psykologi i detta som när en psykolog möter en klient. Känner klienten att psykologen mest är ute efter att bekräfta sina förutfattade och inlärda teorier om saker och ting så sluter sig klienten och för därigenom psykologen bakom ljuset. Och får heller förstås ingen hjälp eftersom psykologen relaterar sig till en teoretisk fantasi om klienten och inte till den verklige klienten. Framgångsrik politik kräver lyhörd kontakt med verkligheten. Så är det bara. Och skall jag alltså döma enbart av det intryck Juholt gör så har nu socialdemokraterna möjligheter att hitta tillbaka till att vara en framtidsskapande politisk rörelse.

När det gäller Juholts politiska besked är jag inte lika oförställt positiv som när det gäller det intryck han gör som person och ledare. Men hur paradoxalt det än kan låta är detta med de politiska beskeden inte lika viktigt i det här läget. Han gjorde en del klara och starka ideologiska markeringar om solidaritet och rättvisa, och dem delar jag helt och fullt. Och jag uppskattar mycket hans intentioner att se till att Socialdemokraterna öppnar sig för det bästa framtidstänkandet om ekonomi och politik.

Men det jag framför allt känner mig tveksam inför är hans syn på det rådande ekonomiska systemet. Han yppade inte ord som ens antydde en kritik mot hur det ekonomiska systemet fungerar. Att han inte gillar att skattepengar förvandlas till vinster i internationella riskkapitalbolag är enligt min mening ingen djupgående kritik av vårt ekonomiska systems grundläggande spelregler. Så det jag undrar är om han är en god gammalsosse eller gråsosse i den meningen att han tror att i stort sett evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att han alltså tror att det oavsett rådande miljö-, klimat- och resurskriser skall gå att hitta ett sätt att få ekonomin att växa utan att det går åt fanders med vår vackra jordiska hemvist. Att det alltså skall gå att genom teknologiska innovationer skapa en s.k. ”hållbar tillväxt” som kopplar loss tillväxten från det som hittills har varit dess miljökonsekvenser.

Har han den tron så hoppas jag att han också har en öppenhet för omprövning den dag det inte längre går att undvika en sådan. Då kanske han kan snegla lite åt Göran Perssons håll och väcka tanken om ett grönt folkhem till liv igen. Men denna gång utan illusioner om evig tillväxt.

Sist och slutligen vill jag bara säga att jag tycker att socialdemokraterna verkligen är att gratulera till att de trots det som verkade vara en katastrofal ledartorka kunde vaska fram en man med Juholts resning. Det lovar gott för framtiden. Att jag känner mig osäker på Juholts och partiets beredskap inför den förestående globala omkonstruktionen av det ekonomiska systemet förändrar inte detta omdöme. Globalt sett finns denna beredskap i mycket ringa mån inom det politiska livet. Den odlas i andra sammanhang. Men när det blir verkligt skarpt läge så är enligt min mening Socialdemokraterna långt bättre positionerade att bidra till denna omkonstruktion av det ekonomiska systemet än de borgerliga partierna. Och förklaringen är förstås deras betoning på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Detta tillsammans med frihet under ansvar är värden för framtiden.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SVT, Exp1, Exp2, Exp3, AB1, AB2, AB3, GP1, GP2, HD, Sydsvenskan

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

Karl-Erik Edris

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut – skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet ”om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom ”kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med ”kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Förstklassigt seminarium om vår fixering vid tillväxtekonomin

Karl-Erik Edris 1 Comment

Igår var jag på ett heldagsseminarium i Sigtuna om problemen med vår fixering vid tillväxtekonomin. Det arrangerades bl.a. av Omställningsgruppen i Sigtuna Kommun. Föreläsarna var av yppersta klass. Kevin Noone (forskare vid Stockholm Resilience Centre) inledde med en betraktelse byggd på sin forskning om Planetary Boundries. (Huvudrapporten Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity kan laddas ner här). Och föreläsningen kan avnjutas i sin helhet på följande Bambuserfilm.

Björn Forsberg – författare till den utmärkta boken Tillväxtens sista dagar –  hade mycket intressant att förtälja bl.a. om stadsodling där han särskilt lyfte fram Detroit och Havanna. Det sistnämnda var väl inte alldeles populärt eftersom en del i publiken verkade vara av uppfattningen att eftersom Castros diktatur är dålig så får inget vara bra på Cuba.

Redaktören för det förträffliga klimatmagasinet Effekt David Jonstad gjorde också en intressant betraktelse. Hans reflektion börjar efter c:a 7 minuter av följande Bambuserfilm.

Anders Wijkman hade följande tänkvärda ting att förmedla.

Och slutligen framförde Lars Wedén några kloka och balanserade synpunkter på konkreta politiska åtgärder som vore möjliga att vidta omedelbart.

———
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Välfärd utan tillväxt

Karl-Erik Edris

I dagens DN recenseras Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Sverker Lenas har gett sin förstående recension titeln Hur blir hamstern hållbar?. Denna titel är en anspelning på en liten film om en glupsk hamster som fördubblar sin vikt varje vecka. En film som förstås är avsedd att illustrera det ohållbara med evig tillväxt. Filmen kan t.ex. beskådas i ett av mina tidigare blogginlägg. Jag har ännu inte läst boken, men den verkar både intressant och välskriven. Åtminstone att döma av den föreläsning som Tim Jackson höll på ett fullsatt ABF när han i samband med lanseringen besökte Stockholm.

——-
Andra bloggare om , , , , ,