Av en ren tillfällighet upptäckte jag just en intervju med mig själv på YouTube. Den spelades in på Plantagons kontor vid lanseringen av Hans Hassles utmärkta bok Business as Usual is Over. Och den innehåller lite korta omdömen om boken som jag fällde i en paus i minglet, småpratet och vindrickandet.
Intervjun kan beskådas här. Och mina utförligare (och skriftliga) synpunkter på boken finns här.
Igår roade jag mig med att se på en högintressant föreläsning av Per Grankvist. Den hade titeln Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet och kan beskådas här (om nu inbäddningen inte skulle fungera av en eller annan anledning).
Grankvist har profilerat sig som en av de mest insiktsfulla på området CSR (corporate social responsiblity) genom sin bok CSR i praktiken. Han är numera hållbarhetsredaktör på Veckans affärer och har också en egen blogg.
Efter att ha lyssnat noga på Grankvists utläggningar kände jag ett behov av att kort artikulera min egen tankeutveckling på området. För egen del var jag tidigt ute i dessa frågor. Den vise VD:n (utgiven 1998) har definitivt ett CSR-perspektiv även om begreppet inte var myntat på den tiden utan det i stället framförallt talades om corporate citizenship. Och min nästa bok, dvs. Oanade möjligheter, som jag skrev under en period av samarbete med Hans Hassle (numera framgångsrik VD för Plantagon International), handlar helt om detta perspektiv. Vilket också framgår av bokens undertitel som är Ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Denna bok skrevs under 1999 under inspiration från Kofi Annans Global Compact initiativ. Jag var t.o.m. inblandad i en grupp med Hassle i ledningen som anordnade en konferens med Georg Kell som då var intensivt verksam med att bygga upp FN:s Global Compactorganisation, och fortfarande är chef för denna verksamhet.
Sedan dess har jag inte ägnat så mycket tid och tankekraft åt denna inriktning. Orsaken är helt enkelt att jag successivt kommit till uppfattningen att CSR-tänkandet inte förvaltat (ännu så länge i varje fall) sin systemkritiska potential. I …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (utgiven 2004) lät jag därför en av karaktärerna säga något som åtminstone i viss mån speglade min uppfattning vid tidpunkten för själva skrivandet:
Jag vet inte vad det är som har hänt, men från början kändes detta med corporate citizenship som något mycket bra. Helt enkelt ett led i en av globaliseringen framtvingad förändring av det invanda strategiska tänkandet. Jag har varit mycket entusiastisk och arbetat hårt.
Men så känns det inte längre. På mig verkar det som att det håller på att bli kosmetika av alltsammans, och att den nakna sanningen är att det är de råaste penningmotiven som gäller. Och att detta är värre än någonsin. I varje fall under min tid. Hur det var på de s.k. rövarbaronernas tid har jag ju bara läst om. (…) Så på något sätt har jag kommit på glid i mitt inre och börjat känna att corporate citizenship är vackert i teorin, men att det inte kommer åt den hårda maktkärnan i näringslivet. Det tolereras som ett anständighetskamouflage, men skulle det börja äta sig in mot själva maktnerven så smäller det.
I efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n (utgiven 2005) tog jag så upp frågorna lite mer teoretiskt. Bl.a. uttryckte jag mig så här om svårigheterna att genom olika frivilliga CSR-insatser åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling:
Sammantaget betyder detta att jag anser att behovet av en långsiktigt hållbar utveckling kräver ett nytt ekonomiskt system. Det räcker inte att försöka lappa och laga med frivilliga överenskommelser i enlighet med den ena eller den andra uppförandekoden eller att låta sin verksamhet miljöcertifieras eller att försöka utveckla redovisningsprinciper även för miljöpåverkan och sociala konsekvenser. Allt sådant har förstås sina goda konsekvenser på marginalen, men systemfelen är av mer fundamentalt slag.
För att uttrycka det enkelt: Företagen behöver ett ekonomiskt system där den långsiktiga hållbarheten och det sociala ansvarstagandet blir en följd av att man följer systemets spelregler. I detta system är man sedan fri att – med den iver man tycker att det är värt – jaga vinster med hjälp av vetenskapsdrivna teknologiska innovationer. Systemet som sådant är i den bästa av världar konstruerat så att det med rimliga marginaler håller den samlade mänskliga ekonomiska verksamheten inom de ekologiska ramarna, och för övrigt inom de rättviseramar som kan anses rimliga med tanke på ett välfungerande samhälles behov av både individuell frihet och kollektiv solidaritet.
Och det är ungefär på den här positionen som jag fortfarande står. Samtidigt så är min pragmatiska sida fortfarande tilltalad av den typ av hållning som Per Grankvist artikulerar så väl i sin föreläsning. Han menar ju att det inte bara är strategiskt framsynt utan framförallt lönsamt för varje företag att in i minsta detalj av sin verksamhet anlägga ett inlevelsefullt, konkret och kompetent csr-perspektiv (eller ännu bättre ett hållbarhetsperspektiv). Och han betonar särskilt hur bra detta förhållningssätt är för lönsamheten. Samtidigt får jag intressant nog intrycket att Grankvist är väl medveten om att man med fog kan anlägga ett perspektiv liknande mitt – dvs. hysa uppfattningen att det rådande ekonomiska systemet faktiskt gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand – men att pragmatikern i honom har gjort att han slopat den överordnade systemkritiken och försöker få företagen att agera optimalt konstruktivt inom det rådande systemet. Förmodligen i en förhoppning att detta skall underlätta för de djupgående förändringar av systemet som måste komma. Men jag vet förstås inte säkert hur Grankvist tänker när det gäller detta. Skulle våra vägar korsas och det då finnas tid för samtal skulle jag definitivt försöka ta reda på hur det ligger till.
Under rubriken Naturens tjänster allt hetare tillgångfinns i dagens SvD en intressant artikel om s.k. ekosystemstjänster. Det handlar alltså om den destruktiva egenheten i det rådande ekonomiska systemet att vårt sätt att räkna fram vinster inte tar någon hänsyn till det ”gratisarbete” som planeten jorden bidrar med genom att tillhandahålla olika naturresurser som t.ex. odlingsbar mark, rent vatten, fisk i haven, mineraltillgångar etc. etc. I realiteten kan skövling av resurser och livsmiljö, ja ett systematiskt undergrävande av framtida generationers förmåga till ett drägligt liv, pågå samtidigt som företagen redovisar feta vinster med tillhörande bonusutbetalningar till den ekonomiska supereliten.
Enkelt uttryckt skulle vi behöva ett ekonomiskt system där vår ekologiskt sköra och vackra planet deltog som ett aktiebolag vars syfte skulle vara att prissätta sina tjänster så att det ekonomiska systemet hölls sig inom de ekologiska ramarna. Men så är det ju inte. Utan vi kan fortsätta att räkna fram fiktiva vinster som i realiteten döljer olika typer av skövling av naturresurser. Medvetenheten om existensen av detta graverande systemfel ökar dock. Och den konferens i Norge som SvD-artikeln berör är ett uttryck för detta. Intresserade kan se den här.
Av intresse är också TEEB (The Economics og Ecosystems and Biodiversity), ett projekt ägnat att försöka sätta pris på just ekosystemstjänster av olika slag. På deras hemsida finns många intressanta rapporter att ta del av. Den s.k. syntesrapporten kan kanske vara en bra början (den engelska varianten finns här.
Än så länge verkar dock dessa lovvärda strävanden till stor del utspelas inom ramarna för den förföriska drömmen om den eviga ekonomiska tillväxten. Men verkligheten vinner ju i längden över illusoriska föreställningar om den.
Har just lyssnat på ett utomordentligt klargörande och pedagogiskt föredrag om Plantagon. Ett företag som börjar bli lite känt för sin framsynta utveckling av växthus i globenformat för odling i stadsmiljö. Det är företagets vd, min gode vän Hans Hassle som håller föredraget på Arkitektmuséet.
SvD näringsliv har granskat Stockholmsbörsens 20 största bolag och redovisar i artikeln Miljö och etik lågprioriterat (se också artikeln Hon hoppas på hållbarhet) att de flesta har en högsta ansvarig för CSR-frågor (Corporate Social Responsibility) men att bara sex av dem har placerat den här personen i bolagets ledning.
Vem är överraskad? Åtminstone inte jag. Låt mig citera från Den vise VD:n:
…det vore enligt min mening mer än lovligt naivt att så till den grad imponeras av den vanligt förekommande retoriken om socialt ansvar etc. att man bortser från att när det kommer till kritan så är det tre strategiska variabler som är i en klass för sig när det gäller betydelse: konkurrenskraften, effektiviteten och avkastningen. Allt annat, som t.ex. hållbar utveckling och socialt ansvarstagande är av underordnad vikt. Det är med andra ord sådant som man sysslar med om man anser sig ha råd, eller bedömer det vara värt pengarna.
Och det är förstås därför som man anser att CSR-chefen inte skall sitta i bolagets ledning. Sedan kan man ju förgylla denna inställning ungefär som t.ex. informationsdirektören på Sandvik gör i SvD-artikeln när han säger att ”alla verksamhetschefer har ett ansvar för CSR, även de som sitter i koncernledningen”.
Men samtidigt är det klart att det förekommer en maktkamp om den strategiska dagordningen inom företagen. På den ena sidan finns Milton Friedman-falangen som grovt sett anser att det enda sociala ansvar som företagen har är att gå med vinst. Som en eftergift för tidsandan anser man sig dock med hjälp av en kader marknadskommunikatörer behöva kamouflera de brutalaste varianterna av detta budskap med vagt prat om socialt ansvar och hållbarhet. På den andra sidan i maktkampen finns de personer som är mer eller mindre klart övertygade om att vetenskapliga realiteter i form av ekologiska lagar kommer att tvinga fram ett ekologiskt hållbart företagande. Och att det därför är bättre att systematiskt och frivilligt anpassa sig till detta i förväg än att vänta till att resursbrist- och klimatkrisinducerat tumult utbryter.
Milton Friedman-falangen har av allt att döma fortfarande makten men i tider av ekonomiska kriser och miljökatastrofer skjuter företrädarna för ett långsiktigt hållbart perspektiv på ekonomi och företagande sakta men säkert fram sina positioner.
En illustration av var frontlinjen för närvarande verkar gå är följande föreläsning av den vimsigt charmiga och karismatiska hållbarhetschefen på ÅF (Ångpanneföreningen) Alice Bah Kuhnke.
Detta fick mig att känna en lätt nostalgi. När min bok Den vise VD:n kom ut 1998 hade den ett tydligt csr-perspektiv, även om man mest talade om corporate citizenship på den tiden. Och jag blev indragen i ett ambitiöst projekt med anknytning till det då alldeles nystartade FN-initiativet Global Compact. Georg Kell (som fortfarande är chef för Global Compact) var personligen inblandad och allt såg rätt löftesrikt ut.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Min infallsvinkel på hela csr-problematiken var förstås att inordna csr-tänkandet i det historiefilosofiskt baserade systemkritiska perspektiv på samhällsutvecklingen som jag bl.a. utvecklat i mina böcker. Att företagens csr-initiativ i samspel med kloka spelregelsförändrande politiska beslut skulle kunna på sikt resultera i den typ av djupgående förnyelse av det ekonomiska systemet som krävs för att en hållbar utveckling skall kunna bli möjlig i praktiken och inte som nu mest handla om hur en retorisk dimma läggs ut över en utveckling som är allt annat än hållbar.
Föga överraskande är det inte ett perspektiv liknande mitt som har blivit dominerande. Utan csr-arbetet har en påtaglig tendens att bli dominerat av föreställningar om marknadskommunikation och varumärkesbyggande, dvs. olika sätt att förgylla en utvecklingsriktning som enligt min mening gör långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.
Detta betyder emellertid inte att jag är negativ till företagens csr-arbete på rent principiella grunder. Långt därifrån. Jag ser det som ett led i en pågående och fascinerande maktkamp om ekonomins spelregler och därmed om inriktningen på det strategiska tänkandet inom näringslivet. Och under trycket av reella problem på t.ex. klimatområdet eller relaterat till resurs- och miljöfrågor så kan naturligtvis nödvändiga förändringar av såväl det ekonomiska systemet som de överordnade visionerna och värderingarna komma att växa fram. Och jag uppskattar därför i hög grad att Sasja Beslik (chef för ansvarsfulla placeringar på Banco Fonder) tydligen meddelat Kompetensgalans deltagare att han ansåg att ”csr fortfarande är en symbolfråga fast det borde vara en systemfråga”.
