Västerländsk civilisation går alltså under. Så stod det i alla fall i Oswald Spenglers bok Västerlandets undergång. Han såg tydliga tecken – inte minst för att konst och kultur sedan länge tuggade runt på tomgång och liksom bara kopierade sig själv.
Det finns således ingen egentlig kulturutveckling. Fylla ett rum på en konsthall med toapapper är alltså inte nyskapande. Närmast dödsryckningar. Även om Oswald Spengler aldrig såg den där konstinriktningen, han dog ju 1936, kan man med viss välvilja ändå påstå att han förutsåg den.
Karl-Erik Edris – en i högsta grad levande filosof – har djupstuderat även Toynbee, Drexler, Kurzweil och flera andra optimister och dystopiker. Herr Edris egna slutsats blir att det efter upplysningen egentligen aldrig funnits någon civilisationsbärande idé värd namnet. För västerländsk kultur har aldrig lyckats förhålla sig till de stora frågorna, de om livets mening.
Allt andligt – sagor om Jesus och sånt – åkte ju ut med badvattnet när kyrkoreligionens förtryck skulle bort. Präster, rökelsearmaturer, arvssynd och annat tjafs lastades på en kärra och fördes till destruktion. Det var bara det att människans själ råkade åka med när lasset tippades.
I stället infördes Darwin och den heliga slumpen. Människan var nu endast resultatet av en innehållslös, evolutionistisk determinism. En upphottad schimpans 2.0 som likt en leksak sprattlar omkring med ett duracellbatteri i ryggmärgen … tills lampan slocknar.
Av brist på mening blev nu folket oroat, utbränt och vilset – så till den milda grad att vetenskapen inte kunde göra annat än att uppfinna ett lyckopiller som skulle få oss att orka med den meningslösa vandringen. Vetenskapen blev därmed, trots sin påstådda förträfflighet, påfallande lik det man ville bli kvitt. En dogmatisk kyrkoreligion, påstått lyckofrämjande, trots att den under mindre än 100 år skapat två världskrig och några rejäla ekonomiska kriser.
Men vi fick ju flygplan, cellgifter och internet i utbyte, kanske vän av ordningen säger. Javisst! Det finns absolut ingen anledning att begå samma misstag igen och kasta ut hela vetenskapen med badvattnet. Poängen är ju en helt annan; att den aldrig förmått erkänna människans själ.
Återinför andligheten. Endast då kan vår kultur utvecklas och gå vidare. Ungefär där landar Karl-Erik Edris vars nya bok Vart är världen på väg? jag gärna rekommenderar för den som vill dyka djupare in i teser om undergången.
För att undvika totalt sammanbrott måste vi alltså bli kärleksälskare såsom religionerna en gång instiftade. Men alltid hålla framgångsteologiska, maktfullkomliga och hierarkiska kyrkoreligioner på armlängds avstånd – vare sig de baseras på gudstro eller vetenskaplig dröm om det rationella paradiset.
Själv tycker jag att idén verkar ganska klok. Att återinföra själen.
Pelle Lindblom (hemsida)
(Krönikan publicerad i NSD /Norrländska Socialdemokraten/ 29 april 2015 – finns dock bakom en betalvägg)
Comment (1)
Comments are closed.