En vis rabbin

Karl-Erik Edris 1 Comment

Årets första nummer av den förnämliga tidskriften Axess damp ner i brevfacket igår. Jag har bara hunnit bläddra, men såg att temasektionen handlar om Religionens återkomst. Det är på tiden att den filosofiskt oreflekterade ateismpropaganda som pågår får lite kvalificerat mothugg. Eventuellt återkommer jag med några reflektioner om de aktuella artiklarna när jag hunnit läsa dem.

En sak som mina ögon råkade falla på i det fullmatade numret (sid 24) och som jag därför också läste är följande kloka historia om en judisk rabbin. Denne rabbin frågade sina lärjungar hur man kan veta att natten är över och morgon grytt. Han får svar i form av en motfråga: “Är det när man i det svaga ljusdunklet kan skilja ett får från en hund, eller ett olivträd från ett fikonträd?” “Nej”, svarade rabbinen, “det är när du möter blicken i vilken annan mans eller kvinnas ansikte som helst och förstår att det är din broder och din syster. Då först är natten över och morgonen har grytt.”

———————————
Andra bloggare om , , ,

Reinfeldt och Obama

Karl-Erik Edris

Jag har aldrig blivit riktigt klok på Fredrik Reinfeldt. Är den mannen äkta vara, eller är han ett slags postmodernt tom projektionsskärm där var och en kan se vad de själva vill. Själv har jag länge känt mig inför Reinfeldt som när jag lyssnar på rapparen Eminem som i sin största hit ständigt upprepar “will the real Slim Shady stand up”, alltså “will the real Fredrik Reinfeldt stand up”.

Visst visade Reinfeldt skicklighet och framsynthet under alliansbygget, och i valrörelsen stångade Göran Persson sin panna blodig mot en som det verkade varm och trygg representant inte bara för nya moderater utan för ett nytt sätt att göra politik, för ett nytt ledarskap. Men så började regerandet och därmed problemen. Vilken “Slim Shady” det var som skötte ministerrekryteringarna kan man ju undra, och när Reinfeldt skulle förklara sin politik var debattören med den trygga utstrålningen som bortblåst. Nu framträdde i stället en till synes handsvettig byråkrat som talade invecklat och abstrakt bisatsspråk som om han försvarade sig mot insyn eller dolde något som inte tålde dagens ljus.

Sekunderad av en finansminister som inte känns som en politiker utan som en forskningsledare för ett fullskaligt nationalekonomiskt experiment med landet Sverige som försöksobjekt och en arbetsmarknadsminister som likt en parodi på Bosse Ringholm under Ahleniusaffären mekaniskt upprepade att han genomförde den politik som alliansen hade vunnit valet på som försvar mot missnöjet mot förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen kändes Reinfeldt som han vaknat i en mardröm. Dataspelet “vinn valet” visade sig plötsligt vara verkligt. Han var statsminister i verkligheten och inte i en virtuell värld. “Will the real Slim Shady stand up”.

På sista tiden verkar dock något ha hänt. Reinfeldt har tydligen ägnat sig åt ett slags diskreta statsministermotsvarigheter till kungens Eriksgator, även om han inte gått fullt lika långt i diskretion som Karl XI sägs ha gjort i skrönorna om Gråkappan. Och inspirerad av sina intryck från sina inspektioner av medborgarnas levnadsvillkor fällde så Reinfeldt häromveckan den beramade och högtidliga kommentaren: “Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”

Så talar väl ändå inte en tom postmoderist. Börjar den verklige “Slim Shady” att resa sig? I ett försök att förlöjliga Fredrik Reinfeldt tyckte Marita Ulvskog att hans retorik påminde henne om Mao Zedong. Men själv undrar jag om inte denna missvisande jämförelse är ett tecken på oro över att något viktigt håller på att hända med Göran Perssons överman.

Att Reinfeldt helt enkelt kan vara på väg att bli Sveriges ledare. Och ett nytt tecken på att det kan vara detta som håller på att ske kom så när han i motsats till flera regeringsledamöter och alla partiledarkollegor enligt DN och SvD inte föredrog Hillary Clinton utan Barack Obama som näste president i USA.

Reinfeldt anförde sina studier av Obamas program som förklaring till sin ståndpunkt. Men i själva verket tror jag att det som var avgörande är Barack Obamas hjärtberörande retorik som målar upp en vision av ett nytt och framsynt politiskt ledarskap. Ett ledarskap som inte i första hand handlar om sakfrågor utan om hur man med en anda och hållning kan frigöra medborgarnas förmåga att inte bara lösa sitt lands problem utan också skapa en verkligt god framtid. Ett ledarskap som jag tror att Fredrik Reinfeldt känner att alliansbygget är en svag avglans av och att han därför blivit starkt inspirerad av Obama. Ja rent av anar en själsfrändskap eller åtminstone hoppas att den finns.

Detta betyder att jag tror att den verklige “Slim Shady” åtminstone har börjat röra på sig. Och socialdemokraterna bör vara djupt oroade trots opinionssiffrorna.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Föreläsning på Hillesgården – 13 februari 19.00

Karl-Erik Edris

Tänkte jag skulle använda bloggen som anslagstavla för att kungöra att jag den 13 februari håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Oftast är det celebriteter av ett eller annat slag som får äran att framträda där. Vårens program innehåller t.ex. namn som Jan Malmsjö, “Lill-Babs”, Agneta Sjödin och Kristian Luuk. Men ibland får också en vanlig gubbe från Trångsund äntra scenen. I år skall jag helt fantasilöst hålla i stort sett samma föreläsning som ifjol vintras. Då var nämligen publiken liten eftersom ett svårt snöoväder gjorde det till ett riskabelt arktiskt äventyr att ta sig till Hillesgården.

Föreläsningen har titeln Den ljusnande framtid är vår och börjar 19.00. Programmet med presentationstexter för vårens samtliga föredrag och behövliga praktiska upplysningar kan laddas ner här.

———————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Göran Persson, Hanne Kjöller och politikerföraktet

Karl-Erik Edris 1 Comment

Läste just ett kort litet ledarstick i DN skrivet av Hanne Kjöller. Hon ondgör sig över att Göran Persson uppenbarligen begärt maximalt avdrag för hushållsnära tjänster trots att han i valrörelsen 2006 argumenterade mot denna typ av avdrag. Och Kjöller fäller följande dom över Perssons agerande “så gör en politiker som tror mer på sin privatekonomi än på idéerna bakom sin egen livsgärning.”

Det jag frågar mig är vilken princip som röjer sig i detta Kjöllers ställningstagande? Menar hon att politiker bara skall lyda de lagar och förordningar som de själva stiftat eller argumenterat för? Nej så kan det knappast vara. Hanne Kjöller skriver ju ofta klokt. Så den här gången var det uppenbarligen en ryggmärgsmässig lust att kasta skit på en gammal politiker som tog över.

Det finner jag sorgligt. Varför kan inte Göran Persson få bli en normal medborgare. Varför skall det underblåsas misstro mot honom för hans statsrådspension, konsultinkomster, styrelseordförandeskap i Sveaskog eller skatteavdrag. Är det för att vi som inte är politiker skall förstå att inga vettiga människor blir politiker. Och att vi därför skall hålla oss borta så att journalister och alla övriga kan fortsätta att hänge sig åt oförblommerat politikerförakt.

Samtidigt som vi talar vackert om demokrati förhåller vi oss till politiker som att vi inte primärt vill ha kloka ledare utan offentliga spottkoppar. Så brukar det ju också heta att vi har de politiker vi förtjänar. Men behöver det fortsätta så?

———————————
Andra bloggare om , ,

Yes we can

Karl-Erik Edris

För några år sedan gjorde Black Eyed Peas succé med en fantastiskt bra låt – Where is the love. Nu har en av medlemmarna i bandet, will.i.am, gripits av Barack Obamas budskap och spelat in en video som måste ses som ett mycket intressant politiskt tecken. Låten heter The Yes We Can Song. Att Barack Obamas “mantra” för att stärka övertygelsen hos alla, men särskilt hos en ny generation, om att en fundamental förändring av USA:s politiska inriktning är möjlig, på detta sätt har inspirerat en framstående representant för hip-hoppen är ingen liten sak. Oprah Winfrey har sagt om Barack Obama att “he is the one”. Och det tror och hoppas jag också.

Låten kan avnjutas bäst på www.yeswecansong.com. Men också på YouTube. Och sedan 12 februari har ledarredaktionen på Svd hakat på.

Och för alla som inte har Where is the love i färskt minne så går den också att avnjuta på YouTube

Andra bloggare om , , ,

Gendille

Karl-Erik Edris

Enligt en saklig artikel i SvD skall tydligen allmänheten erbjudas att köpa kartläggning av sina gener. I USA har det redan börjat och i Sverige ligger ett företag i startgroparna för att erbjuda sina tjänster för c:a 3000 kronor. En av rådgivarna till det svenska projektet, docenten i molekylär medicin Johan Björkegren, ser kartläggandet som “ett fantastiskt hjälpmedel i folkhälsoarbetet. När människor får veta om sin ärftliga riskprofil ökar deras motivation för att sköta sin hälsa”. Medan en kritiker som professor Jan Wahlström anser att det hela handlar om “lurendrejeri. Det finns ingen vettig information att ge”.

För min egen del förbryllas jag av det rådande gendillet. Och härom veckan läste jag en fascinerande bok om på vilken utomordentligt svag grund tesen om genernas makt vilar. Den är skriven av Bruce Lipton och har titeln The Biology of Belief. I mitt senaste nyhetsbrev har jag skrivit en längre betraktelse över denna bok som jag gett titeln Genernas makt.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Sukralos och amalgamlogiken

Karl-Erik Edris

Har läst några artiklar om sukralos de senaste dagarna (www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_821951.svd, www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_825531.svd och www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_825533.svd). Det har tydligen kommit som en chock att detta sötningsmedel sprids i naturen. Och detta faktum väcker en och annan tanke. Den första är att sötningsmedel knappast är en nödvändig produkt. Möjligen kan man till sötningsmedlens försvar säga att de gör det möjligt för människor att äta mer än de behöver utan att bli feta eller lika feta som de annars skulle ha blivit av samma mängd föda. Men ny forskning visar tydligen att en av sötningsmedlens verkningar är ett ökat sug efter socker! Så som stöd för bantare verkar sötningsmedel alltså påminna om effektiviteten hos alkohol som motmedel mot spritmissbruk.

Men det jag tycker är mest besynnerligt med tänkandet kring den här typen av produkter är påståendet att ett sötningsmedel som sukralos “inte är farligt för människan” men kanske är skadligt för naturen. Men vi människor är naturen! Något som är skadligt för naturen är knappast ofarligt för människan.

Tanken att människan är separat från naturen blir extra bisarr i kvicksilverfrågan. Till härförleden (då en halvhjärtad förändring skedde) har etablissemanget inom läkar- och tandläkarkåren i decennier hävdat att det kvicksilverbaserade tandfyllningsmaterialet amalgam är oskadligt. Men säreget nog bidrog det ökade miljömedvetandet till oro för vilka konsekvenser kremering får för naturen. Det ansågs helt enkelt – och alldeles motiverat – att det inte var bra att kvicksilver kom ut i naturen. Men där är kvicksilvret tydligen inte så länge det är i munnen. Därför brukar jag säga att kvicksilver är ett underbart gift, det är giftigt överallt utom i munnen.

Och livsmedelsindustrin gör tydligen vad den kan för att blanda upp maten med olika produkter som följer amalgamlogiken. Olika lönsamma kemikaliska dekokter som påstås vara goda och nyttiga i munnen och resten av kroppen, men som sedan visar sig vara skadliga i naturen. Det är väl ändå något som inte stämmer med den här logiken?

———————————
Andra bloggare om , ,

Vid vägs ände

Karl-Erik Edris

Läste just Alf Hornborgs briljanta debattartikel i dagens DN. Den har titeln Den vite konsumentens börda, och är så sakligt tung att den riskerar att gå omärkt förbi. Även om jag förstås kan ha fel på den punkten i den meningen att någon av vårt lands proffsoptimister kanske redan får en replik publicerad i nästa dags DN med de gamla vanliga påståendena om att vi är på rätt väg, att vetenskapen är på god väg att öppna möjligheter för hållbar tillväxt (dvs. tillväxt utan negativa miljökonsekvenser). Och när denna underbara dag är kommen så kan vi ge ohämmat utlopp för våra materiella expansionslustar. Från de oftast sekulariserade utvecklingsoptimisternas perspektiv hägrar alltså ironiskt nog den dag då vi med vetenskapens hjälp skall kunna göra storskalig och högteknologisk verklighet av Jesu bespisningsunder. För bibliskt obevandrade så handlar bespisningsundret om att Jesus med fem bröd och två fiskar i matlagret såg till att femtusen man (samt ett oräknat antal kvinnor och barn) kunde äta sig mätta samtidigt som det blev tolv korgar mat över. Hornborg tror dock inte på dylika “under” utan han blottlägger med obönhörlig logik hyckleriet i det han menar vara “ohållbart prat om hållbar utveckling”. Och låt mig citera artikelns ödesmättade avslutning:

“Vi står inför en gigantisk desillusion när det gäller teknikens framtidslöften. (…) De oundgänliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen.

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.”

Vilken grad av hopp Hornborg har för att vår civilisations framtid skall kunna undvika Påskö- och Mayascenariot framgår inte. Han vill kanske inte väcka hopp innan allvaret är allmänt insett.

Själv är jag inte fullt lika kallhamrad. Jag tror i och för sig som Hornborg att “det fossilbränsledrivna samhället närmar sig vägs ände”, men samtidigt tror jag på möjligheten av vi under trycket av våra självskapade problem skall kunna åstadkomma ett språng i vår utveckling som är av en magnitud som kan kallas ett civilisationsskifte. Att vi helt enkelt kan leva i en tid då vi kommer att få se en ny världsbild födas som ger oss den förståelse för oss själva och naturen som gör att vi kan skapa en framtid värdig det bästa hos oss själva.

Grunden för detta makrohistoriska eller historiefilosofiska perspektiv kan jag inte redogöra för i ett kort inlägg utan jag måste hänvisa till mina böcker. Ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner ger också en viss inblick i min syn på hur vår tids kris kan tolkas.

———————————
Andra bloggare om , , ,

Hjärnans makt

Karl-Erik Edris

Läste just en artikel i DN om apforskning. Rubriken är Hur vi vet vad vi verkligen vill och den undersöker apors benägenhet att avstå varierande mängder fruktjuice för att få se på bilder av honors bakdelar och bilder på högstatusapors ansikten. Och visst var aporna beredda att betala för som artikelförfattaren uttrycker det “mjukporr och kändisar”.

Detta sägs vara ett led i en forskning som startade på 90-talet med syfte att “försöka ta reda på hur vårt högsta beslutande organ, hjärnan, egentligen bär sig åt när den – ofta helt utan vår medvetna vetskap – värderar olika typer av information för att sedan fatta ett beslut”.

Det skulle alltså vara hjärnan som fattar beslut åt oss! Människan som en hjärnstyrd automat förmodligen primärt programmerad för att öka sannolikheten för spridningen av de egna generna i den råa darwinistiska utvecklingskampen. Hur trovärdigt är egentligen detta? Och varför har hjärnan på dessa forskare i så fall beslutat att de skall försöka använda sina hjärnor för att avslöja sina egna hjärnors makt över dem själva? Kan de i så fall komma fram till något annat än vad deras hjärnor redan har bestämt? Och har de forskat på i vilken mån deras forskning har gynnat deras egen genspridning?

Ja jag undrar bara. För övrigt är det förstås intressant med forskning om hur hjärnan faktiskt fungerar. Men sådan forskning kan man ju bedriva utan att samtidigt göra sig till talesman för en metafysik som förvandlar människan till en hjärnstyrd köttrobot.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Obamas bländande retorik

Karl-Erik Edris

Utgången i demokraternas primärval i South Carolina var kanske ingen sensation, men segermarginalen var utan tvekan sensationellt stor. Barack Obama fick 55 procent av rösterna mot Hillary Clintons 27 och John Edwards 18. En seger som vanns trots att Bill Clinton fick agera som sin frus pitbull och satte in alla sina icke obetydliga retoriska krafter för att övertyga valmanskåren om att Obama kommit lindrigt undan i mediagranskningen och att han därför egentligen bara är ett illusoriskt hopp för svarta.

Uppenbarligen gick inte detta hem, utan i slutfasen av kampanjen skedde en av opinionsundersökningarna missad vindkantring till Obamas fördel. Om han kan översätta detta till liknande framgångar på den stora primärvalsdagen 5 februari är förstås en öppen fråga.

Det som gör att jag tror att han har en chans trots att han ännu så länge ligger sämre till än Hillary Clinton i de nationella opinionsundersökningarna och i viktiga delstater som Kalifornien och New York är hans breda väljargruppsöverbryggande strategi och hans bländande retoriska förmåga.

Just när det gäller retoriken finns det ingen på vare sig demokraternas eller republikanernas sida som kan mäta sig med Obama. Och en av de fascinerande aspekterna av den amerikanska politiken är att gammaldags retorisk förmåga fortfarande har en stor betydelse. Här ligger t.ex. en sällan nämnd men starkt underskattad förklaring till att George Bush vann över både Al Gore och John Kerry.

Min senaste lite djupare analys av den amerikanska politiken gjorde jag i ett nyhetsbrev skrivet samband med demokraternas konvent 2004. Mina reflektioner har titeln Om att bryta upp från en måltid bland svinen – tankar kring det amerikanska presidentvalet. Det är väl inte uteslutet att jag kan komma att bli inspirerad att skriva en ny och längre nyhetsbrevsreflektion över den amerikanska politiska situationen när det drar ihop sig till presidentval. Men nu nöjer jag mig med att dra en lans för Obama och hans hjärtberörande retorik. Hans segertal i South Carolina följer här i två delar.

Del I

Del II

———————————
Andra bloggare om: ,