Merete Mazzarella och döden

Karl-Erik Edris 2 Comments

Merete Mazzarella är en skribent som jag i hög grad respekterar. Jag har visserligen inte läst hennes böcker utan bara en del av hennes artiklar, men jag har ändå fått en känsla av att hon kombinerar en spröd känslighet med ett skarpt analytiskt intellekt, som verkar invävt i ett vemod med lätta stråk av cynism samtidigt som det också lyser fram en försynt, närmast skygg inlevelse och medkänsla.

Merete Mazzarella lyckas alltså genom sina texter göra intryck på mig av att vara en subtil, sympatisk och komplex person så därför grep jag mig förstås direkt och med förväntan an hennes understreckare i fredagens SvD. Den är en recension av antologin Challenges of an Aging Society: Ethical Dilemmas, Political Issues (redaktörerna heter Rachel A. Pruchno och Michael A. Smyer).

Boken handlar bl.a. om de svåra avvägningar av etisk och ekonomisk natur som blir en följd av att den moderna medicinen blir allt bättre på att uppskjuta döendet oftast till allt högre kostnader ju äldre patienterna blir. Eftersom våra resurser är begränsade, och man dessutom inte kan använda samma pengar mer än en gång, så kan de pengar som spenderas på att hjälpa redan gamla att bli ännu äldre definitivt inte användas till något annat hur behjärtansvärt detta än skulle kunna vara. Det skulle t.ex. kunna handla om att som en av antologins bidragsgivare uttrycker det ”se till att unga får möjlighet att bli gamla” eller om att minska den i ett globalt perspektiv groteskt höga barnadödligheten i botbara sjukdomar och svält.

I sin artikel resonerar Merete Mazzarella kort, klart och medkännande om de olika allt svårare etiska dilemman och avgöranden som väntar det åldrande samhället. Och det som från mitt perspektiv väcker den största respekten är att hon vågar dra slutsatsen ”att det måste skapas en medvetenhet om att det inte är rimligt att vi till varje pris lever så länge som möjligt, att det måste skapas en medvetenhet om att döden ingalunda behöver vara ett medicinskt misslyckande utan hör till grundvillkoren för våra liv. Snarare än att diskutera nya livsförlängande åtgärder borde vi diskutera förutsättningarna för en värdig död.”

Detta är en modig slutsats i en tid av förlamande dödsskräck. Och för min egen del vill jag understryka att en av dessa ”förutsättningar för en värdig död” som borde diskuteras är själva synen på vad döden är. Vi fostras ju från barnsben i föreställningen att det är ett vetenskapligt bevisat faktum att medvetandet är en produkt av materien. Att det är den där ”aladåben” innanför pannbenet som under gynnsamma omständigheter kan generera självmedvetande. Och att döden därför innebär medvetandets fullständiga utslocknande.

Påståendet att det finns vetenskapliga bevis för att medvetandet utslocknar i samband med döden är emellertid helt ogrundat. Det finns inga sådana bevis. Det finns olika rön som visar på ett samband mellan den kroppsliga strukturen och olika medvetandefenomen. Men dessa rön kan förenas med olika föreställningar om livets och medvetandets natur. Den vetenskapligt orienterade materialisten föredrar föreställningen att livet och medvetandet är produkter av den fysiska materien. Och att liv och medvetande därför utslocknar i samband med döden. Men det kan lika gärna förhålla sig så att livet är evigt och att medvetandet har en autonom existens oberoende av den biologiska strukturen.

Det finns alltså ingenting i forskningen som bevisar att det är omöjligt att människans liv är evigt och att hennes medvetande under vissa perioder kommer till uttryck genom kroppen och dess hjärna, medan det under andra perioder befinner sig i sin egen värld.

Att påstå något dylikt är förstås att svära i den vetenskapligt materialistiska kyrkan. Men det intressanta är inte vad vi har fått för oss att vi måste tro för att visa att vi är moderna. Det intressanta är ju hur det faktiskt förhåller sig. Innebär döden att medvetandeljuset slocknar så är det så, men innebär döden bara att vi lägger av en trött och sjuk kropp så är det det som gäller.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , ,

Keynes barnbarn – klok bok av Christer Sanne

Karl-Erik Edris 3 Comments

Har just läst de sista sidorna av Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det är ingen studie i den världsberömde ekonomens släktförhållanden som man kanske kan förledas tro, utan valet av boktitel anspelar på att Keynes på 1930-talet förmodade att den vetenskapsdrivna produktivitetshöjningen i ekonomin skulle leda till att hans barnbarn skulle kunna tillgodose sina behov med bara några timmars arbete.

Av detta har som bekant blivit intet. Vi arbetar för brinnande livet i jakt på en tillfredsställelse som uppenbarligen är svåruppnådd. Konsumtionssamhället sägs visserligen vara bra på att tillfredsställa våra olika önskningar, begär och drömmar, men tillfredsställelse leder till att man blir nöjd och säger att det räcker. Tillfredsställelse sprider lugn. Det lugn som hör samman med att man slappnar av i en känsla av att man har och fått det man behöver. Men var finns den känslan i vårt samhälle?

Ingenstans. Alla har något jagat i blicken. Det kännetecknande för konsumtionssamhället är i själva verket att det väcker och stimulerar fler begär än vad det tillfredsställer. Och vad gör vi? Jo vi jagar förstås vidare efter hägringen att förr eller senare så kommer vi att bli verkligt nöjda.

Just denna jakt efter en hägring skulle ju kunna göra detsamma om det inte vore för att mänsklighetens samlade resursanspråk är på god väg att spränga de ekologiska ramar som gäller på vår jord. I vår jakt på den magiska behovstillfredsställelsen genom materiell konsumtion håller vi alltså på att dra på oss kraftfulla, ja katastrofala korrigerande reaktioner från det ekologiska systemet.

Det ser Christer Sanne alldeles klart med sitt kyligt betraktande forskaröga. Och han har skrivit en beundransvärt saklig och lågmäld betraktelse över det ohållbara i den rådande utvecklingsmodellen. Med en kombination av bl.a. idéhistoriska utblickar, redogörelser av ekonomiska teoribildningar, lyckoforskningens rön och konsumtionsbeteendets psykologi och sociologi lägger han en gediget saklig grund för slutsatsen att solida kurskorrigerande insatser måste göras. Och i bokens sista kapitel En framtid att se fram emot argumenterar Sanne för en del förslag som han menar skulle kunna styra den globala utvecklingsskutan bort från den katastrofala grundstötning som kan förutses bli följden av att vi fortsätter att betrakta ökad tillväxt som lösningen på alla tänkbara problem.

Till fördelarna med boken hör att Christer Sanne förstår maktrealiteter så därför handlar hans förslag inte bara om vad vi enskilda människor kan och måste göra utan framförallt om vad som krävs på politisk nivå. Sannes mest kärnfulla formulering av denna insikt lyder: ”Företagens kunnande och produktionsförmåga är omistliga för en bättre framtid men det politiska systemet måste kunna reglera hur företagen handlar gentemot samhället och naturen. Inte tvärtom.” Där är vi helt överens Sanne och jag, och jag förmodar att han liksom jag väntar på det politiska uppvaknade som måste till för att visionen om en långsiktigt hållbar utveckling skall förvandlas från en retorisk dimridå som döljer att det mesta fortsätter som vanligt till ett realistiskt och nödvändigt mål. Sedan är ju frågan vad som behöver hända för att inte bara maktens män och kvinnor utan vi alla skall väckas ur vårt somnambulenta accepterande av tesen att vi redan är på rätt väg.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Föreläsning på G16 – 26 februari 18.30

Karl-Erik Edris 1 Comment

När jag läste Agneta Lagercrantz artikel om G16 i SvD tänkte jag att där skulle jag kunna hålla en föreläsning med utgångspunkt från min senaste bok. Efter en del om och men blir den tanken verklighet 26 februari. Då håller jag alltså en föreläsning med början klockan 18.30 på Luntmakargatan 52 med samma titel som min bok – … men vad går det ut på egentligen – livet alltså. Lite mer information om själva föredraget samt all praktisk information finns på G16:s hemsida och alla som vill läsa lite mer om min bok kan hitta recensioner och annat smått och gott på min hemsida.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Kosovo i EU-kuvös

Karl-Erik Edris 1 Comment

Så har då Kosovo fått något slags självständighet. Detta är alltså det senaste inslaget i den utomordentligt problematiska bouppteckningen efter Tito. Det fanns uppenbarligen häpnadsväckande mängder tillbakatryckt hat i det gamla Jugoslavien som kunde väckas till liv och blomma ut i fullfjädrad krigisk separatism bara Tito lämnade det jordiska.

Politisk psykologi har alltid intresserat mig. Jag tycker helt enkelt att det är oerhört fascinerande att se hur olika grupper uppfattar sina intressen och hur de artikulerar, försvarar och främjar dem. Och hur dessa olika grupper kan förete i stort sett alla symptom från den individualdiagnostiska psykiatriska manualen från lättare till allt svårare neuroser och rent av psykoser och oförblommerad psykopati.

Det som förundrar mig mest är hur lätt individerna väger mot de väldiga kollektiva emotionella krafterna. I fallet med Jugoslaviens sönderfall sveptes ju sansade personer och synpunkter snabbt undan av ett virvelstormsliknande vanvett som fick de flesta att tappa omdömet. Nu framstod plötsligt de flesta frågor av betydelse som möjliga att hantera endast om man, dvs. en viss folkgrupp, fick sköta sig själv utan varje samröre med de andra anstötliga folkgrupperna som man under Titotiden motsägelsefullt nog hade samverkat med under tillsynes någorlunda städade former.

Idén att de andra var så djupt anstötliga, ja gravt omänskliga, att vi som är självutnämnt goda och kloka måste få sköta våra angelägenheter helt själva blev en idé som snart tedde sig lika kraftfull som sexualdriften. Och Jugoslavien slets sönder i en plågsam process av hat och våld och nyfödda och nationalistiskt exalterade småstater.

Denna process har nu slutligen frambringat Kosovo. Som nationalstatsfödelse betraktad är det väl så nära missfall som något kan komma. Och det fortsatta livet är av allt att döma helt beroende av om EU-kuvösen kommer att fungera. (Rolf Gustavsson, Richard Swartz och Inger Hedström har skrivit eftertänksamt om denna fråga)

Det är med hänsyn till konfliktens historia och hur händelseutvecklingen varit sedan Titos tid inte svårt att förstå varför den nuvarande situationen uppkommit. Men den intressanta frågan är vad som förebådas av det konfliktfyllda nuläget. EU-optimisterna ser ju hur det kloka EU-ledarskapet skall leda till en framtid där ett blomstrande Kosovo på god fot med ett lika blomstrande Serbien båda beviljas inträde i ett välmående och politiskt välskött EU. Men hur realistiskt detta är kan man verkligen fråga sig. Inte minst därför att idén om etniskt grundade stater är högst tvivelaktig i vår globala tid. Är det verkligen framsynt att i en värld som är ett lapptäcke av olika folkgrupper lyfta fram Kosovo som en nödvändig statsbildning? Vilket är budskapet till länder där flera folkgrupper lever? Själv tycker jag det ligger mycket i Kants kategoriska imperativ, dvs. idén att man bara skall göra sådant som kan upphöjas till allmän lag. Och i ljuset av detta kategoriska imperativ kan man ju tycka att EU i konsekvensens namn borde stödja ett fritt Baskien och dessutom sluta att kräva ett enat Cypern och stödja bildandet av en kurdisk stat, ett fritt Tjetjenien och ett fritt Tibet. Och varför skall vi ha ett enat Irak?

Den fråga man kan ställa efter Kosovo är alltså: Kan inte alla som vill få slå upp egen butik?

För min egen del anser jag att problemet ligger på en annan nivå. Kosovo avslöjar en människans och mänsklighetens hjälplöshet när det gäller konfliktlösning. En hjälplöshet som finns på alla livets områden. Och trots att många av oss vet att det bara finns gemensamma problem och konflikter och att dessa bara har gemensamma lösningar så vet vi inte hur vi skall hantera de gensträviga parter som absolut inte vill spela en konstruktiv roll.

Hur gör man i det aktuella fallet för att gestalta en politisk process kring Kosovoproblematiken som även Serbien accepterar. Det är den centrala frågan, och jag ställer mig högst tvivlande till att den nuvarande processen kommer att bli speciellt effektiv och konstruktiv. Men jag har förstås inget emot att ha fel.

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Barack Obamas retorik

Karl-Erik Edris

Det är något särskilt med Barack Obamas retorik. Den är mycket starkt berörande. Och jag har redan nämnt detta i ett par tidigare blogginlägg. Vad det är som gör hans tal så kraftfullt är svårt att förstå, eller kanske framförallt artikulera. Jag tänker i sammanhanget på Pythagoras. Det sägs nämligen att Pythagoras som ett led i sin bedömning av vem som skulle kunna beviljas inträde i hans mysterieskola lär ha lyssnat noga till den sökandes röst och tal. Han försökte med all sannolikhet fånga den djupaste ”tonen” hos den sökande. Den ton som hans ”varande i nuet” men kanske framförallt hans ”blivande eller djupaste varande” är stämd i. Den konst Pythagoras måhända behärskade till fulländning var att använda rösten som uppenbarare av en människas natur och livsväg. En konst som jag tror också fångar den svåråtkomligaste dimensionen av retoriken. Och här någonstans, på ett plan bortom orden, finns förmodligen också nyckeln till magin med Obamas röst. Och om amerikanerna tycker sig mer eller mindre subliminalt höra sin näste president, då väljer de honom också.

En intressant, och mera jordnära, bedömning av hur Obamas röst håller på att väcka en bred och kanske till och med partiöverskridande amerikansk längtan efter genomgripande förändring görs i följande inslag från CBS News.

———————————

Andra bloggare om , , ,

Monarki, vegetarism och Stig Strömholms stilistiska briljans

Karl-Erik Edris

Jag har aldrig träffat Stig Strömholm och jag har inte heller studerat i Uppsala under hans tid som universitetsrektor. Jag har heller aldrig läst någon av hans böcker. Men denne Stig Strömholm har ändå en speciell hedersplats i mitt inre som upphov till ett citat som jag tycker är mycket skarpsynt. Vid någon diskussion i radio eller möjligen TV för många år sedan om monarkins anstötliga omodernitet i kontrast mot den presidentstyrda demokratiska republikens upphöjda och självklara modernitet fällde han som förespråkare för monarkin den kärnfulla kommentaren att han föredrog en statschef ”som inte hade framträtt ur den politiska gyttjebrottningen”.

En tänkvärd, slagkraftig och polemiskt briljant kommentar som jag erinrade mig när jag just läste en understreckare i SvD skriven av nämnde Strömholm. Ämnet var en recension av en nyutkommen bok med titeln Djurens rätt och vegetarism skriven av den antike grekiske filosofen Plutarchos. Denna artikel var en fröjd att läsa. Inte därför att jag är starkt intresserad av ämnet utan för att den är ett under av stilsäkerhet och dessutom genomsyrad av torr humor och klarsynta observationer.

Särskilt artikelns inledning föll mig i smaken: ”Ju fler djur som försvinner från vår planet, desto starkare blir tydligen intresset för dem som ännu finns kvar. Dessa våra ordlösa grannar på jorden beskrivs ibland som mer givande bekantskaper än de allt fler och allt tommare mänskliga tunnor som i nyindividualistisk anda förverkligar sig själva och sin tomhet i gastronomins, rese- och upplevelseindustrins alltmer komplicerade och kostsamma turer.”

Jag borde förmodligen skaffa någon av Strömholms böcker för ren nöjesläsning. Vegetarian är jag ju i stort redan utan att ha tagit del av Plutarchos argument.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Politisk visionslöshet – tankar om Lars Ohlys besked

Karl-Erik Edris

Så har då Lars Ohly lämnat besked. Ett mycket intressant besked. Han vill inte ha en gemensam valplattform med socialdemokraterna och miljöpartiet inför nästa val. Och de flesta kommentatorer verkar tro att detta besked kommer att gynna högeralliansens möjligheter till återval, bland annat den ofta skarpsynte statsvetaren Leif Lewin.

Min känsla inför beskedet är att det rör något djupare än vad man kan tro. Det har ju blivit något av en dogm att det som ledde till sossarnas valnederlag var själv alliansbildningen. Och att de skulle ha klarat sig långt bättre om de själva hade ingått en vänsterallians med miljöpartiet och vänsterpartiet. Och att de därför inte kommer att lyckas återerövra makten om de inte kan ingå en allians inför valet 2010.

Min syn på saken är att vänsterpartiernas stora dilemma har varit ohanterat såväl i regeringsposition som i opposition ända sedan det blev uppenbart, om inte tidigare så i varje fall i och med Sovjetunionens sammanbrott, att det inte finns något alternativ till det rådande ekonomiska systemet. Så länge planekonomin existerade som ett reellt om än ineffektivt alternativ så kunde socialdemokrater och andra vänstersinnade spekulera om och försöka göra verklighet av en tredje väg och annat liknande. Men nu finns inga sådana utvägar i sikte. Vänsterpartierna är i sitt alternativlösa tillstånd tvungna att anpassa sig till den svårtyglade urkraften i den globaliserade och globaliserande kapitalismen och på marginalen försöka vrida samhällsutvecklingen i en riktning som kan påstås bättre spegla vänsterns värderingar.

Denna situation är till oförställd glädje för de borgerliga partierna, som njuter av att vänstern måste agera på samma spelplan som de själva eftersom de anser att de själva är långt skickligare på att förstå och sköta denna ekonomi så att näringslivet blir maximalt expansivt. Och i mjugg skrattar de åt gamla kommunistpartier som Ohlys vänsterparti som de anser odla ett slags kvarvarande övermodig illusion genom att tro att de har ett fungerande alternativ till den rådande ekonomiska ordningen. Och förmodligen smilar de också åt miljömuppar som surrar om räntefri ekonomi och andra dumheter.

Från ett borgerligt perspektiv lever vi alltså i den bästa av världar nu när det är uppenbart vilket ekonomiskt system som har i den politiska darwinismens namn vunnit överlevnadskampen så att det nu är suveränt och allenarådande. Vi är på rätt väg! Och de problem som vi har förmodas vi kunna lösa med fortsatt satsning på ekonomisk utveckling. Tillspetsat uttryckt är receptet evig vetenskaplig kunskapsutveckling som skall omsättas i evig teknologisk utveckling som då kan förväntas resultera i evig levnadsstandardhöjning. Ökade resurser genom ökad ekonomisk tillväxt är alltså i princip svaret på alla politiska frågor. Även miljöproblematiken och klimatkrisen. Men när det gäller de sistnämnda problemens lösning har insikten vaknat att det krävs en särskild sorts tillväxt, dvs. den s.k. ”hållbara tillväxten”. Ett begrepp som innebär en besvärjelse om en tillväxt som i motsats till den vanliga tillväxten inte har negativa mänskliga och miljömässiga konsekvenser.

Enligt min mening är det stora strategiska dilemmat för vänsterpartier av allehanda schatteringar att de inte klarar av att formulera en politiskt trovärdig kritik av det rådande ekonomiska systemet. Trots att systemet har stora brister om man kopplar ett helhetsperspektiv. Visst skapar den nuvarande ekonomiska ordningen välstånd, men den skapar och vidmakthåller också vedervärdig misär. För att nu inte tala om miljöproblem och hotande klimatkonsekvenser. Men det rådande systemets sirensångssjungande propagandister hävdar förstås att allt kommer att lösa sig i sinom tid bara vi fortsätter att tro på och applicera den utvecklingsmodell som vi har följt när vi har skapat de problem som vi har.

Jag anser alltså att vi har ett ekonomiskt system och en global ekonomisk ordning som gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand. Men vi har ingen politisk kraft som lyckats göra en mobiliserande politisk vision av detta djupt problematiska faktum. Vi står i praktiken politiskt tomhänta inför de stora globala problemen, dvs. utan politiska visioner med kraft att vägleda en konstruktiv utveckling.

Ohlys besked om vänsterpartiets ointresse för en gemensam plattform inför riksdagsvalet 2010 tror jag är en svag avglans av den problematik som jag just har försökt skissera. Jag tror alltså att det i Ohlys besked troligen finns en blandning av nostalgisk längtan efter den tid då det var lätt för vänsterpartiet att tro sig besitta den heliga politiska gralen och en hjärtats framsynta längtan efter ett nytt och reellt alternativ till den djupt bekymmersamma utvecklingsriktning som vi för närvarande följer.

Jag tolkar alltså Ohlys hållning i valplattformsfrågan inte enbart som ett nostalgiskt och av gammalkommunism färgat övermod angående den egna förmågan att presentera ett reellt alternativ till den förda politiken utan som ett slags måhända närmast omedveten insikt om att en vänster samlad under Mona Sahlins banér riskerar att inte utgöra ett framtidsdugligt alternativ till den maktbärande högeralliansen med mindre än att den kan utmejsla en framåtsyftande och visionär kritik av det rådande ekonomiska systemet. Att den tänkta vänsteralliansen riskerar att bara bli ett erbjudande om lite annorlunda rattning av ett system som inte är framtidsdugligt. Och då kommer med all sannolikhet Fredrik Reinfeldt att fortsätta som statsminister.

För mig gör det detsamma om den nödvändiga politiska förnyelsen på global och nationell nivå springer ur vänstern eller högern eller mitten, eller hur man nu vill positionsbestämma olika politiska krafter. Jag hoppas bara att den hos allt fler människor i och utanför maktens cirklar växande insikten om att vi för närvarande är förhäxade av en utvecklingsmodell som inte är framtidsduglig snart skall bli tillräckligt djup för att kunna utkristalliseras i politiska visioner som har kraft att bryta det nuvarande dödläget och staka ut vägen mot en framtid präglad av fördjupad eller rättare sagt demokratiserad demokrati, rimlig rättvisa inom och mellan nationerna och en högteknologisk ekonomisk sektor som ryms inom de ekologiska ramar som vår vackra planet erbjuder oss.

Så politiskt naiv är jag.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Rädslans försåtliga makt – svensk strategi för terrorismbekämpning

Karl-Erik Edris

Nu skall tydligen Sverige höja sin terroristbekämpningsprofil. Carl Bildt och Beatrice Ask kungör de stolta planerna i en vagt och slipprigt argumenterad artikel i gårdagens DN (se också SvD). Den är faktiskt så suddig att det skulle kräva ett mycket långt inlägg för att om möjligt utreda vad det kan vara som ligger bakom. Jag skall dock begränsa mig till några få observationer.

I artikeln heter det att ”arbetet med att förbättra våra möjligheter att förebygga, avvärja och skydda oss mot terrorism och – om detta misslyckas – hantera konsekvenserna av terroristattentat måste vara en ständigt pågående process, där vi kontinuerligt utvecklar vår egen vaksamhet och förmåga samt tar till vara egna och andras erfarenheter”. Ytligt sett låter ju detta bra. Men alla som har något kontemplerat över den fråga som är alla paranoikers mardröm, dvs. ”hur skall man kunna vara riktigt säker?” vet ju att riktigt säker kan man aldrig vara. Så vart leder den Ask/Bildtska föresatsen att vi skall ”kontinuerligt utveckla vår egen vaksamhet”.

Vi kan t.ex. se hur det blivit på våra flygplatser. Det är ju en sak att vi alla måste passera metalldetektorer. Men så förstod något ljushuvud vad man kan göra med en nagelsax. Känslan av total säkerhet infann sig emellertid inte trots elimineringen av nagelsaxhotet så då förstod säkerhetsexperterna att förklaringen måste vara att vi helt hade bortsett från det hotfulla i handkräm och schampo för att inte tala om allt flaskvatten. Så då stoppade vi det, för det skulle ju kunna vara flytande sprängmedel. Men helt säkra kände vi oss ändå inte. Så säkerhetsexperterna gnuggar förmodligen flitigt paranoiapunkten på sina geniknölar för att ytterligare höja säkerheten. Hur är det t.ex. med alla nya kompositmaterial? Jag minns i varje fall en Clint Eastwoodfilm där en presumptiv presidentmördare lurade säkerheten med sin specialpistol. Men det var kanske bara science fiction? Hur som helst är jag glad för att vi ännu så länge slipper obligatorisk inspektion för upptäckt av eventuella sprängmedel i analen. Men frågan är ju fortfarande hur man skall kunna vara riktigt säker på att det inte behövs?

Och i jakten på svaret på den frågan undrar jag dessutom varför vi går helt okontrollerade ut och in på alla möjliga andra sprängbara ställen än flygplan. Sådana risker bör vi väl ändå inte ta? Så varför har vi inte flygplatsliknande säkerhet överallt. För vi är väl inte helt säkra på att det är onödigt? För hur skulle vi i så fall kunna vara det?

Och sedan har vi ju frågan om vem som är och vem som skulle kunna bli terrorist. Där är det ju också notoriskt svårt att vara riktigt säker. Så i den totala säkerhetens namn så bör väl alla misstänkas, så att säga för säkerhets skull. Visserligen behöver väl en del svartmuskiga typer misstänkas mer än andra, men hur skall man kunna vara helt säker på att någon är ställd över varje misstanke. Nej det kan man förstås inte vara.

Så det jag undrar är om vi inte står inför en epok där Orwells 1984 bleknar i jämförelse. Vi har ju numera lysande högteknologiska möjligheter att låta vår paranoia löpa fullständigt amok i jakt på den totala säkerheten. Men Ask/Bildt försäkrar förstås att ”alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.” Jo ja tackar jag.

Mitt sätt att resonera framstår måhända som grovt överdrivet för fanbärare för tron att vi verkligen har anledning att frukta alla ondskefulla terrorister som ständigt är på jakt efter det perfekta tillfället att helt utan vettiga motiv tillfoga oss stora och svåra skador och lidanden. Ask/Bildt och deras gelikar i maktens kretsar menar sig förstås bara vara ute efter att höja säkerheten i rimlig utsträckning.

Jag rekommenderar dock grundlig läsning av och kontemplation över Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Den personliga integriteten är inget som den politiska makten bör förhålla sig lättvindigt till bara för att den tror sig ha anledning att vara rädd. Eller än värre, tror sig ha politisk eller annan nytta av att skrämma sitt lands medborgare.

Och dessutom tycker jag att hela den analys av terrorismen som dominerar i västerländska politiska kretsar, och följaktligen också genomsyrar den Ask/Bildtska artikeln, är besynnerligt grund och ensidig. Vi förstår uppenbarligen inte att vår ovilja att ta ansvar för vår del i skapandet av terrorismen (jag säger inte att vi är de enda kockarna bakom denna bedrövliga soppa) är en väsentlig faktor bakom vår överdrivna rädsla och hjälplöshet och vår valhänta, ja rent kontraproduktiva, hantering av frågan.

Vår förmenta skuldfrihet får terrorismen att framstå som ett utslag av oförsonlig ondska. Och när denna tanke väl är tänkt och accepterad som sann vad annat finns då att göra än att resolut ”rid the world of evil” som president Bush sa i begynnelsen av det olycksaliga kriget mot terrorismen. Och att innan denna ”slutliga lösning” genomförts ha oförtröttlig och stenhård koll på allt och alla som ter sig misstänkta.

Av allt att döma vill Carl Bildt och Beatrice Ask med sin diffusa artikel sent omsider få Sverige att sluta upp tydligare bakom denna erbarmliga och dödfödda strategi. För egen del tycker jag det vore bättre om vi i stället för att svassa för amerikanska dumheter ägnade våra krafter åt att reflektera över vilka krafter som driver fram och stöder terrorism. Och jag har skrivit en hel del om dessa ting i tidigare nyhetsbrev som Rädsla, hat och kärlek – tankar om terrordåden i USA och Bomber, hot och mänskliga rättigheter – ett rättfärdigt krig mot terrorismen? med flera. Och en av mina poänger är att förståelsen för hur man skall kunna konstruktivt och långsiktigt hantera terrorismen börjar med ett sant och ärligt svar på frågan ”vad har vi gjort eller inte gjort för att förtjäna eller dra på oss dessa fiender”?

———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Barns och ungdomars psykiska ohälsa en sund reaktion

Karl-Erik Edris

Idag läste jag i SvD om ungas s.k. psykiska ohälsa. Bakgrunden till artikeln var Bris rapport om saken. Denna rapport är djupt gripande, men jag måste säga att jag inte gillar föreställningen att barn och ungdomar förklaras i ökande utsträckning vara psykiskt sjuka. Det tror jag inte ett dugg på. Det mesta tyder förstås på att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt illa. Men inte beror det på sjukdom. Det är snarare ett friskhetstecken att må illa av något som inte är bra.

Barns och ungdomars s.k. psykiska ohälsa visar för vuxenvärlden hur sunda och friska människor reagerar på de vanvettiga värderingar som gestaltas i vårt samhälle. Och vad gör vi? Jo vi bortförklarar reaktionerna som uttryck för psykisk ohälsa. Och så kommer vi med pillerburken och beskäftigt terapiprat syftande till anpassning. Detta är ett svek mot barn och ungdomar, men också mot oss själva. Vi vuxna är tydligen rädda för den spegling som våra barn och ungdomar ger.

Jag kan inte låta bli och dra mig till minnes med vilken hånfullhet vi i Västvärlden betraktade den sovjetiska psykiatrin som behandlade dem som inte trodde på kommunismen, dvs. s.k. dissidenter. Och nu är det tydligen vår tur att behandla vantrivsel i den bästa av mänskliga samhällsformer som om det handlade om psykisk sjukdom. Det glädjande i sammanhanget är att detta på sikt kommer att få samma grad av framgång som de sovjetiska insatserna.

———————————
Andra bloggare om , , , ,

Mur mot Egypten

Karl-Erik Edris

Såg häromdagen i SvD att israelerna planerar att bygga en mur mot Egypten. Så sorgesamt. Ett murbygge utan insikt om att strävan att stänga ute andras ondska blir spegelvänd i det egna inre så att det egna hjärtats strävan efter fred muras ute. Får det fortsätta blir det väl till sist en mur runtom hela Israel. Och därefter börjar förmodligen diskussionen om ett rejält tak. Eller skall man våga hoppas att det inte går att driva bunkermentaliteten till dess yttersta spets. Att den till synes grundligt förträngda och bortmurade längtan efter fred skall väckas och leda till seriösa försök att svara på den för Israels framtid helt avgörande frågan: ”Hur går det till att bli hälsad välkommen?”

———————————
Andra bloggare om , , , ,