Skrämselpropagandans triumf över förnuftet

Karl-Erik Edris 2 Comments

Så har då folkomröstningen om en delning av Huddinge kommun avgjorts. Efter att maktcentrum i kommunen bedrivit en massiv skrämselpropaganda om hur extremt ekonomiskt kostsam och oförmånlig en kommundelning skulle bli har 58,8 % av de 52,6 % av de röstberättigade som orkade ta sig till valurnorna förklarat sig vara motståndare till en kommundelning. Inget överraskande resultat även om jag själv i det längsta hoppades att den enighet som samtliga partier uppvisade med undantag för Drevvikenpartiet (och det i fullmäktige ej representerade Centerpartiet) och delvis Kristdemokraterna skulle tolkas som att motståndet mot kommundelningen bland politikerna i första handlade om dem och deras intressen och inte om de intressen som vi som bor i Trångsund, Skogås och Länna har. Men det var uppenbarligen att hoppas för mycket.

Jag drar två slutsatser av valresulatet.

1. Om det krävdes 60 % jaröster och däröver för att kommunen skulle verka för en delning så borde det krävas 60 % nejröster och däröver för att avföra frågan om kommundelning för gott. Därför bör frågan inte avskrivas från den kommunalpolitiska dagordningen.

2. En långsiktigt strategi för kommundelning bör därför inledas genom att de till kommundelning positiva partierna inleder ett gärna partiöverskridande systematiskt arbete dels för att rekrytera företrädare som kan personifiera den tilltänkta nya kommunens tro på sig själv och dels för långsiktig förtroendeskapande kommunikation kring idén om en kommundelning. Detta arbete behöver göras som ett slags vaccinering mot den typ av skrämselpropaganda som denna gång fick de allra flesta att strunta i vad hjärtat säger och rösta räddhågset för en kommun som uppfattas som något ”på andra sidan skogen” som inte angår mig.

SvD, DN, Kalles blogg
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Obamas försök till förnyelse av relationsprinciperna i det politiska livet

Karl-Erik Edris 1 Comment

Tittade på debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i natt. Jag lyckades hitta en lokal ABC-kanal som sände direkt på webben. Och när jag väl hade gjort det så kunde jag inte slita mig från min dator.

Det var en mycket intressant debatt. Inte i första hand för sakfrågorna. Där är ju de båda presidentkandidaternas positioner väl kända efter allt kampanjande och debatterande, utan för det intryck de gjorde och för hur de förhöll sig till varandra.

Om jag skulle bedöma dessa båda personer ur konventionell synvinkel så är Hillary Clinton den absolut bästa debattören. Hon är snabb, slagfärdig och energisk, och verkar självsäker. Och när hon får frågor som hon egentligen inte vill fördjupa sig i behärskar hon till fulländning konsten att glida in på något annat som hon föredrar att prata om. Barack Obama däremot är mera tungrodd. Om han får lite tid på sig kan han kanske passa in några av sina välinövade repliker från sina tal, och han är ofta omsorgsfull och saklig i sina utläggningar. Men han saknar nästan helt den för debatten som form så avgörande kvicksilvriga slagfärdigheten. Dessutom känns det för mig som om han egentligen inte vill debattera, som att han tycker att debatt inte är särskilt klargörande eftersom den lätt urartar till en uppvisning i på mer eller mindre subtila missförstånd av motståndarens uppfattningar grundat verbalt effektsökeri.

Sedd ur denna synvinkel vann Hillary Clinton debatten med rätt bred marginal.

Men frågan är om detta är den relevanta synvinkeln. Det finns tendenser i den pågående primärvalskampanjen som tyder på att allt fler människor börjar bedöma presidentkandidaterna inte bara ur ideologisk och politisk sakfrågesynpunkt utan att de också bedömer dem med samma blick som de bedömer sina familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater. Och att den avgörande frågan då är: vad skulle du tycka om att vid ditt köksbord, i ditt grannskap och på din arbetsplats ha en person som attackerar dina synpunkter och argumentar för sin sak på det sätt som t.ex. Hillary Clinton eller Barack Obama argumenterar.

Och ställs frågan så vinner inte Hillary Clinton. Det är framförallt två av de centrala problemen för Barack Obama i primärvalskampanjen som belyser det jag försöker få fram, nämligen hans församlingsprästs förment opatriotiska och rent rasistiska uttalanden om USA och Obamas egna uttalanden på en s.k. ”fundraiser” i San Francisco om att arbetarklassen i Pennsylvania i sin bitterhet över ekonomin håller sig till sin religion, sina vapen och sina antipatier mot dem som avviker från dem själva. Trots ihärdiga försök från Clinton och från media att få dessa båda historier att om möjligt sänka Obamas kampanj så har detta inte lyckats. Historien med pastorn Jeremiah Wright använde Barack Obama till att hålla ett av i stort sett alla som briljant betraktat tal om rasrelationerna i USA. Och attackerna mot Obama för att han med sina kommentarer i San Francisco egentligen visade att han är en elitistisk person som ser ner på den vanlige amerikanens livsstil har inte heller bitit särskilt bra.

I pastorssaken har Barack Obama helt enkelt med framgång påtalat det orimliga i att han skall ställas till svars för pastorns uppfattningar som om de vore hans egna. Men samtidigt har han tagit avstånd från uttalandena. Detta avståndstagande har dock inte varit så radikalt som hans politiska motståndare önskat. I stället för att skåpa ut pastor Wright som en fullständig rasistisk jubelidiot så har Obama mera följt principen ”även solen har sina fläckar”. Han har helt enkelt vägrat att låta några tvivelaktiga och politiskt laddade uttalanden överskugga allt som Jeremiah Wright har stått för och uträttat i sitt liv. Han har alltså tillämpat samma typ av överseende som man som människa gör i relationer till personer som är och har varit betydelsefulla i ens liv. Och därmed har Obama markerat att han även i det offentliga politiska livet försöker sköta relationer efter den norm som är god och normal i privatlivet. Att han inte ägnar sig åt den sortens offentliga ”ritualmord” som kan vara nödvändiga om man enligt den konventionella politiska relationslogiken skall kunna rentvå sig själv i en situation som kan beskrivas som en skandal.

Och när det gäller attackerna mot Obamas förmenta elitistiska nedvärdering av vanliga amerikanska medborgare så har han bara tillstått att han inte formulerade sig väl och att det därför gick att missförstå vad han menade. Och så har han förklarat vad han verkligen menade. Men detta har inte minskat attackerna från Clinton (och McCain). De har oavsett vad Obama sagt bitit sig fast vid den för Obama minst smickrande tolkningen av hans uttalande och behandlat den som om den vore en av alla självklart insedd sanning som bara förstärks av Obamas försök att lägga saken tillrätta.

Därmed har Clinton (och McCain) sagt att de själva vet bäst vad Obama egentligen tycker och att hans förklaringar därför bara är skitsnack för att dölja den föga smickrande sanningen. Ur konventionell politisk synpunkt är detta en drömsituation för Clinton, men om man bedömer det hela enligt vanliga och i privat- och arbetslivet tillämpade kriterier för hur bra mänskliga relationer skall fungera så förstår var och en att personer som förhåller sig till andra som Clinton förhåller sig till Obama är mycket svåra att ha att göra med. Att deras beteende i själva verket kan betraktas som ett halvpsykopatiskt relationsförstörande.

På samma sätt som frågan en gång ställdes i en valkampanj om man ville köpa en begagnad bil av Richard Nixon så ställer sig nu förmodligen en hel del amerikaner frågan om de skulle vilja ha en person på sitt jobb eller hemma vid sitt köksbord som fungerar på det sätt som Clinton gör i förhållande till Obama. En person som inte bryr sig om vad man säger utan biter sig fast vid sin egen negativa tolkning av vad man själv sagt och som dessutom säger sig veta vad man egentligen menar.

Och drar man detta förhållningssätt till Obama ett steg längre så tänker man: visst lovar Clinton att lyssna lyhört på det amerikanska folket men det troliga är att hon kommer att lyssna på samma sätt på folket som på Obama, dvs. att hon hör vad hon själv vill. Ett sätt att höra som dessutom förmodligen innebär att hon hör allra bäst mot betalning i form av bidrag till valkampanjer etc.

Och bedöms debatten efter en längtan efter att politiken skall fungera efter samma relationsprinciper som råder i goda personliga relationer i allmänhet då vann Obama med bred marginal. Och de som tittade på skådespelet ur denna synvinkel känner förmodligen som jag redan en längtan efter att få höra hans tal när han på demokraternas partikonvent accepterar att bli partiets presidentkandidat.

Svenska artiklar om debatten: SvD och AB.

PS. Igår gav Bruce Springsteen sitt helhjärtade och välformulerade stöd till Barack Obama (SvD). DS.
——————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Hur mycket mer lidande behövs?

Karl-Erik Edris

Bitte Hammargren skriver ofta klokt om Mellanöstern i SvD, och hennes artikel om Carl Bildt på besök på Västbanken utgör inget undantag. Även om den egentligen bara handlar om Bildts rundtur med lite sakliga kringfunderingar om möjligheterna att uppnå fred i området så skapas samtidigt, åtminstone hos mig, en intensiv och ur den befintliga situationen sprungen känsla av klyvnad och vånda. I centrum för artikeln har vi den ofta rättframme och stundom klarsynte Bildt som medan han står mitt i Västbankens groteska vardag fyndigt säger att ”pessimism inte ingår i min befattningsbeskrivning”. Och det låter ju bra. Men frågan gäller ju inte om det finns anledning att vara pessimistisk eller optimistisk utan frågan är om det alls finns en hållning till eller förståelse för problematiken som gör en lösning möjlig.

Den historiska och politiska verkligheten är nämligen den att om denna förståelse inte finns så kommer ofreden att fortsätta tills den fredsmöjliggörande inställningen fötts fram ur ytterligare lidande. Så enligt min mening är den centrala frågan: ”hur mycket mer lidande behövs för att de inblandade parterna skall överge de ideologiska fixeringar som omöjliggör en mänskligt rimlig hantering av situationen”.

Ett intressant komplement till artikeln är en intervju i Axess med den informelle Obamarådgivaren och Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Och senast jag själv försökte koppla ett lite större grepp på problemen var i en nyhetsbrevsartikel med titeln Behövs det mer krig – tankar om hela Mellanösternsituationen med avstamp i eländet i Irak och hoten mot Iran.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Det unika med Barack Obama

Karl-Erik Edris

Jag har börjat läsa Barack Obamas bok Min far hade en dröm (recensioner, SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad). På svenska kom den ut i år, men det amerikanska originalet kom ut redan 1995. Trots att jag hittills bara läst ungefär hälften är jag djupt imponerad. Boken är lite väl skönlitterärt detaljerad och pratig för min smak, och översättningen känns som ett knyckigt hastverk, men Obama framträder som en osedvanligt mogen och självreflekterande person trots att han bara var 34 när den kom ut.

Om en sådan person skulle kunna bli vald till president så skulle det båda gott för både USA och världen. Efter att de senaste två presidentvalen ha stött en president som ytterligt konsekvent och kraftfullt gått misstrons, rädslans och det kategoriskt svart/vita tänkandets väg skulle en seger för Obama kunna tolkas som att amerikanerna utvecklat en förmåga att tillräckligt tydligt uppfatta att Obama som person i grunden – och inte som en strategisk pose – står för ett ledarskap baserat på tillit och insikten om att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Jag vet att de politiska sakfrågorna alltid framhålls som att de är det verkligt viktiga i ett val, och det är klart att om Obama till sist blir president så är det ett bevis för att hans olika sakfrågepositioner åtminstone inte kostade honom segern. Men jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Det är ju långt kvar till en installation av president Obama. Så vi får i en första fas se hur långt Hillary Clinton kommer att sträcka sig i kampen för att status quo skall fortsätta att råda när det gäller grundinställning och ledarskap. Och jag har ju redan i ett tidigare blogginlägg uttryckt viss pessimism när det gäller Obamas möjligheter trots hans ledning. Men samtidigt kan det ju vara så att undrens tid ännu inte är förbi.

Till sist vill jag nämna en artikel i The New Yorker som på ett utomordentligt välskrivet och subtilt sätt försöker beröra djupdimensioner av hur Obama är som person och kan förväntas bli som ledare. Artikeln som publicerades i maj 2007 blir faktiskt extra intressant av att kunna läsas i ljuset av hur primärvalskampanjen utvecklats. Den är skriven av Larissa MacFarquhar och har titeln The Conciliator: Where is Barack Obama coming from?.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Ja till kommundelning i Huddinge

Karl-Erik Edris 2 Comments

För några dagar sedan kom centralt utskickad information från Huddinge kommun om de förmodade konsekvenserna av en delning av kommunen. Maken till objektiv information förklädd skrämselpropaganda var det länge sedan jag såg. En isande vind av en framtid med dålig kommunal service trots rejäla skattehöjningar och en eländigt svag utvecklingskraft svepte genom alla hushåll i Trångsund, Skogås och Länna.

För egen del kände jag mig som om jag hade lagt in om skilsmässa och nu fick möta makten i form av familjerådgivare, personlig bankman och präst som talade om för mig att jag borde vara lycklig ändå och att det under alla förhållanden var alldeles för dyrt och riskabelt att skiljas.

Men hur är det med kärleken till storkommunen Huddinge? Det är den centrala frågan. Skilsmässa hade överhuvudtaget inte kommit upp på dagordningen om kärleken varit stor och levande. Men verkligheten är den att sambandet med Huddinge centrum är så konstruerat att kommunen framstår som ett gammalt resonemangsparti: vi har ju ändå hängt ihop så länge, och man vet vad man har men inte vad man får.

Så det är graden av kärlek folkomröstningen gäller. Skall vi Trångsunds-, Skogås- och Lännabor låta våra hjärtan vägleda våra beslut, eller skall vi resignera inför farhågor sprungna ur den oro som maktens män och kvinnor i Huddinge centrum vill sprida för att få behålla makten över sin östra kommundel.

För mig är svaret givet. Som jag redan avviserat i ett tidigare blogginlägg kommer jag att rösta ja till kommundelningen.

PS. Kommunens information kan studeras här, och Drevvikenpartiets moteld finns här. Centerpartiet som ej är representerat i kommunfullmäktige har i dagarna spridit ett klargörande flygblad som omnämns i uppskattande ordalag på Drevvikenpartiets blogg.

Uppdatering 12 april: I dagens DN finns en ganska bra artikel om kommundelningen. Enkäten i papperstidningen där fem personer tillfrågas om de har bestämt sig för hur de skall rösta verkar med ett undantag spegla att skrämselpropagandan om ekonomin har tagit skruv. Valstrategen i mig undrar dock om inte denna propagandainsats gjordes i för god tid innan valet. Jag hoppas i varje fall på att innan det blir dags att lägga röstsedeln så skall de flesta med Drevvikenpartiets, Centerns och delvis Kristdemokraternas hjälp hitta tillbaka till sin ursprungliga känsla att Trångsund, Skogås och Länna har en egen identitet som håller för att bilda en kommun, och att sambandet med Huddinge är synnerligen perifert. Personligen är jag övertygad om att om situationen vore den att Trångsund, Skogås och Länna i stället skulle välja vilken kommun de skulle ansluta sig till och valet gällde Haninge, Stockholm och Huddinge så skulle Huddinge komma på en solklar sista plats.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Det fåfänga hoppet om återskapande av raserade värdehierarkier

Karl-Erik Edris 2 Comments

Sent hemkommen noterade jag att det nya numret av den förnämliga tidskriften Axess låg på golvmattan. Temat denna gång är 40-årskrisen för 1968 års revolt. Chefredaktören Johan Lundberg gör i sin inledande betraktelse följande deklaration. ”Detta nummer av Axess kan ses som ett försök att reflektera över vad som gick snett med en generation som föddes ur en på många sätt berättigad misstro mot kapitalismen, liberalismen och det borgerliga projektet. Vi hoppas på så vis kunna hjälpa till med den självreflektion och självkritik som alltid måste föregå en nystart.” Faktiskt en för mig överraskande generös och fruktbar invitation till läsning. Jag tolkar i varje fall denna Lundbergs förhoppning som ett uttryck för uppfattningen att det fortsatt finns anledning till misstro mot ”kaptalismen, liberalismen och det borgerliga projektet”, men att det behövs en mer konstruktiv filosofisk utgångspunkt än den som erbjuds av den moderna vänster som utvecklats ur 68-projektet och dess slutliga desillusionering i och med murens fall och Sovjetkommunismens kollaps.

Hittills har jag förstås i stort sett bara hunnit bläddra. Men jag kunde inte avhålla mig från att direkt läsa Per Bauhns artikel. Denne professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar har på senare år utvecklats till en av mina debattfavoriter. Jag håller inte alltid med honom, men han kan konsten att framföra ståndpunkter i gränslandet till det politisk inkorrekta med en knivskarp logisk skärpa och klokhet. Nu har han berikat Axess med en artikel betitlad All makt är inte av ondo. I den driver han ståndpunkten, enligt artikelingressens formulering: ”Medan gårdagens vänster ville ta makten, vill den nya vänstern snarare avskaffa makten. Men om alla lagar, auktoriteter och normer försvinner, återstår endast nävrätten.”

Bauhn störs av värdehierarkiernas sammanbrott och den därmed sammanhängande oförmågan att utöva den goda auktoritetens makt. En makt som bygger på att man upprätthåller kriterier för att särskilja önskvärt och icke-önskvärt beteende och belönar det önskvärda. Och han beskriver vältaligt den handfallenhet som flykten från makt, ansvar och auktoritet får i vår tid. Han säger t.ex. ”betyg i skolan är fel, eftersom det är att ’stämpla’ svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att ’exkludera’ utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöra unga kriminella är att ’stigmatisera’ dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med ’repression’, och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som ’kränkande för den personliga integriteten’.”

Det ligger mycket i Bauhns observationer. Och han beskriver också en del av den filosofiska bakgrunden på ett tankeväckande sätt.

Men jag tycker ändå att analysen blir grund i den avgörande meningen att Bauhn inte skriver från en utsiktspunkt när det gäller historiska utvecklings- och omgestaltningsprocesser som rör en kulturs eller civilisations bärande värderingar som skulle göra det möjligt att se den nuvarande periodens sönderfallssymptom inte primärt som en frukt av ett filosofiskt vänstermisstag som behöver korrigeras med en uppstramning med utgångspunkt från de goda delarna av det gamla upplysningsarvet.

Jag är inte helt säker på att detta är Bauhns ståndpunkt, men jag tycker att det lutar åt det hållet. Och i så fall tror jag att han är ute i ogjort väder. Kristallvasen är krossad. Den gamla ordningen kan inte återställas. Den bakåtblickande paniken över detta stiger. Allt fler känner i hela sin varelse att William Butler Yeats förstod vad som pågår när han i sin dikt The Second Coming skrev ”Things fall apart; the centre cannot hold”. Den gamla makten grundad i och legitimerad av massornas tro på den gamla värdehierarkin tappar sitt grepp och kan inte återta det annat än i värsta fall (och temporärt) med den typ av godtyckligt våld som den tyske historiefilosofen Oswald Spengler associerade med begreppet caesarism, som enligt honom är en av faserna i en kulturs sönderfall.

Uppgiften som vi står inför är därför enligt min mening inte att vi behöver befria oss från ett antal filosofiska vänsterillusioner för att förstå att de värden som en gång var stabila och starka skulle kunna åter tjänstgöra som stabil grund för vårt fortsatta skapande av framtiden. Det vi i stället behöver göra är att försöka frilägga källflödena till nya eller åtminstone i grunden omgestaltade civilisationsbärande föreställningar om livets, tillvarons och människans yttersta natur, mening och mål som kan väcka en ny tro på, och ett nytt hopp om, att vi skulle kunna skapa förhållanden på vår jord som gör våra bästa sidor rimlig rättvisa.

PS. Med risk för tjatighet vill jag rekommendera mina egna böcker i sammanhanget. I synnerhet I elfte timmen och … men vad går det ut på egentligen – livet alltså är relevanta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Den ansvarslösa grymhetens ansikte – blindhet i debatten om Forum för levande historia

Karl-Erik Edris 1 Comment

På dagens DN-debatt har 253 akademiska forskare fått utrymme för en mot Forum för levande historia kritisk artikel med rubriken Regeringen gör historia till ideologiskt slagfält. Kärnpunkten i deras skarpt formulerade kritik är ”vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. (…) En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrågekampanjer eller på annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle.”

I en artikel på SvDs hemsida kan man så läsa att överintendenten på Forum för levande historia, Eskil Frank tycker att kritiken är obefogad och han säger: ”Kritiken i debattartikeln är ställd till regeringen och inte till oss (…) vi har inte känt av någon otillbörlig styrning från regeringen i vårt uppdrag”. Och utbildningsminister Jan Björklund noterar i samma artikel att reaktionen är riktig i en övergripande mening, ”men jag ser ju bland undertecknarna flera aktiva kommunister och det är ju märkligt att de reagerar just när uppdraget också utvidgas till kommunismens massmord. Ingen har protesterat så länge det handlat om nazismen. Det är en märklig obalans i reaktionen”.

Jag delar i rätt stor utsträckning forskarnas kritik mot Forum för levande historia. Och jag tycker att Björklunds försök att insinuera att undertecknarna tycker att kommunismens massmord är bättre än nazismens är en synnerligen billig poäng. Men jag tycker också att forskarnas debattartikel missar en viktig sak.

Syftet med Forum för levande historia är ju inte att centralt föreskriva inriktningen på undervisningen i historia från grundskolan till våra universitetsinstitutioner. Nej syftet är att bidra till att de groteska brott mot mänskligheten som gjorts i nazismens och kommunismens namn inte skall ske igen. Men det jag ställer mig frågande till är om detta projekt verkligen i någon större utsträckning når sitt syfte.

Det kan ju låta klokt och bra att kritisera nazismens och kommunismens olika brott mot mänskligheten. Jag är inte emot det. Men det som sticker mig i ögonen är att medan vi ondgör oss över de vedervärdiga ting som nazister och kommunister gjorde sig skyldiga till så lever vi i en värld där vedervärdigheterna fortsätter. Det räcker med ett enda exempel. I runda slängar 26500 barn under fem år lär dö varje dag i svält och botbara sjukdomar. Det blir dryga 9 miljoner barn om året. Dessa barn är inte inhägnade i utrotningsläger prydda av skyltar om att ”arbeit macht frei” eller är fångar i Gulag eller i kinesiska omskolningsläger eller är föremål för kambodjanska kommunistpartiets vanvettiga våldsorgie. Men de dör ändå. Och de dör nu, inte då.

Och vad gör vi. Ägnar oss pliktskyldigt åt lite bistånd och så hoppas vi att när den ekonomiska tillväxten fortsatt ett tag till så kommer alla att kunna leva gott. Den outtalade idén är alltså att när vi blir tillräckligt rika så kommer vi säkert att ha råd att se till att våra barn inte dör i onödan. Även om detta inträdande av ett tillstånd av tillräcklig rikedom är ställt på en rätt osäker framtid, trots FN:s millenniemål, så tycks det vara tröst nog, åtminstone för oss som lever gott.

Så det jag ser som en viktig brist hos den verksamhet som Forum för levande historia bedriver är alltså att den bidrar till att invagga oss i en falsk känsla av att allt är mycket bättre nu. Att vi verkligen har lärt oss ett och annat och att det bara behövs lite vaccineringsverksamhet så att Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots andar inte väcks till liv igen. Att vi i grunden har ett bra system och att vi är på rätt väg.

Men den fråga jag ställer mig är: hur ser den ansvarslösa grymhetens ansikte ut just nu. Känner vi verkligen igen detta ansikte, eller vet vi bara hur det såg ut då?
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Fakta om vad muslimer tycker och tror

Karl-Erik Edris

Såg just på Al Jazeera en liten del av ett program där Riz Khan intervjuade Dalia Mogahed och John Esposito, författare till den nyutkomna boken Who Speaks For Islam? What a Billon of Muslims Really Thinks. Det intressanta med denna bok är att den redovisar resultaten från 50000 Gallupintervjuer med muslimer från fler än 35 muslimska länder. Och att den på basis av fakta alls inte ger stöd för schablonbilderna om fanatiska muslimer.

Så vitt jag har kunnat utröna genom lite internetsökningar har utgivningen av denna bok gått omärkt förbi i Sverige, med undantag för Dagen som publicerat en liten artikel med rubriken 93 procent av världens muslimer är inte extremister.

En intervju med John Esposito kan läsas här, och här går det att lyssna på ett föredrag om boken som Dalia Mogahed håller.

Uppdatering (5 april): Rix Khans intervju finns nu på internet i två delar (1 2). I fredagens understreckare i SvD med rubriken Saudiarabien fjärran från Gnosjö som är en klokt resonerande artikel kring Larry Diamonds bok The Spirit of Democracy: The Struggle to Build Free Societies Throughout the World förs bland en mycket intressant diskussion om en muslimsk väg till demokrati.
———————————-
Andra bloggare om , ,