Enligt en artikel i DN med rubriken Fler företag väljer att hyra sin personal blir det tydligen allt mer populärt bland företagen att säga upp sin personal och sedan hyra in de personer man anser sig behöva från bemanningsföretag. Det påminner mig om när jag på 60-talet då och då jobbade som hamnarbetare i Malmö under mina universitetsstudier i Lund. Då fick man stå där och trängas bland andra arbetssugna och hoppas på att bli uppropad.
Utvecklingen mot att bemanningsföretagen tar över företagens personal är inte ägnad att förvåna. För rätt många år sedan började man det som kallas ”just in time production”. Tanken var att att man skulle ha så lite kapital som möjligt bundet i lager av olika slag. Enligt min mening har det hela tiden bara varit en tidsfråga innan detta tänkande skulle expandera till fler områden. Och i den nuvarande lågkonjunkturen har det nu tydligen blivit dags att börja mera systematiskt tillämpa tänkandet ifråga på humankapitalets område. Och det betyder att företagsledningarna ställer sig frågor som: ”Varför skall vi ha mer än ett minimum av fast anställda?” eller ”Varför inte bara hyra in folk när vi behöver?”
Denna nya trend skulle i analogi till ”just in time production” mycket väl kunna kallas ”just in time work”. Undrar just hur länge det dröjer innan kapitalets växande makt kommer att väcka rejäla motreaktioner. Eller är vi så drogade av den moderna tidens pseudoindividualistiska ideologi så att de flesta tror att politiska och fackliga lösningar inte fungerar utan att vi i god darwinistisk anda måste hitta exklusivt personliga lösningar på våra problem. Att vi alltså betraktar kapitalets övermakt som en ”naturlig ordning” som vi måste anpassa oss till som enskilda individer och inte som ett resultat av värderingar och medvetna beslut. —————————————— Andra bloggare om arbete, kapital, kapitalism. bemanningsföretag, anställningstrygghet
Befälhavaren för ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan, den amerikanske generalen Stanley McChrystal håller här ett utomordentligt intressant tal som reaktion på Obamas beslut om en ny strategi i kriget i Afghanistan. Det är inte bara intressant för dem som intar extremståndpunkterna i debatten om detta krig – dvs. de som tycker att världsfreden gynnas bäst av att ISAF-styrkorna dras tillbaka så fort som möjligt så att afghanerna själva kan få kriga sig fram till en lösning och de som tycker att Obamas strategi är väl klen, att den alltså borde innehålla ännu mer trupper och absolut inget prat om tillbakadragande – utan även för oss som intar en eller annan mellanståndpunkt.
Här följer ett citat till belysning av detta: ”This is not a war for profit, it’s not a war for conquest and it is not a war for glory. It’s a war to give people a chance.”
Läste just Göran Skyttes kolumn på ledarsidan i gårdagens SvD. Han är ofta uppfriskande i sin kantiga påstridighet. Och sedan han blev bekännade kristen driver han sina kristet färgade högerpolitiska teser med en iver som minner om hans ungdoms engagemang för vänsteridéer. Denna gång ondgör han sig över några tal av Lars Ohly under rubriken Mannen som kan bli Monas minister. Han säger sig bli mörkrädd över vad han läst och kanske särskilt över något som Ohly sagt i ett tal på en kongress för ett fackförbund. Skytte skriver:
Talet inleds med ordet ”kamrater” och utvecklas sedan till ett massivt angrepp på allt som är privat företagande. Han närmast demoniserar det privata näringslivet, det privata vinstintresset framställs som Store Satan bakom allt ont.
Personligen är jag inte någon av Lars Ohlys sympatisörer, men det intressanta från mitt perspektiv med detta lilla Skyttecitat är att det visar att han faktiskt är mer högerman och marknadskramare än han är kristen för annars skulle han väl ha dragit sig till minnes vad som står i Första Timotheosbrevet 6:10: ”Kärleken till pengar är roten till ont”, eller i språkdräkten från 1917 års översättning: ”Penningbegäret är en rot till allt ont”. —————————————— Andra bloggare om Göran Skytte, Lars Ohly, marknadsekonomi, kommunism, vinstintresse, penningbegär, kapitalism
Har just publicerat ett nyhetsbrev. Huvudartikeln har titeln Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö. Jag vågar lova att den bjuder på överraskande insikter om Jason Bourne och hans öden och äventyr så som de skildrats i de tre utomordentligt välgjorda actionfilmerna om honom. (The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum som alla finns i en samlingsbox)
En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.
Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.
Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.
Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.
Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.
Läste just en nyanserad och klok artikel i DN i den ofta sorgligt polariserade debatten om Guds existens. Den är skriven av Inger Edelfelt och har rubriken Är det konstigt att man längtar?
Andres Lokko har i dagens SvD skrivit en intressant och genomtänkt understreckare om Michael Jackson under den synnerligen talande rubriken Instängd i en förlorad barndom. Jackson har själv kommenterat sin barndom och dess inflytande på honom i sin låt Childhood.
People say I’m not okay ’Cause I love such elementary things… It’s been my fate to compensate, for the Childhood I’ve never known…
och så vädjar han till alla som hade svårt att tolera hans livsstil och hans utseendeförändringar
Before you judge me, try hard to love me, Look within your heart then ask, Have you seen my Childhood?
Det han säger är alltså att om man betraktar honom med sitt fullt medkännande hjärta så kommer man att förstå att med den barndom som han har haft så är hans sätt att vara fullt begripligt. Ja hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Han förklarar sig helt enkelt vara ett ohjälpligt offer.
För egen del har jag en del erfarenheter av personer med just denna inställning till livet och omständigheterna. Om den upprätthålls med stenhård konsekvens så får den inte bara till följd att man blir som Lokko uttrycker det i sin rubrik ”instängd i en förlorad barndom” utan man kastar också bort nyckeln. Och det sker genom att man gör sig oemottaglig för den kärlek som man saknade i sin barndom och som man skenbart försöker få tillgång till. Man blir helt enkelt fast i en pose där man vädjar om en kärlek som man vägrar att ta emot. Detta kan ju tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det förklaras av att smärtan i att ta emot den helande kärleken undermedvetet upplevs som för svår. Den helande kärleken skulle ju om den togs emot göra att sanningen om både barndomen och ens egna illusoriska sätt att försöka kompensera för den skulle framstå i all sin eländighet.
Orsaken till att olika personer hamnar i denna inre position varierar på ytan, men det gemensamma är att det handlar om att de har blivit utsatta för tidiga, mycket djupa och kraftfulla integritetskränkningar. Annorlunda uttryckt är den inre oförmågan att ta emot helande och utvecklande kärlek en följd av olika kombinationer av fysisk och psykisk incest. Symtombilden som utvecklas som reaktion på dessa integritetskränkningar är förstås beroende av den person som utsatts för dem. Så det kan bli det mesta från fullständigt oempatiska mördartyper och våldtäktsmän till mer vardagliga psykopat- och borderlinetyper till hypersensitiva, kreativa och sexuellt tvetydiga personer. Att Michael Jackson hörde till den senare kategorin är förstås ställt utom varje tvivel.
Ingen som blir utsatt för den här typen av tidiga integritetskränkningar blir ”ensam herre i sitt hus”. Ens egen sanna identitet blir som ett hemligt rum i det inre, medan man har en stor farstu till detta rum som bildades när man tidigt tvingades tillåta att andra klampade runt i ens inre i sin närgångna och psykiskt uppslukande förfogandedrift. De psykiska kränkningarna ger faktiskt upphov till ett slags identitetsvakuum som gör att man i denna fastu till sitt hemliga och kanske till och med omedvetna identitetsrum ”suger in” alla möjliga typer av influenser som tjänstgör som gestaltningar av ens inre plåga. Som ett slags påminnelser om att man förlorat sig själv.
Det är i det här perspektivet som Michael Jackson och hans liv blir verkligt intressant. Han var nämligen tillräckligt begåvad och i varje fall i teorin tillräckligt finstämt medkännande för att bli ett slags globalt medium för de många mer eller mindre identitetssvaga och narcissistiska människornas rosenröda drömmar om personlig storhet och kändisskap. Och enligt min mening visade han genom sitt på många sätt patetiska liv inte framförallt upp hur han själv innerst inne var, utan hur vi är som fyllde hans psykiska ”farstu” med allehanda illusioner om vad som är väsentligt här i livet.
Jag ser alltså Michael Jackson inte i första hand som ett offer för sin svåra barndom och därför som en patetisk uppvisning i svårbegriplig psykologisk patologi utan som ett medium för ett kollektivt vanvett som vi inte förstår och inte vill hantera där det kan förstås och hanteras, dvs. i oss själva. Nej vi vill förlägga det utanför oss själva och både fascineras av det och förfasa oss över det, medan vi inbillar oss att vi verkligen inte har något som är lika tokigt som det Michael Jackson visade för oss. För mig är alltså en viktig dimension av fenomenet Michael Jackson att han var en projektionsskärm för en hel del kollektiva illusioner. Den viktigaste av frågor är alltså inte vad Michael Jacksons död säger om Michael Jackson utan vad den säger om vår tid och dess människor.
För den som vill läsa en personlig betraktelse över Jackson skriven av person som inte spekulerar på avstånd rekommederar jag Deepak Chopras blogginlägg. Ja även blogginlägg av Chopras son och dotter är intressanta i sammanhanget.
Till sist lägger jag in en Jacksonlåt som visar en annan sida av hans inlevelseförmåga. Den heter Earth Song, och i den gestaltar han inte alla garderobsnarcissisters vridna drömmar om att få träda fram som globala celebriteter utan våndan över vad vi människor kan vara på väg att göra med vår jord om vi inte tar vårt förnuft till fånga.
Hittade just ovanstående bild på bloggen The political carnival. Den sägs föreställa ”Supreme Leader Shah Khamenei”. Den är onekligen mycket talande. Och framförallt är bilden en utmärkt illustration till principen att man blir som det man hatar.
Utöver detta vill jag bara säga att det är beklämmande att åse hur den iranska prästmaffian fortsätter att slå spikar i sin kista. Hur länge mätt i dagar, veckor eller år som dödsdansen måste pågå är svårt att bedöma. Allt beror förstås på hur djupt rädslan sitter hos folk i gemen.
Dessa präster utger sig för att gå Allahs och Muhammeds ärenden, men sanningen är den att de lever i en upp-och-nedvänd värld. Det är hin håle själv som applåderar deras insatser. Alla välden som bygger på rädsla, maktmissbruk och ofrihet lånar sin kraft från detta håll oavsett retoriska dimridåer.
I dagens DN ondgör sig landets mest kända sekularister ånyo över allt ont som kommer från religionen, medan sekularismen framhävs som en lysande och befriande tanke för människorna. Artikeln har titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorftigt dolda avsky mot religionen?
Jag förväntar mig förstås inte att få några svar på dessa frågor, men i min fantasi tänker jag att hela bunten är kanske återfödda religiösa fanatiker som ägnar sina nuvarande liv åt att försöka skapa något slags inte balans.
