Välfärd utan tillväxt

I dagens DN recenseras Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Sverker Lenas har gett sin förstående recension titeln Hur blir hamstern hållbar?. Denna titel är en anspelning på en liten film om en glupsk hamster som fördubblar sin vikt varje vecka. En film som förstås är avsedd att illustrera det ohållbara med evig tillväxt. Filmen kan t.ex. beskådas i ett av mina tidigare blogginlägg. Jag har ännu inte läst boken, men den verkar både intressant och välskriven. Åtminstone att döma av den föreläsning som Tim Jackson höll på ett fullsatt ABF när han i samband med lanseringen besökte Stockholm.

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Plantagon – ett framsynt initiativ

Har just lyssnat på ett utomordentligt klargörande och pedagogiskt föredrag om Plantagon. Ett företag som börjar bli lite känt för sin framsynta utveckling av växthus i globenformat för odling i stadsmiljö. Det är företagets vd, min gode vän Hans Hassle som håller föredraget på Arkitektmuséet.

Uppdatering 2011-02-02: Plantagon har just tecknat avtal med Botkyrka kommun om att bygga ett s.k. vertikalt växthus.

Andra bloggare om , , , , ,

I ett annat ljus – föreläsning 16 februari

16 februari 2011 håller jag en föreläsning med anledning av min nya bok. Föreläsningen ingår i Hillesgårdens onsdagsserie. Biljettförsäljningen börjar 24 januari. All nödvändig information finns på Hillesgårdens hemsida. I programmet presenteras föredraget så här:

I ett annat ljus

I vår moderna tid får vi lära oss att se på oss själva i vetenskapens ljus. Då kommer generna och hjärnan i centrum. Tillvaron påstås ha tillkommit genom en slump och sakna högre mening. Och Gud förklaras vara en tom fantasi. Med utgångspunkt från sin nya bok I ett annat ljus ger Karl-Erik Edris ikväll en helt annan bild. Gud och vetenskapen går hand i hand. Livet har en högre mening. Kärleken har sista ordet. Vi som har hört Karl-Erik tidigare, vet dessutom att han på ett oefterhärmligt sätt förenar glasklar tankeskärpa med humor och värme.

Föreläsningen börjar 19.00. Och för alla som är osäkra på de geografiska realiteterna kan en titt på följande vägbeskrivning göra underverk.

Magiskt tänkande om tillväxt

Läste just ett intressant reportage i SvD. Det har rubriken Vridningen och handlar om att

Ett sällsynt tronskifte i världsekonomin kan bli verklighet i år, ett skifte av ett slag som bara inträffat två gånger tidigare under de senaste 250 åren, enligt den brittiska finanstidningen Financial Times. I år väntas nämligen värdet av varutillverkningen bli större i Kina än i USA. När det sker lämnar den amerikanska tillverkningsindustrin sin globala förstaplats efter mer än hundra år.

Reportaget är som sagt intressant och välskrivet. Och bygger i huvudsak på IMF- och OECD-rapporter. Men det som slog mig när jag läste, är den fullständigt bedövande närvaron av det som överhuvudtaget inte nämns i reportaget, nämligen situationen på miljö-, resurs- och klimatområdet. Faktum är att reportaget ger intryck av att det bara är att blåsa på. Tillväxt som den självklara lösningen på alla våra problem.

Denna form av magiskt tänkande är onekligen fascinerande. Frågan är förstås vad som behöver hända för att dess makt över sinnena skall brytas. Jag ämnar dock inte spekulera om det nu utan mitt lilla bidrag denna gång blir att lägga ut en länk och två små föredrag som måhända kan bidra en smula till att komplettera ensidigheten i SvD-reportaget.

Först en länk till ett inlägg på Effektbloggen med rubriken Tillväxtens gränser. Här finns goda uppslag till vidare studier av ämnet. För den som hellre lyssnar än läser (i varje fall just nu) är följande TED-föreläsning av Tim Jackson intressant. Hans bok Prosperity without Growth kommer ut på svenska endera dagen under titeln Välfärd utan tillväxt. Här kan man t.o.m. provläsa en smula.


Och så avslutningsvis en mycket upplysande föreläsning om den enkla matematiken bakom den exponentiella tillväxtens mysterier. Albert Bartletts föreläsning utgår från hans insikt att “The greatest shortcoming of our human race is our inability to understand the exponential function”. Detta påstående kan vid första påseende kanske verka egendomligt. Men faktum är att tron på den eviga tillväxten bygger just på att man inte begriper eller bryr sig om hur en exponentialfunktion fungerar.


Uppdatering 2011-01-05

Albert Bartletts föreläsning var förstås längre än filmen ovan visar. Det finns i själva verket ytterligare 7 delar. Här finns nu länkarna till dem: II, III, IV, V, VI. VII, VIII.

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Betala mer och få sämre resultat

SvD:s utmärkte ekonomi reporter Andreas Cervenka fick mig på spåret. I sin artikel Bonuskramarna på börsen missar målet diskuterar han skamlöst höga bonusar och löner för näringslivseliten och det ryggmärgsmässiga försvaret för dem. Cervenkas kommentarer dryper av ironi:

Häromveckan var det dags igen efter SvD Näringslivs avslöjande om de 74,5 miljoner kronor som Electrolux nye vd Keith McLoughlin kan få under sitt första år.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg förklarade myndigt att det är vad det kostar och man kunde nästan se framför sig hur vice ordförande Peggy Bruzelius himlade med ögonen när hon föreläste kring det självklara i att en sån kille inte kunde flytta till trista mörka Sverige och jobba för företrädaren Hans Stråbergs slavliknande lön på nära 20 millar om året.

Så fortsätter det år efter år. Nya rekordlöner följs av hård kritik som bemöts med ännu fler rekordlöner. Vd-ersättningarna ökar snabbast av alla i samhället, bonusprogrammen blir större och fiffigare.

Man får ofta intrycket av att bolagen befinner sig i en slags ständig gisslansituation. Höjs inte de svenska vd-lönerna så kommer köerna av emigrerande direktörer att ringla vid gränserna hette det på 90-talet.

Betalar vi inte bonusar, även när vi gjort bort oss, kommer våra stjärnor att sluta, snyftade bankerna efter finanskrisen. Alltid med samma motivering. Utan bonus inga resultat. Utan monetär näring dör våra sköra plantor.

Men det verkligt intressanta är inte dessa giftigheter som naturligtvis kan avvisas som ovanligt vänsterinriktade åsikter för att komma från en SvD-skribent. Utan att Cervenka backar upp sina bedömningar med solida rön från motivationsforskningen. Han har läst Daniel Pinks bok Drive (som nyligen kom på svenska och då har titeln Drivkraft: den överraskande sanningen om vad som motiverar oss) och funnit att den visar att pengar inte är särskilt bra om man vill motivera människor att göra sitt bästa. För mig som brukar säga att “utöver ett rimligt tillfredsställande av mänskliga basbehov fungerar pengar mer och mer som knark, dvs. att det behövs störrre och större doser för att en ögonblicks tillfredsställelse skall infinna sig” är detta ljuv bekräftande musik så jag gjorde lite ytterligare efterforskningar om Daniel Pinks ståndpunkter och fann då bl.a. följande lysande TED-video.

Det goda “anti” i kontrast till det onda “anti”

Läste just en intressant gammal understreckare i SvD om den brilliante danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855). Den är skriven av Thure Stenström och har titeln Antisemitiska spår hos Kierkegaard. Utgångspunkten är boken Stadier på antisemitismens vej. Søren Kierkegaard och jøderne skriven av Peter Tudvad. Det är tydligen ett omfångsrikt och ambitiöst verk där författaren gör sitt bästa för att leda i bevis att Kierkegaard har en hel del antisemitiska drag. Eftersom jag inte läst boken kan jag inte uttala mig med någon större säkerhet om huruvida han lyckas särskilt väl med att dra Kierkegaard i smutsen genom att mäta honom retroaktivt med vår samtids mått på området. Kierkegaard blir i varje fall subtilt och kompetent försvarad av av den lärde Thure Stenström.

Antisemitism är en fruktansvärda sak. Inte minst i ljuset av på vilket sätt den drevs till sin spets av Adolf Hitler och hans anhang. Men trots detta känner jag olust inför jakten på såväl verkliga som inbillade antisemiter i nutid och dåtid. Anspråket i denna jakt är ju att vara “anti” det är uttryck för ondska, men att vara “anti-anti” det är däremot mycket gott och medvetet. Och detta fenomen finns förstås på flera områden. Att vara rasist är ju att vara “anti” vissa folkgrupper och det är fult och ont, men att vara antirasist det är gott. Att vara “anti” muslimer och islam det är ont och brukar numera kallas islamofobi, men att vara “anti” detta, det är fint, gott och medvetet.

Det som är min poäng är att den här polariseringen mellan gott och ont, mellan de goda och medvetna ståndpunkterna och de onda, fördomsfulla och omedvetna ståndpunkterna inverkar mycket menligt på vårt debattklimat och på vårt förhållande till sanningen. Att uttala skarp och berättigad (i motsats till överslätande) kritik mot t.ex. Israels politik, svagheter i invandrar- och integrationspolitiken eller mot attityder hos en del muslimska grupper är nästan omöjligt för då börjar de som irrelevansförklaringar avsedda beskyllningarna om antisemtism, rasism och islamofobi att hagla. Då upphör all dialog. Det som återstår är de prestigebundna etiketteringarna och positioneringarna. Och medan debattörerna talar bredvid varandra under frikostigt utdelande av nedvärderande omdömen så finns de verkliga problemen kvar och förvärras.

——–

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som “Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Hakuhos sjuttonde kejsarpokal

Idag slutfördes Kyushu basho. Det var en ovanligt spännande turnering där flera brottare hade segerchans. Även estländare Baruto fanns med i diskussionen t.o.m. dag 12 då han förlorade genom att i en match mot Toynoshima halka i ringen när han hade övertaget. Turneringen fick så småningom avgöras i en extramatch mellan de två brottare som både hade fjorton segrar och en förlust efter att det ordinarie matchschemat slutförts. Detta avgörande kallas yusho kettei-sen. Matchen ifråga gick mellan yokuzuna Hakuho och Toyonoshima som var rankad maegashira 9 i denna turnering. Det var alltså en brottare av låg rang som hade lyckats osedvanligt bra. Toyonoshimas rang är dock missvisande eftersom han hör till de brottare som bestraffades i samband med den stora spelskandalen inom sumo. Han blev då degraderad till Juryo-divisionen (andra divisionen) och är nu på väg upp mot den rang som svarar mot hans faktiska skicklighet. Han har tidigare som högst varit rankad sekiwake (tredje högsta rang).

Här är den avgörande matchen:

Den kanske mest dråpliga matchen gick mellan Kaio och Takekaze

Och till sist en match mellan Baruto och Tochinoshin. Detta var en av Barutos bästa matcher. Slutresultatet för Barutos del blev 11-4. OK för en brottare av hans rang, men ändå något i underkant p.g.a. några slarvförluster.


——–
Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett “diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet “som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Sumodramatik

Idag var det en händelserik dag i Kyusho basho, årets sista stora sumoturnering. Den helt dominerande yokozunan Hukuho förväntades fortsätta sin förlustfria matchsvit. Han har hittills vunnit 63 matcher i rad och ligger med det på andra plats i historien efter Futabayama som var yokozuna på 30-talet och vann 69 segrar i rad. Hakuho mötte idag Kisenosato rankad som maegashira 1.

Den mest spektakulära insatsen gjorde dock Baruto (Estlands bidrag till elitsumon – han har den näst högsta rangen, dvs. ozeki). Han var verkligt illa ute i denna match men löste det mycket skickligt.