Karl-Erik Edris är spärrvakten som lär chefer att vara modiga och välja ett klokt ledarskap
(Artikel i SvD 7 februari 1993)
Han har redan presenterat sig som den blivande amanuensen som valde att bli spärrvakt för att SJ erbjöd honom större intellektuell frihet än universitetet.
Nu sitter Karl-Erik Edris framför ett 20- tal chefer och gör en historiefilosofisk exposé över olika kulturers uppgång och fall – ett något udda inslag i IFL-skolans tio veckor långa utvecklingsprogram…
“Mental Stretching” har kursledaren Roy Olofsson kallat avsnittets 3 000-åriga tidsrymd, och efter ett par timmar landar budskapet bokstavligt talat på var mans skrivbord: I alla organisationer, uppmanar Karl-Erik Edris, krävs nu ett klokt ledarskap för att väcka människors längtan efter att bygga upp någonting nytt ur en söndrande civilisation…
I Trångsunds spärrkur
I vanliga fall sitter han i spärrkuren på Trångsunds pendeltågsstation sydväst om Stockholm. Men det är inte för att han sköter sitt SJ-jobb oklanderligt som han har kommit hit till Thoresta Herrgård i Bro. Han har kommit för att måla upp så stora drag i mänsklighetens utveckling, att även varje enskild chefs dagliga handling får betydelse.
– En deltar avstånd från hans budskap, för andra har det givit en mening åt vad de gör, summerar Roy Olofsson och motiverar: Behovet av helheter blir allt mer påtagligt, det här är ett försök att skildra ett totalperspektiv. Och hur tolererar man andra världsbilder än den man har själv…?
Karl-Erik Edris har kommit fram till sin under 15 år i spärrkuren vid Trångsunds pendeltågsstation. Där har han författat boken Vision eller vanmakt. Där översätter han Esoteric Astrology med hjälp av en tummad engelsk-svensk ordbok – stadd i sönderfall även den. Där har ett nyligen anlänt paket med böcker från USA också sin plats på bänken, medan den bleka vintersolen lyser honom i ögonen: Den är på väg ner bakom ett pendeltåg i riktning mot ömsom Kungsängen, ömsom Västerhaninge.
Börjar med romerska riket
Och medan resenärernas perspektiv för tillfället är inställt på månadsmärken och nästa avgång mot Stockholm eller Nynäshamn eller Farsta Strand, lever Karl- Erik Edris med en klocka som visar tiden från 500-talet f Kr och framåt…
Inför IFL-skolans deltagare börjar han där, med det romerska rikets uppgång och fall – men parallellen är given till innevarande stjärnklara torsdagskväll anno 1993:
– I en tidigare periods sönderfall mister den gamla visionen sin bärande förmåga. Kaos uppstår, fastslår Karl-Erik Edris.
Eländigt? Inte enbart. Han fortsätter:
– I sådana lägen har alltid någon trätt fram med nya idéer, så djupt penetrerande och så sensibla att de kan bli början på ett nytt civilisationsbygge.
Jesus och Muhammed
Exempel är naturligtvis Jesus och vår västerländska kultur, men också den arabiske profeten Muhammed inför den islamiska civilisationen och Buddha när det gäller den österländska.
Karl-Erik Edris kallar deras grundläggande visioner för “civilisationsintegrerande” och beskriver idéerna som bestående av ”en särskild sorts materia; de lever i tusentals år och får makt över sinnena…”
Men så händer det något. Den kultur som bär upp civilisationen (Karl-Erik Edris har ritat den som en cirkel på tavlan framför kursdeltagarna) får någon gång efter sin höjdpunkt problem med att överleva.
Koncentrerat lyssnande
Alltmer koncentrerat lyssnar kursdeltagarna på mannen i kostym där framme, hans väl inövade formuleringar och dråpliga tankehopp. Det råder en tyst uppmärksamhet i rummet; många gånger bryts den av skratt; en person uteblir dock efter pausen.
I stora drag ser kulturcyklerna ut så här, enligt Edris: för så där 3 000 år sedan var människan ett med naturen och inte särskilt medveten om sig själv som person: Tillvaron var besjälad och styrd av olika gudar.
– Sånt anser vi oss ha kommit över för länge sen, antyder han. Jag menar, tänk om ägarna till en pappersfabrik skulle gå ut och fråga varenda trädstam om lov…
Detta försvann med i nämnd ordning Pythagoras, Platon och Aristoteles, intellektuella tänkare från 500- till in på 300-talet f. Kr. Deras förhållningssätt gav den ovan beskrivna gudabilden en grundstöt:
Sådant överlever inte en kultur, om man skall tro Karl-Erik Edris vidare beskrivningar – bl.a. om vad som så småningom också drabbade det romerska riket.
Längtan efter nytt redskap
I sitt sönderfall var romarriket anfrätt av subjektiv röta, berättar Karl-Erik Edris, känslor av vanmakt och meningslöshet. Den bärande visionen var på väg att vittra sönder och i människorna föddes en längtan efter ett nytt filosofiskt redskap att rätta sig efter. Många erbjöd sina nya idéer — men det var bara gammalt tugg av andras tankar.
Nej, det fanns vid den tiden bara en enda person som var nytänkare, konstaterar Edris: Jesus. Apostlarna modifierade hans lära till kyrkokristendomen, med budskapet att människan bara har ett liv. Det innebar en intellektualisering och individualisering av medvetandet, Att den enskilda människan stod inför sin gud i en hierarki, lade grunden till “den auktoritära personligheten”, som Karl-Erik Edris kallar den och illustrerar ordningen med en triangel på tavlan: Himlen överst och helvetet underst.
– I denna moraliska diktatur krävdes fullkomlig kärlek och godhet för att få ta hissen upp… För att undgå skuld och därmed vidarebefordras nedåt, utvecklades en krypande och undergiven hållning till överheten och en benägenhet att skylla på andra. Dvs. syndabockssyndromet…
Typiskt offer är Galilei
Ett typiskt offer för detta är Galilei, som personifierade kampen mellan trons och vetenskapens män under upplysningstiden. 1633 fick han avsvära sig sin lära att solen är centrum för världsordningen; inte förrän förra året tog katolska kyrkan tillbaka sin bannlysning.
– Det tog honom nästan 360 år att få upprättelse, säger Karl-Erik Edris och reflekterar: Så om ni misströstar för att det går trögt i era egna organisationer…
Upplysningstiden innebar ett haveri för kyrkokristendomen, enligt Edris, som anser att den alltsedan dess är stadd i oåterkallelig upplösning. Den tidens nya, förnuftsmässiga vision fick in en fullträff, “vars explosion fortfarande pågår i en extrem ultrarapid.” Resultat:
– Frånvaron av religiös meningsfullhet i våra liv skapar en ohanterlig, existentiell ångest, som vi inte orkar se i ögonen, fastslår Karl-Erik Edris. Istället förklarar vi oss lojala med drömmen om det rationella paradiset. Vi arbetar ihjäl oss, bara för att besvärja det faktum att vi lever i ett existentiellt tomrum…
Förekommer invändningar
När han jämför med romarriket, förekommer han invändningarna själv: Visst kan man påstå att människan de senaste 200 åren gjort en massa framsteg, men dessa, säger han, är ovidkommande när en civilisation är på fall. Enda skillnaden mot romarrikets utveckling är att vi inte kan tillåta vår självdestruktivitet att kul- minera. Då skulle vi använda våra kärnvapen och utplåna oss själva.
– Vi står inför oerhörda förändringar. Glädjande nog polariseras dessa hot av andra krafter: Det pågår alltid en tvekamp mellan dem som försöker komma med en fundamental förnyelse och dem som inte tycker att det behövs.
Nu börjar det uppbyggliga i Karl-Erik Edris tvåtimmarspass. Aven om han medger att utvecklingen inte ser ljus ut, är han övertygad om att en ny civilisationsintegrerande vision kan borga för “människans fortsatta levnad på den här planeten”.
Men först ger Edris en lägesbeskrivning: Vår tids djupaste och mest svåråtkomliga problem handlar inte om ekonomisk orättvisa, svält och farsoter. De gäller inte folkvandring och miljöförstöring, den vetenskapliga materialismens totalkontroll eller diktaturer och krig.
Kollektivt medvetande
Efter den uppräkningen sätter Karl- Erik Edris fingertopparna mot varandra och gör en paus.
– Problemen handlar om att mänskligheten behärskas av ett kollektivt medvetande, som utgår från att de åtgärder som leder till allt här ovan är de mest omdömesgilla som människan kan tänka sig…
Jo, Karl-Erik Edris är optimist. Energi skall inte gå åt till att vara missmodig; varför oroa sig, man skall ju dö ändå, säger han när SvD hälsar på i spärrkuren i Trångsund.
– Min poäng är ju att eländet går att hantera, om bara var och en tar hand om sitt, säger han då, vilket till de 20 cheferna på IFL-skoian formuleras sålunda:
– Vänta inte tills ni blir VD och tro att det bara är då ni kan uträtta något. Om ni har en idé men trott att ingen skulle lyssna – var modiga! Ställ er i frontlinjen och ta ett steg till! Ett ökande inflytande för det som är gott och klokt minskar sannolikheten för att det skall gå åt fanders…
Allt är en dunderutmaning
Han får det nästan att låta lätt, att det t.o.m. är ”en skitsak att rädda den här vanskötta planeten”. Så vänder han sig till cheferna igen:
– Se det som en kreativ utmaning!
Ty det krävs kvalificerade innovationer, påminner han, om vi människor skall kunna leva drägligt och gott på jorden. Alltihop är “en dunderutmaning”, som han säger, och efterlyser kreativa krafter och ett klokt ledarskap: hur skall vi bära oss åt för att möta utmaningen, för att hålla det långsiktiga perspektivet levande och rädda världen med början vid vårt eget skrivbord.
– Vi har redan börjat lämna det auktoritära ledarskapet; som inte vågar släppa in andra i det som känns viktigt, säger Karl-Erik Edris. Nu kommer öppnare och mer processinriktade ledare, som får folk att engagera sig som de är och vågar tappa balansen under påverkan av alla kloka personer.
Är alla så kloka, då?
– Ja, säger Karl-Erik Edris. Alla är kloka på någonting.
T ex marknadscheferna, ekonomicheferna, varuhuscheferna och sektionscheferna som om några dagar lämnar IFL skolan för att återgå till sina handfasta verkligheter. Karl-Erik Edris återgår redan denna stjärnklara januarikväll till sin – pendeltåget, den här gången hela vägen Kungsängen-Trångsund.
– Jag jobbar i alla fall åt ett företag jag sympatiserar med. Jag tycker ju att det är bra med kollektivtrafik, säger han på vägen och kommenterar arbetsgivarens förfrågan att klättra högre än arbetsledartjänsten på Trångsunds station:
– Min personliga utveckling ordnar jag på annat håll…
AGNETA LAGERCRANTZ
Agneta Lagercrantz kommenterade sedan sin artikel med följande reflektion
Valet av spärrvaktsarbetet kittlar nyfikenheten
Efter ett tag märkte jag hur jag om och om igen gav min omgivning samma sammanfattning av Karl-Erik Edris inför intervjun här ovan.
Och omgivningen reagerade å samma sätt, om och om igen: med ett ÅHÅ! och intresserat höjda ögonbryn.
Vad jag gjorde var att kittla deras nyfikenhet – med det faktum att han har en intellektuell kapacitet för en doktorsavhandling men väljer ett arbetsliv som spärrvakt.
Det är någonting i det valet som går på tvärs mot värderingar man plötsligt upptäcker inom sig själv. Som om man ansåg, att den som kan etablera sig i en karriär skall göra det också, inte sitta på ett jobb som aldrig kuggar i den där andra, speciella begåvningen…
Men Karl-Erik Edris var förmodligen bara före sin tid. 1977, när han var runt 30 och hade sån tur att spärrvaktsjobbet var ledigt på den station han ville, i Trångsund, var det kanske inte många som valde att förverkliga sig på annat sätt än genom en yrkeskarriär.
I dag möter vi många 25-30-åringar som inte lägger någon större vikt vid vilken identitet deras anställning skapar. De reser jorden runt, klättrar i berg och spelar gitarr; förutsättningen kan t.o.m vara att de slipper ha ett jobb mellan nio och fem…
I fråga om yrke som kan förutsätta ett förverkligande av något helt annat, har Karl-Erik Edris gjort ett val som hittills hållit ända fram till 46 års ålder. Fyra personer delar på spärrvaktsjobbet i Trångsund; han är arbetsledaren, han vet att han sköter sittarbete; självklart; men synen på tillvaron skiljer sig från andras. Som varning sitter en liten lapp på väggen i spärrkuren: ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.
Men för många av oss är livet just dagar som kommer och går, och vi satte oss på det tåget redan när vi påbörjade vår utbildning.
Så borde det ha varit för Karl-Erik Edris också. Så jag frågade: Hur var det att kliva av den tänkta karriären inom universitetet?
– Jag tänkte aldrig så, svarade han. Jag visste att jag aldrig skulle leva ett liv som andra, med familj och allt… Nu är jag visserligen gift, men vi har inga barn, tillägger han för att förtydliga.
Det finns många anledningar till att särskilda modeller har bitit sig fast i ens föreställningsvärld. Den ena är karriärmodellen, den ändra är familjemodellen. De som avviker från normen tycks sprida ett slags obestämd oro omkring sig – som om de, genom sina val, hotade eller kritiserade dem som lever i enlighet med normen.
Bort med sådant rättesnöre som inte lämnar ett fredat utrymme för variationen! Därmed inte sagt att alla måste variera.
Men vi behöver den glädje det innebär att kunna ta emot ett annorlunda sätt att möta civilisationen.
Agneta Lagercrantz
PM-KRÖNIKA