Eftermiddagssolen kastar ett stilla gulaktigt ljus in genom fönstret till Karl-Erik Edris vardagsrum i trerummaren i Trångsund, en av dessa lite sömniga femtiotalsförorter som inom tio minuters resväg omger Stockholms innerstad. I tystnaden hörs gnisslet från tåghjul som bromsar in vid Trångsunds pendeltågsstation. Ett ljud Edris hört tusentals gånger under de tjugo år han arbetade som spärrvakt på stationen.
Han började i spärren i slutet på 70-talet, efter att ha hoppat av en lovande forskarkarriär i statsvetenskap. Inte för att Edris tröttnat på statsvetenskap och forskning, utan för att han upplevde de intellektuella gränserna på universitetet som alltför snäva. Efter 300 akademiska poäng och en 600 sidor lång underkänd uppsats flyttade han in i sitt nya arbetsrum hos SJ. ”Ett förtäckt kulturstipendium”, kallar han tjänsten. Där skrev han tre böcker om behovet av en ny vision och en ny typ av ledarskap för världen.
–Världen är inte välskött, det kan så gott som alla enas kring, säger Edris och menar att orsaken till det är de handlingar vi alla utför varje dag.
I en djupare mening är världens tillstånd en perfekt spegling av de visioner som vi människor anser värda att sträva efter.
– För innerst inne gör vi bara sånt som vi tror är bra. Det är därför, enligt Edris, det är så viktigt med visioner och visionsstyrt ledarskap.
Han sitter bekvämt tillbakalutad bland de knallgula kuddarna i den olivgröna plyschsoffan och berättar om sina idéer. Ena benet ligger vant och ledigt korslagt över det andra och armarna brer ut sig över soffans rygg och armstöd. Glasögonen, den välansade mustaschen, skjortan och byxorna med pressveck ger ett kameralt första intryck. Men den lediga hållningen, de livfulla ögonen och det underfundiga leendet i rösten skvallrar om humoristen i honom.
Efter succén med boken ”Den vise VDn” är Edris eftersökt som föredragshållare för chefer i både offentlig förvaltning och det privata näringslivet. ”Tre minuter i Rapport och så var det kö utanför dörren.”, berättar han och tycker det var mycket intressant att komma från pendeltågsstationen till de fina salongerna.
– I vår statusfixerade tid undrar förstås en del om en spärrvakt kan ha något vettigt att säga. Men är det inte från barn, idioter och gamla spärrvakter som man får höra sanningen, säger Edris och skrattar hjärtligt. Numera säljer han inga biljetter. Han driver eget som författare och föredragshållare i ett arbetsrum belamrat med papper och böcker från golv till tak.
I sina föredrag varvar Edris skarpsinninga analyser om civilisationers uppgång och fall, företagens ansvar för att skapa en bättre värld, och behovet av ett nytt ledarskap, med hjärtliga ironiska högerkrokar för att skaka om åhörarna. Han vill få dem att tänka själva. Några typiska edriska uttalanden är: ”Jag förstör hellre mitt liv efter eget huvud, än lyckas efter någon annans”, ”Utveckling är att inse att man hade fel” eller ”Man leder som man är. Är man en skitstövel, så leder man som en skitstövel, oavsett hur många managementkurser man gått”. Inte alltid så populärt.
I analyserna tar han avstamp ända borta i den västerländska civilisationens vagga, den grekiska kulturen. Det var då tänkare som Pytagoras, Platon och Aristoteles dök upp och hävdade att världen var tillgänglig för rationell kunskapsinhämtning och bearbetning. Ett för våra dagar banalt påstående, men för dåtidens människa som levde i en mytologisk föreställningsvärld med härskande gudar och naturväsen, var det en revolution och början till slutet för den civilisationen. Intellektets seger över känslan och fantasin.
Enligt Edris står vi vid samma punkt idag, fast på en annan nivå. Vi har uttömt intellektets möjligheter att skapa en bättre värld. Drömmen om det rationella paradiset, där vetenskap, teknik och evig ekonomisk tillväxt är lösningen på mänsklighetens problem, är trovärdig bara i fantasin.
– Vi måste inse att fortsätter vi som vi alltid har gjort så kommer vi att få samma resultat som vi alltid fått. Vi behöver helt enkelt en ny vision av det eftersträvansvärda. Men vi kan inte tänka fram en sådan vision. Den kan bara komma genom intuitionen, att direkt se vad som behöver göras. Den är också kopplad till en känsla av mening. De ledare som kan använda sig av sin intuition är framtidens ledare, säger Edris.
Som exempel på en sådan vision tar han det kristna kärleksbudskapet: ”Du ska älska din nästa så som dig själv.” Om det förverkligades i praktisk handling av alla människor skulle det utplåna miljöförstöring, fattigdom, krig och antagligen kraftigt minska sjukdomarna. Jorden skulle inte bli ett rationellt paradis, men väl ett med osjälviskhet och människokärlek.
Över soffgruppen hänger tavlor av Kristus, Maria, Buddha och Krishna. Kärleksbudskapet och meningen med livet är centrala delar i Edris böcker. Något som också är centralt i hans eget liv. Redan som ung i den dalsländska myllan funderade han över existentiella frågor. Han kände sig som en främling bland bondgårdarna och lämnade snart föräldrahemmet för studier i stora staden Åmål.
– Frihetens stamort på jorden tyckte jag då att det var för en inackorderad yngling. Men det var en kortvarig känsla för jag visste ju vilken tvångströja samhället ville dra på mig.
Edris tyckte studierna var torra och ytliga och föste honom i riktning mot ett inrutat och förutsägbart liv med arbete, familj, pension och död. Han sjönk ned i depression och ville helst inte leva längre, men kom till slut fram till att dö ska man ju ändå göra någon gång så varför inte sprattla på några år till.
Idag vid 55 år ålder, efter många års studerande, sökande och tänkande, har han en djup tilltro till att det finns en större mening bakom livets utveckling på jorden än evolutionens slumpmässiga utveckling. Han tror inte heller längre att vi kommer att dö, i alla fall inte vårt medvetande.
– Vi lär ju hänga av oss köttkostymen så småningom, men det finns ännu inget bevis för att medvetandet inte lever vidare. Men det är en empirisk fråga, den som dör får se, som jag brukar säga, säger Edris och skrattar. Han har nu kommit igång ordentligt i soffan, gestikulerar med hela kroppen, förställer rösten och tar då och då av sig glasögonen och tittar mig djupt i ögonen för att ge tyngd åt något han sagt.
Edris återkommer ofta till företagen och företagsledarna som han anser har en enorm makt över formandet av våra liv. Han vill få dem att tänka på vad deras agerande får för effekter på människorna, samhället och naturen, och anpassa sin verksamhet så att effekterna blir positiva.
– Det finns ett tankesätt inom den indianska traditionen där man i varje beslut funderar på vad det kan få för konsekvenser för den sjunde generationen. Det skulle vara något i kvartalsbokslutens förlovade tidevarv, säger han och skrattar igen. Men om företagen ska kunna ändra sitt agerande måste människorna i företagen ändra sin syn på sig själva och den värld de lever i. Edris vill att ägare, chefer och anställda ska drivas av visioner som är större än att tjäna pengar och som är meningsfulla både för dem själva och det samhälle de verkar i.
– Företagen måste inse att människor faktiskt vill arbeta med meningsfulla saker och att de vill vara kreativa och betydelsefulla i sitt företag, vad de än har för arbetsuppgifter.
För att det ska kunna ske är det enligt Edris viktigt att människorna i företagen har ett lärande förhållande till livet, och då menar han inte att lära sig ett nytt dataprogram, dansa salsa eller liknande. Han talar om ett lärande som får oss att se på oss själva och på omgivningen med helt nya ögon. Omprövande lärande kallar han det och berättar som exempel en historia om shamanen som tror sig vara ensam om att kunna de riter som han gör varje morgon för att solen ska gå upp. En kväll blir han tillfångatagen och ser då med vånda fram emot den annalkande morgonen.
– När solen då går upp som vanligt så drar han naturligtvis en lättnadens suck och konstaterar att ”vilken tur, det fanns en till shaman som kunde detta”. Men hade han förstått innebörden att solen går upp oavsett vad han håller på med om mornarna, så hade han fått sitt livs chock som kanske hade tagit honom år att hämta sig ifrån, om någonsin. Hela hans världsbild skulle ha förändrats.
Mycket har också förändrats i världen de senaste årtiondena och intresset för Edris tankar visar att något nytt är på gång. Många företag har också miljöprofiler, hjälper katastrofområden, gör sociala insatser med mera. Men mycket är enligt Edris fortfarande kosmetika för att bygga varumärken.
– Om företagen inte samtidigt tittar på hur de är med om att skapa de problem som kräver nödhjälp, har ingenting egentligen hänt i grunden, säger Edris som tycker att mänskligheten fortfarande befinner sig i dinousarieläge, med risk för att förgöra sig själv.
– Men har vi skapat våra problem så kan vi rimligen lösa dem. Därför ser jag hoppfullt på framtiden, samtidigt som det förstås är upp till dig och mig hur det ska gå.
Text: Patrik Sandström
Artikeln publicerad i Accent – IOGT/NTO:s medlemstidskrift – nummer 8 oktober 2001.