Idag damp det senaste numret av Axess ner i brevfacket. Temat denna gång är Eliterna abdikerar. Axess är en utomordentligt bra tidskrift. Väl konservativ för min smak, men jag behöver inte bara läsa texter som stryker mig intellektuellt medhårs. Vad skulle vara poängen med det?
Jag har förstås inte hunnit läsa det aktuella numret med undantag för chefredaktören Johan Lundbergs ledare Där eliterna har abdikerat. Där fann jag en synnerligen välformulerad känga till utvecklingen på de ledande tidningarnas kulturredaktioner som jag vill lyfta fram. Så här uttrycker Lundberg saken:
Axess bemöter det nya årtiondet genom att gå upp i format. Vi utökar vår recensionsavdelning med ytterligare åtta sidor, vilket gör att vi förstärker vår tyngdpunkt på bevakningen av utländsk facklitteratur. Detta gör vi inte minst därför att vi ser en brist bland övriga medier i detta avseende. Medan de rikstäckande dagstidningarna i allt högre grad går i riktning mot att integrera nöjesavdelningarna med det traditionella kulturmaterialet, vilket i praktiken innebär en tilltagande fokusering på de senaste trenderna inom svensk skönlitteratur, popmusik, mode, matlagning och film, så fortsätter vi tjurigt att röra oss i motsatt riktning och satsar på klassisk bildning och på att bereda plats åt åsikter som är en del av den internationella debatten, men som har svårt att få genklang i Sverige.
Medan övriga tidningar satsar på ideliga neddragningar av den akademiskt baserade kritiken till förmån för teflonmässigt tyckande och positioneringar, försöker vi alltså bereda plats åt den sorts kritiskt djuplodande perspektiv som tidigare bar upp dagstidningarnas kulturuppslag, men som numera i allt högre grad kommit att ersättas av ett ängsligt sneglande åt vartåt opinionen är på väg för dagen.
Så på pricken. Och så bra argument för att läsa Axess.
——————————————
Andra bloggare om Axess, Johan Lundberg, kultursidor, kulturredaktion, kulturredaktioner, kulturdebatt, bildning