Merete Mazzarella är en skribent som jag i hög grad respekterar. Jag har visserligen inte läst hennes böcker utan bara en del av hennes artiklar, men jag har ändå fått en känsla av att hon kombinerar en spröd känslighet med ett skarpt analytiskt intellekt, som verkar invävt i ett vemod med lätta stråk av cynism samtidigt som det också lyser fram en försynt, närmast skygg inlevelse och medkänsla.
Merete Mazzarella lyckas alltså genom sina texter göra intryck på mig av att vara en subtil, sympatisk och komplex person så därför grep jag mig förstås direkt och med förväntan an hennes understreckare i fredagens SvD. Den är en recension av antologin Challenges of an Aging Society: Ethical Dilemmas, Political Issues (redaktörerna heter Rachel A. Pruchno och Michael A. Smyer).
Boken handlar bl.a. om de svåra avvägningar av etisk och ekonomisk natur som blir en följd av att den moderna medicinen blir allt bättre på att uppskjuta döendet oftast till allt högre kostnader ju äldre patienterna blir. Eftersom våra resurser är begränsade, och man dessutom inte kan använda samma pengar mer än en gång, så kan de pengar som spenderas på att hjälpa redan gamla att bli ännu äldre definitivt inte användas till något annat hur behjärtansvärt detta än skulle kunna vara. Det skulle t.ex. kunna handla om att som en av antologins bidragsgivare uttrycker det ”se till att unga får möjlighet att bli gamla” eller om att minska den i ett globalt perspektiv groteskt höga barnadödligheten i botbara sjukdomar och svält.
I sin artikel resonerar Merete Mazzarella kort, klart och medkännande om de olika allt svårare etiska dilemman och avgöranden som väntar det åldrande samhället. Och det som från mitt perspektiv väcker den största respekten är att hon vågar dra slutsatsen ”att det måste skapas en medvetenhet om att det inte är rimligt att vi till varje pris lever så länge som möjligt, att det måste skapas en medvetenhet om att döden ingalunda behöver vara ett medicinskt misslyckande utan hör till grundvillkoren för våra liv. Snarare än att diskutera nya livsförlängande åtgärder borde vi diskutera förutsättningarna för en värdig död.”
Detta är en modig slutsats i en tid av förlamande dödsskräck. Och för min egen del vill jag understryka att en av dessa ”förutsättningar för en värdig död” som borde diskuteras är själva synen på vad döden är. Vi fostras ju från barnsben i föreställningen att det är ett vetenskapligt bevisat faktum att medvetandet är en produkt av materien. Att det är den där ”aladåben” innanför pannbenet som under gynnsamma omständigheter kan generera självmedvetande. Och att döden därför innebär medvetandets fullständiga utslocknande.
Påståendet att det finns vetenskapliga bevis för att medvetandet utslocknar i samband med döden är emellertid helt ogrundat. Det finns inga sådana bevis. Det finns olika rön som visar på ett samband mellan den kroppsliga strukturen och olika medvetandefenomen. Men dessa rön kan förenas med olika föreställningar om livets och medvetandets natur. Den vetenskapligt orienterade materialisten föredrar föreställningen att livet och medvetandet är produkter av den fysiska materien. Och att liv och medvetande därför utslocknar i samband med döden. Men det kan lika gärna förhålla sig så att livet är evigt och att medvetandet har en autonom existens oberoende av den biologiska strukturen.
Det finns alltså ingenting i forskningen som bevisar att det är omöjligt att människans liv är evigt och att hennes medvetande under vissa perioder kommer till uttryck genom kroppen och dess hjärna, medan det under andra perioder befinner sig i sin egen värld.
Att påstå något dylikt är förstås att svära i den vetenskapligt materialistiska kyrkan. Men det intressanta är inte vad vi har fått för oss att vi måste tro för att visa att vi är moderna. Det intressanta är ju hur det faktiskt förhåller sig. Innebär döden att medvetandeljuset slocknar så är det så, men innebär döden bara att vi lägger av en trött och sjuk kropp så är det det som gäller.
———————————-
Andra bloggare om döden, livsuppehållande behandling, åldrande, demografi, medicinsk etik, sjukvård, Merete Mazzarella