Idag fick jag årets första skattedeklaration för mitt lilla aktiebolag, och då blev jag påmind om att de resterande 2,5 procenten av rabatten på arbetsgivaravgiften för månatliga lönesummor upp till och med 61800 hade tagits bort. En rabatt som funnits i många år som stöd för småföretagare. Detta retar mig. Inte för att jag inte kan överleva att arbetsgivaravgiften för att betala mig själv 1000 kronor i lön numera är 324,20 mot de 274,20 som den skulle ha varit om hela den ursprungliga rabatten hade funnits kvar (därtill får jag förstås betala vanlig inkomstskatt på tusenlappen ifråga). Utan det som retar mig är all beskäftig retorik om att satsa på småföretagare som den borgerliga regeringen har hängett sig åt. I valrörelsen var det i varje fall ingen hejd på hur lätt och bra allt skulle bli. Men av de beslut som regeringen fattat till stöd för småföretagare har jag alltså hittills bara kommit i åtnjutande av en sammanlagd arbetsgivaravgiftsökning på 5 procent. Jag vet inte om just denna ”småföretagarsatsning” anses nödvändig för att man skulle få råd att ta bort förmögenhetsskatten eller sänka fastighetsskatten för dem med särskilt värdefulla hus, eller om det är någon annan omvänd robinhoodkalkyl som spökar.
Men oavsett vilket vill jag betona att jag inte är förbannad för att jag är skattekverulant, vi behöver förstås en skattefinansierad offentlig verksamhet. Men det jag inte kan förstå är varför man säger en sak och gör en annan? Är det verkligen nödvändigt? I min värld är det sånt som skojare sysslar med.