Här kommer ytterligare en inspelad konsekvens av mitt framträdande på Learning is the shit. Skolsnacks Ante Runnquist gjorde en intervju med mig, och den kan nu avnjutas som en del i Skolsnacks senaste podcast som i sin helhet handlar om just Learning is the shit. Hela programmet är väl värt att lyssna på. Men för dem som endast vill ta del av mina utläggningar så börjar intervjun efter c:a 23 minuter.
Såg just att hela den intervju som Canal 2nd Opinion gjorde med mig på Learning is the Shit nu publicerats. Den kan beskådas här och innehåller några av mina synpunkter på skolan. Spontant och improviserat framförda direkt efter mitt föredrag en solig dag i Brunnsparken i Ronneby.
Micke Gunnarsson hörde av sig för några månader sedan och frågade om jag skulle kunna tänka mig att hålla en föreläsning på Learning is the Shit. Det skulle handla om skolan. Jag kände mig lite tveksam. Men han var så entusiastisk så jag tackade ja i förhoppningen att jag inte skulle göra en allt för slät figur. Jag tänkte helt enkelt att något skulle jag väl kunna komma på att säga. Om jag får kontemplera ett tag över en fråga så brukar det till sist kunna bli någorlunda tänkvärt och underhållande.
Och nu har evenemanget gått av stapeln. Det gick som smort. I varje fall att döma av publikreaktionerna och av diverse efterdyningar på bl.a. Facebook.
Ytterligare en efterdyning är en intervju som representanter för Canal 2nd Opinion gjorde med mig och ytterligare några s.k. profiler i sammanhanget. Alla fick samma fråga. ”Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?” Ett antal svar, inklusive mitt, finns ihopredigerade i en liten film som finns till beskådande här (mitt inlägg börjar efter 1 minut och 56 sekunder).
När det gäller mitt föredrag i dess helhet finns det endast kvar som fragment i konferensdeltagarnas minnen. Men ett sådant fragment som verkade ta skruv var mitt påstående att ”barnen kommer till oss från framtiden ” som bärare av uppdraget att sköta framtiden bättre än vad vi som för närvarande sköter showen är på väg att göra. Poängen var förstås att vi inte direkt skall kasta oss över dem och försöka göra dem till avbilder av oss själva. För då lär de sig att fungera på samma klokhetsnivå som råder för närvarande. Och då förstör vi i praktiken deras förmåga att hjälpa oss. Så barnen skall alltså mötas med respekt för det de har med sig, och för vad detta kan utvecklas till om de får det stöd som behövs.
Idag läste jag i SvD om ungas s.k. psykiska ohälsa. Bakgrunden till artikeln var Bris rapport om saken. Denna rapport är djupt gripande, men jag måste säga att jag inte gillar föreställningen att barn och ungdomar förklaras i ökande utsträckning vara psykiskt sjuka. Det tror jag inte ett dugg på. Det mesta tyder förstås på att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt illa. Men inte beror det på sjukdom. Det är snarare ett friskhetstecken att må illa av något som inte är bra.
Barns och ungdomars s.k. psykiska ohälsa visar för vuxenvärlden hur sunda och friska människor reagerar på de vanvettiga värderingar som gestaltas i vårt samhälle. Och vad gör vi? Jo vi bortförklarar reaktionerna som uttryck för psykisk ohälsa. Och så kommer vi med pillerburken och beskäftigt terapiprat syftande till anpassning. Detta är ett svek mot barn och ungdomar, men också mot oss själva. Vi vuxna är tydligen rädda för den spegling som våra barn och ungdomar ger.
Jag kan inte låta bli och dra mig till minnes med vilken hånfullhet vi i Västvärlden betraktade den sovjetiska psykiatrin som behandlade dem som inte trodde på kommunismen, dvs. s.k. dissidenter. Och nu är det tydligen vår tur att behandla vantrivsel i den bästa av mänskliga samhällsformer som om det handlade om psykisk sjukdom. Det glädjande i sammanhanget är att detta på sikt kommer att få samma grad av framgång som de sovjetiska insatserna.
