Denna bok är skriven utifrån en känsla. En känsla att den moderna människan nästan dignar under existentiell ångest. En ångest som kretsar kring frågeställningar som vem är jag egentligen, varför finns jag till och när jag nu ändå existerar varför blev jag inte tillfrågad om jag egentligen vill leva under de villkor som verkar gälla för oss människor? Och vad skall jag göra med detta liv? Hur lever man ett riktigt och meningsfullt liv? Ja vad handlar det egentligen om att vara människa?
Dessutom väcker mänsklighetens situation desperata farhågor. Vi skövlar vår miljö och våra resurser i en frenetisk strävan efter välstånd. Men ändå lever stora delar av jordens befolkning under direkt vidriga förhållanden. Och hotet om kärnvapenkrig vilar tungt över oss. Världen måste vara galen. Ja vad skall man tro egentligen? Och framför allt vad skall man göra?
Alla dessa obesvarade frågor rymmer en så oerhörd smärta inför livet och tillvaron att ytterst få orkar ta itu med dem. De skjuts undan och livet inriktas på det som verkar litet, näraliggande och hanterligt. Det mesta av det vi ägnar vår tid och energi åt fyller också uppgiften att tjäna som besvärjelser för att vi skall slippa se vår livsångest i ansiktet. Vem ansar inte hellre rabatter, kör buss, skriver promemorior, städar och ser på Dallas än brottas med sin rädsla för döden eller sin depression över att människor svälter.
Alla som har besökt en djupt deprimerad människa vet att man egentligen inte behöver fråga henne något för att veta hur hon mår. Depressionen känns i atmosfären. Det är något tungt och bedrövat över hela rummet. Och likadant är det med det ”rum” där den moderna mänskligheten lever. Vi försöker låtsas som ingenting, men atmosfären är full av en djup och desperat beklämdhet inför livet. En känsla av meningslöshet och gnagande förnimmelser av missmod, otillräcklighet och vanmakt. Och det är alltså den känslan och mitt eget arbete för att komma till rätta med den som är bakgrunden till denna bok.
Som jag ser det ligger denna den moderna människans mer eller mindre skickligt förträngda ångest inför det egna livet och den egna och världens framtid bakom den popularisering under 70-talet och i synnerhet det tidiga 80-talet av en s.k. humanistisk psykologi som sätter det positiva tänkandet i centrum. Det gäller att satsa på sig själv. Alla som verkligen vill kan bli framgångsrika. Livet är till för att man skall ta för sig av det. Det gäller bara att göra sig fri från negativa tankeprogrammeringar och bryta destruktiva känslomässiga reaktionsmönster.
Denna s.k. trend utger sig alltså för att visa en individuell och psykologisk väg till ett lyckligt och framgångsrikt liv. Och man har också utvecklat många mer eller mindre sofistikerade metoder för att hjälpa den enskilde att medvetandegöra och befria sig från sina mörka tankar om sig själv och livet.
Kärnpunkten i dessa metoder är insikten att individens nuupplevelse är en produkt av slutsatser dragna av upplevelser och erfarenheter i det förflutna. Dramatiska, traumatiska eller triviala upplevelser som tillsammans etsat in allehanda medvetna och omedvetna tanke- och känslomönster som styr individens upplevelser och handlingar i nuet. Individen är alltså en produkt av sin psykologiska historia. Och om sättet att leva och uppleva livet skall kunna förändras måste denna historia medvetandegöras och dragna slutsatser omvärderas. Genom att ”skriva om” sin psykologiska historia förändrar individen sin bild av sig själv, sin upplevelse av livet, sin syn på sina möjligheter och i förlängningen av detta också sina handlingar.
Allt detta är gott och väl. Men otillräckligt. Strategin är alldeles för personcentrerad. Visst är det sant att psykologiska faktorer spelar en roll för hur den enskilde både lever och upplever sitt liv. Men individens reaktioner på sitt liv är ändå i väsentlig utsträckning en kollektiv reaktion på en social situation formad av en lång historisk utveckling. Det är helt enkelt en förvillelse att tro att det finns några helt individuella lösningar på av individen upplevda problem.
Det jag menar är att hur bra det än är att den enskilde kan få mer eller mindre effektiv hjälp med att befria sig från sin förlamande livsångest och i stället börja tro på sig själv och sina möjligheter så kommer det ändå att vara något av ett sken över denna psykologiska befrielse om den inte kombineras med en samtidig fördjupning av det sociala medvetandet.
För de nyvunna psykologiska krafterna kan inte användas konstruktivt om de ställs i tjänst hos en primitiv förståelse av de sociala sammanhang som individen i fråga existerar i. Ju bättre den enskilde förstår sin tid desto större blir hans förmåga att avgöra vad som är ett riktigt och meningsfullt handlande sett i relation inte bara till sig själv utan till sitt samhälle, sin civilisation, ja till hela världen.
Därför är det min uppfattning att på samma sätt som den enskilde ständigt behöver reflektera över sin egen psykologiska historia för att finna de tolkningar som gör att han förstår sig själv och sitt sanna väsen och utifrån denna förståelse kan komma till sin rätt och leva och verka på ett meningsfullt sätt så måste varje samhälle och civilisation också reflektera över sin historia. Inte bara för att i empirisk nit fastslå vad som faktiskt hänt utan framför allt för att förstå det egna samhällets och den egna civilisationens utvecklingsgång.
Det gäller frågor som varifrån kommer vi, hur har det blivit som det är, vart vill vi komma, hur skall vi bära oss åt för att lyckas och varför skall vi alls göra oss besväret? För det är ytterst utifrån de medvetna eller omedvetna, kloka eller enfaldiga svaren på frågor som dessa som den enskilde motiverar och rättfärdigar hur hans eller hennes meningsfulla bidrag till samhället skall se ut.
Den som t.ex. tror att historien handlar om att omsätta en ökande vetenskaplig kunskap i en likaledes ökande industriproduktion har förstås inga större svårigheter att motivera sig till forskning eller uppgifter på olika nivåer inom näringslivet. Men tror man i stället att en fortsatt dylik utveckling kommer att leda till en miljökatastrof kan det ekonomiska tvånget att ägna sig åt industriarbete utvecklas till en existentiell kris som för sin lösning kräver en förändrad livsinriktning.
Exemplen kan förstås mångfaldigas. Men det jag vill ha sagt är bara att förekomsten av vår tids stora problem och kriser samt den existentiella ångest och djupa oro för framtiden som vi i varierande grad tillåter oss att vara medvetna om tyder på att det är något som är i fundamentalt olag med hur vi motiverar och rättfärdigar våra handlingar. För även om vi försöker övertyga oss själva om att vi bara gör saker som vi har hållbara och fullgoda skäl för kan vi inte komma undan det plågsamma faktum att världen ser ut som den gör därför att vi handlar som vi gör.
Den enda rimliga slutsatsen av detta är att vi människor måste förändra vår syn på vad som är rätt handling i nuet. Och vår syn på detta problem är en produkt av ett komplicerat samspel mellan våra tolkningar av det förflutna och våra förhoppningar och farhågor inför framtiden. Så nyckeln till klokare handlingar i nuet är alltså att vi försöker tolka vårt förflutna och formulera våra förhoppningar och farhågor inför framtiden på ett likaledes klokare sätt. Dvs. att vi omvärderar vår syn på vår civilisations utvecklingsgång.
Det jag skall försöka göra i denna bok är att tolka den västerländska civilisationens historia, från dess källflöden i den grekiska och judiska kulturen till dags dato, på ett sätt som förhoppningsvis bidrar till att göra det lättare för den enskilde att avgöra vad som är ett riktigt och meningsfullt handlande i nuet för honom eller henne. Jag vill alltså försöka skänka en vision av vår historia som gör nuet begripligare och därför lätthanterligare. En vision som jag hoppas skall bidra till att något förjaga den vanmakt som är så lätt att känna inför hur vår värld ser ut. Och därmed också skänka inspiration till ett både klokare och intensivare engagemang för en bättre värld.
Många historiker av facket tar sig förmodligen för pannan inför en sådan deklaration. Enligt gängse uppfattning kan inte historien användas till något dylikt. Vetenskapligt respektabel historia måste begränsa sig till att genom sin forskning vidga våra kunskaper om vad som faktiskt hänt och efter bästa förmåga och med stor försiktighet tolka begränsade historiska skeenden. Men försök att tolka så omfattande historiska förlopp som de som sammanfattas av begreppet den västerländska civilisationens historia och dessutom omsätta dessa tolkningar i normativa slutsatser är en vetenskaplig omöjlighet. Varje försök till helhetstolkning av ett så omfattande material är ohjälpligt subjektivt och omöjligt att verifiera som vetenskapligt korrekt. Det är med andra ord en ren spekulation och därför knappast värt att fästa något större avseende vid.
Min kommentar till dessa till synes allvarliga invändningar är för det första att jag inte ägnar mig åt historievetenskap och inte heller anser vetenskapens försök att framställa sig själv som den enda trovärdiga kunskapsvägen som något för vår civilisation och värld lyckligt tilltag. I motsats till vad som förefaller ligga till grund för vetenskapens totalitetsanspråk gör jag inte anspråk på att den subjektiva utgångspunkten för mina teorier om och tolkningar av den västerländska civilisationens historiska utveckling är den rätta eller enda möjliga, men jag anser mig ha samma rätt som en poet att ge mig mina drömmar och visioner i våld. Och vem vill påstå att poesi är irrelevant?
Om de kommer i ens väg i rätt ögonblick kan subjektiva visioner ha en väldig transformerande kraft. De kan öppna nya världar, och då inte bara i det inre. För vad vetenskapen än kan ha att säga i frågan är det ju vad vi tror om världen som bestämmer hur vi förhåller oss till den. Att vi sedan kallar en del av det vi tror för kunskap ändrar inte något. Detta betyder att även om jag i och för sig inte vill gå så långt att jag påstår att föreliggande bok är till facklitteratur förklädd poesi, så ligger det något i detta omdöme.
Dessutom vill jag för det andra understryka att även om historievetenskapen inte vill – eller i bästa fall är tveksam till att – förklara det intellektuellt hedervärt att försöka finna övergripande helhetstolkningar av vår civilisations historia så har det hittills inte avhållit några människor (inte ens historiker) från att som handlande subjekt hålla sig med något slags kombinerad historietolkning och framtidsvision som motivkälla för sina handlingar.
Därför är inte frågan om man bör eller inte bör ägna sig åt att söka motiv för sina handlingar i tolkningar av det förflutna och förhoppningar inför framtiden. Det gör alla. Det problem vi står inför är i stället att de standardtolkningar och standardperspektiv som vi håller oss med leder till handlingar som t.o.m. utgör ett hot mot mänsklighetens fortsatta existens.
Förnyelse är alltså av nöden. Och den historietolkning som jag lägger fram i denna bok är ett inlägg i debatten kring hur vi människor bättre skall kunna ta till vara det mänskliga livet och dess storslagna möjligheter än vi för närvarande gör. Jag kan nämligen inte förstå varför inte människan skulle kunna leva klokt på sin vackra planet.