I kväll framträder på Filosoficirkeln i Lund författaren och samhällsfilosofen Karl-Erik Edris med ett föredrag betitlat ”Den västerländska civilisationens dilemma – medkänslan och det oförnuftiga förnuftet”.
Docent Erland Lagerroth har läst Edris bok ”Vision eller vanmakt”, där han tar upp de här frågorna.
——————————-
Den moderna vetenskapen, den som föddes på 1600-talet och som sedan tillväxt i alltmer accelererande takt, har på senare tid debatterats flitigt. Vid det här laget har vi börjat lära oss lite till mans att både vetenskapen och dess resultat, den moderna tekniken, är djupt problematiska företeelser.
Detta är förvisso ett framsteg. Men det innebär samtidigt att andra väsentliga moment i vår kulturs tillblivelse och förutsättningar hotar att skymmas bort.
Ett tankeväckande korrektiv kan man få i en bok av Karl-Erik Edris: ”Vision eller vanmakt. En tolkning av den västerländska civilisationens historia”. (Hallgren och Fallgren). Som antyds av ordet ”tolkning” är det inte fråga om någon vanlig historisk faktaanhopning, snarare just om en vision, en vision av Västerlandets historia som skall göra nuet begripligare och förjaga den vanmakt som dagens situation kan inge.
Edris börjar sin civilisationshistoria på övligt sätt med de gamla grekerna och de gamla judarna, men vår civilisations ”födelsepunkt” finner han inte hos någondera. Framträdandet av ett modernt intellektuellt tänkande i det klassiska Grekland ledde visserligen till en dittills unik vetenskaplig och filosofisk kreativitet. Men samtidigt underminerade detta tänkande, menar Edris, den arkaiska vision ur vilken det framgått, visionen av att både världen och tillvaron i grunden är något gåtfullt och underbart och därför heligt eller gudomligt. ”Himlajord” och ”änglamark” sjöng Evert Taube om, och ”den har tro för vilken mycket är heligt”, konstaterade Heidenstam. En sådan tro, en sådan helighet är, menar Edris – och det är huvudtanken i hans bok – civilisationsskapande: de kan ”skänka mening åt livets och historiens skiftningar och skapa en trovärdig vision av ett mål som det enskilda och kollektiva livet kan inriktas mot.” Dessförinnan hamnar människan i ett tillstånd av rotlöshet och meningslöshet, av moraliskt sönderfall och existentiell ångest.
I antiken ledde det jagmedvetna, analytiska tänkandet så småningom till den romersk-hellenistiska civilisationens kris, ett tillstånd av villrådighet och vanmakt i fråga om de fundamentala livsfrågorna. En beredskap för en ny civilisationsintegrerande vision, inte minst en monoteistisk sådan, växte fram.
En dylik borde man ha kunnat få från judarna, som sedan urminnes tider varit monoteister och levde i ett förbund med Gud. Felet var bara att Jahve var en arkaisk stamgud, exklusiv för det judiska folket. Och likväl kom lösningen på tidens kris och vanmakt från judiskt håll. Men bara genom framträdandet av ”ett civilisationsskapande geni”: Jesus Kristus.
När saken tar denna vändning hos Edris, kan jag riktigt känna hur många läsare av denna artikel sparkar bakut – känna det, därför att så gör jag själv. Om vetenskapskritiken är något nytt och fräscht i vårt tänkande, så är kristendomskritiken desto äldre och mer etablerad. Man drar inte ostraffat in Jesus i sådana här sammanhang.
Men kanske kan det likväl löna sig att ta del av vad Edris har att säga i saken. För onekligen ligger det något bestickande i att grekernas stora intellektuella ansats i deras egen tid slutade, inte i intellektets triumf utan i hellenismens återvändsgränd. Och onekligen var det kristendomen som öppnade en ny väg – en väg som förblev öppen genom att kyrkan vara nära nog det enda som förblev intakt när det (väst)romerska riket störtade samman. Det är föga välbetänkt att vid begrundandet av vår kulturs predikament sätta parentes om hälften av dess historia.
Det avgörande i Edris behandling av kristendomens roll är nu att han radikalt skiljer mellan Jesu budskap och ”kyrkokristendomens” lärosystem. I detta är han förvisso inte den förste, men han har ovanligt intressanta saker att säga om bådadera.
Vad gäller Jesus själv menar han att den civilisationsskapande insatsen i första hand låg i att han genom betoningen av Gud som inte bara universell intelligens och absolut makt utan också som universell kärlek förvandlade Israels Gud till alla folks Gud. Han proklamerade en universell Gudsgemenskap på kärlekens grund. Därmed fick världen och tillvaron på nytt en mening – en mening som ligger i linje ”med en för alla stora religioner gemensam läro- och upplevelsekärna”.
Emellertid var Jesus som civilisationsskapare långt före sin tid, menar Edris. ”Hans budskap handlar egentligen om att övervinna ett jagfixerat, i statiska kategorier tänkande, intellektuellt självmedvetande för ett transpersonell processmedvetenhet. Men under Jesu tid var fortfarande det arkaiska prepersonella processmedvetandet starkt” (dvs. gemenskapen i ett arkaiskt kollektiv före individens framträdande). Det paradoxala blir då att ”Jesu lära måste användas till att stimulera framväxten av den intellektuella självmedvetenhet som den egentligen syftade till att övervinna”.
Detta blir alltså kyrkokristendomens linje. Men därtill också en passivisering av människan i det stora lärosystemet. En första station var Paulus integrering av Jesus i de judiska tankarna om Jahves frälsningsplan: genom Jesu död försonas våra synder och genom Guds nåd kan vi frälsas. Så förvandlas kärleksbudskapet ”från en utvecklingsstrategi som den enskilda människan kan följa i sin strävan att nå andlig fullkomning till en statisk föreställning om mänsklig fullkomning som en frukt av Guds offer av sin son och tron på detta offers värde”.
Augustinus utarbetar sedan lärorna om den gudomliga försynen, nåden och predestinationen – allt faktorer ägnade att passivisera den människa vars andliga utveckling det kom an på hos Jesus. Kristi budskap framställs som ”en statisk, en gång för alla uppenbarad universell sanning”.
Hur gick det då med utvecklandet av en individuell självmedvetenhet hos människan? Med den intellektuella, eller kanske snarare rationella, sidan av jaget gick det väl: kyrkokristendomen är full av skarpsinniga tankar. Med den emotionella sidan gick det sämre. Intellektet frigjordes inte tillfullo från arkaiska oreflekterade känslor, menar Edris, med följd att jagets perspektiv alltjämt kan snedvridas, ja utplånas av en känslomässig attityd, som kan bli så överväldigande att individen inte förmår betrakta den utifrån. Resultatet kallar Edris ”den auktoritära personlighetstypen” – en ödesdiger produkt av kyrkokristendomen.
Därmed är vi framme vid den nya (natur)vetenskapen på 1600-talet. Hos Edris är den inte mindre viktig än i dagens diskussion, blott att han kommer till den från motsatt håll i historien. Kampen mellan trons män och den nya vetenskapen utvecklades till ”en strid om vår civilisations hjärta”, och i den striden blev upplysningens sekulariserade framstegsvision ”en idétorped som dödligt träffade det kyrkokristna civilisationsintegrerande fundamentet”. Idag lever vi i spillrorna – vi har kommit in i en period som påminner om hellenismen. Världen ter sig inte längre som en mirakulös skapelse, bara som en anhopning av död materia, restlöst utlämnad till människans gottfinnande. Vi har förlorat sinnet för storheten i det hela, för det outgrundliga i världen och tillvaron.
I stället har vi blivit fixerade vid ”drömmen om det rationella paradiset” – en tillvaro i materiellt överflöd, som vi inbillar oss skall bli bekymmerslös. Men det beror på att vi inte har förstått att en civilisation måste bygga på en vision som kan ge djupare mening åt världen, ett värdigt mål för tillvaron; om inte hamnar människan i ångest och vanmakt.
Två världskrig och atombomben har också lärt oss att förverkligandet av denna dröm är minst sagt problematiskt. Och det beror, menar Edris, just på den av kyrkan fostrade auktoritära människotypen. Inte nog med att denna människa överflyglas av starka ”arkaiska” känslor och är maktfullkomlig neråt, ögontjänande uppåt och hycklande inför sig själv. Hon har också ett ytterst sårbart förhållande till sin skuld. Med all makt vägrar hon att erkänna någon egen skuld; den egna oförvitligheten måste, inför henne själv, förbli intakt. Därmed hopas en mängd ”psykiskt material”, som hon inte vill kännas vid, hopas i vad Jung kallar ”skuggan”. Denna skugga får givetvis aldrig blottläggas, och därför projiceras den på syndabockar som man sedan utgjuter sitt hat över.
Föga underligt att den auktoritära personlighetstypen äventyrar mänsklighetens framtid. Den känner bara ett sätt att lösa konflikter: motståndarens fullständiga underkastelse. Den konfliktlösningsprincip leder direkt till tredje världskriget.
Det gäller därför att stärka hela jaget genom att ”skuggan” medvetandegörs och personen överskrider sig själv och ser sig själv utifrån. Och därmed är Edris tillbaka vid vår civilisations ”födelseögonblick” och kan knyta ihop hela sin framställning. Om Jesu budskap vara före sin tid, därför att den intellektuella självmedvetenheten ännu var för svag, så har kyrkokristendomen sett till att denna medvetenhet nu är stark – alltför stark. Nu är alltså tiden inne att övervinna ett jagfixerat intellektuellt medvetande i en transpersonell process mot gemenskap i universell kärlek. Och vad mer är, det är angeläget – livsviktigt.
”Jesus talar alltså egentligen direkt till vår tid. Men budskapet når i allmänhet inte fram. Världens alla splittrade kristna kyrkor står i vägen.” Eller som Per Lagerkvist uttryckte det: ”Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt.”
”Vision eller vanmakt” är en perspektivrik och väsentlig bok. Den visar att vår tids problem inte bara är en fråga om Newton – vår tids problem är om vi skall bli stående i splittrad vanmakt eller nå fram till en ny civilisationsskapande vision, en vision av människans livets och tillvarons natur, mening och mål. Men Edris diagnos är trots allt mer trovärdig än hans recept för tillfrisknande. För det senare innebär i grunden – vilket Edris också är medveten om – föga mindre än att vi alla skulle utveckla oss till mystiker. Den lösningen är han inte ensam om i vår tid. Men den skulle innebära en förvandling av hela mänskligheten, som skulle överträffa allt vi känner från historien.
Erland Lagerroth
(recensionen publicerad i Sydsvenska Dagbladet 17 maj 1988)