Varje historisk epok som utgör en del av vår civilisation genomgår transformationer och förändringar men oftast har varje förändring också mött motstånd i form av just de krafter som ansåg att föregående tillstånd var den bästa formen av samhälle. Det skulle kunna vara en filosofisk tankemodell som upprättats av Karl Marx men det handlar mera om Hegels dialektik och strävan mot en högre och bättre medvetandeform. Ett tillstånd som är mer andligt och har fått människan att förstå att naturen, samhället och vår värld måste förändras tillsammans för att rädda människan från sig själv. En andlig utveckling som också leder till en ny civilisation som sträcker sig bort från vår nuvarande form av civilisation och dess ideologiska konstruktioner som alla leder till samma idé om den gamla formen av civilisation där tillväxt, konsumtion och framstegstänkande står i centrum.
Låter detta metafysiskt så är det inte så, utan det är snarare en realitet. Låt mig börja med vad Karl-Erik Edris skrev redan i sin första bok Vision och vanmakt om att dagens civilisation har tömt sin civilisationsbärande idé på innehåll. En ny civilisationsbärande tanke måste födas för att kunna rädda världen och mänskligheten.
Med det menar Karl-Erik Edris att den roll som kristendomen fyllde i världen, och som fick människor att tro på en andlig utveckling och på en bättre värld, snart förvanskades av kyrkorna och urvattnades för att ersättas med en kyrklig ideologi som också strävade efter makt och förenade sig med den politiska, världsliga makten. Det andliga och världsliga smälte stundtals samman och blev det ideologiska kittet som skapade en auktoritär samhällsform där kyrkan och världsliga monarkin oftast styrde samhällets institutioner med järnhand. Kulturen och vetenskapen tjänade kyrkan och makten och gav också ideologisk kraft att rättfärdiga samhällsformen. Men via naturvetenskapen började man ana sprickor som även spred sig till kulturlivet och samhället i övrigt och kyrkans makt började ifrågasättas. Den slutgiltiga spiken i kistan för den tidigare verksamma samhällsformen var att upplysningsfilosofin började med sina idéer sprida vetenskapens välsignelser och det ljus som skulle avslöja vidskepelser, kyrkans myter och skapa bättre demokratiska former. Vetenskapen blev det nya som reducerade myternas och religionernas överhet över människornas sinnen.
Karl-Erik Edris böcker har fram till hans nya och mest omfångsrika bok (Vart är världen på väg?), nu givit oss en idéhistorisk syn på utvecklingen när vetenskapen gick från att bygga upp våra kunskaper till att bli en del av den tilltro på en framåtriktad rörelse där alla ideologier oavsett politisk färg har allt sedan industrialiseringens processer vurmat för en utveckling, där både tillväxt och vetenskap är det som skall ge oss vad Karl-Erik Edris kallar för det ”rationella paradiset”, där vetenskap och tillväxt är den nya ideologiska syntesen.
Men denna rationella utveckling saknar en kulturell och andlig utveckling. Vetenskapen kan inte ersätta den andliga törst som människan trots allt har. Jag har själv sakta men säkert under åren förstått Karl-Erik Edris böcker och jag har också börjat en resa mot en mer andlig och djupare filosofisk dimension där de gamla invanda tankemönstren förlorat sin bärkraft hos mig som människa.
Karl-Erik Edris vill med sin nya bok förmedla att människan inte kan bygga upp en ny civilisation med enbart vetenskapliga metoder utan människan behöver utveckla sin andliga och kulturella inre själ. Det handlar inte om att förkasta vetenskapens metoder eller dess uppgifter. Det gäller att ge vetenskapen en ny uppgift som skall utvecklas tillsammans med människans såväl intellektuella som själsliga processer. Ett skifte till en ny civilisation kräver helt andra förutsättningar. Karl-Erik Edris bok handlar om hur vi människor skall kunna hantera detta civilisationsskifte som innebär en kulturell och andlig evolution som står för ett radikalt nytänkande. Det är en resa som vi alla måste gå igenom för att rädda världen och vår själ. Boken är inte bara en intellektuell prestation utan också en förhoppningsfull bok. Jag vågar säga att detta är den mest relevanta bok jag har läst på många år och som inspirerar och är en stor influens för mitt eget tänkande.
Micheles Kindh
(Recensionen publicerad i bloggen Blaskan)